Den australiska statsvetaren Adam Hannah har doktorerat på det svenska pensionssystemet och den svenska pensionsreformen från 90-talet. Jag intervjuade honom för ett par veckor sedan om hans nya studie av det svenska pensionssystemet. I dessa tider av hård kritik mot den svenska pensionsgruppen (inklusive medlemspartierna) så blir rubrikförslaget jag skickade till redaktören extra intressant:
”Pensionsgruppen bästa delen av pensionsöverenskommelsen”
Faktum är att forskarens analys, som bygger på intervjuer med nyckelpersoner och tidigare forskning* kommer fram till att det är pensionsgruppen från 90-talets överenskommelse som har stått sig bäst.
Det är i studien ”Procedural tools and pension reform in the long run: the case of Sweden”, i peer review granskade Policy and Society , som statsvetaren redogör för sina slutsatser.
Det som gruppen lyckats med under en slående lång period, ”drygt 25 år”, i alla fall fram tills nu är:
* stabilitet, som är viktigt inte bara för staten i en sådan långsiktig fråga som pensionerna utan även för till exempel pensionssparare och fondförvaltare
* rekalibrering, alltså justeringar av sådant som måste ändras i systemet genom kompromisser
* kraft att stoppa att pensionerna utvecklas till en valfråga
Det sistnämnda tillsammans med stabiliteten är förstås inte en fördel, utan en nackdel, för de partier och organisationer som ogillar det svenska pensionssystemet, tillstår han.
Men kommer gruppens framgångar fortsätta? Kommer M, C, L, KD och S fortsätta att kompromissa fram justeringar som gör att systemet håller och till stor del finansierar sig självt genom tydlig koppling till hur svenskarna arbetar och betalar skatt?
Som alla som följer pensionsfrågorna vet så stormar det ju rejält utanför grupphusets väggar (och kanske även innanför?). Det har bråkats om hur mycket socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi har förankrat sina och sina utredningar, och borgerliga ledamöter har undrat om han ens vill ha pensionsgruppen kvar .
Och under vintern har Vänsterpartiet, som inte är medlem i gruppen, lyckats få med sig Socialdemokraterna på ett, enligt många bedömare, systemomvälvande pensionsförslag. De ställde krav på ett generöst garantitillägg som villkor för att Magdalena Andersson skulle bli statsminister. Att ett parti i pensionsgruppen, Socialdemokraterna, genomdriver en stor pensionsförändring utifrån sin egen agenda vore också nytt, enligt Hannah.
Men det är inte säkert att förslaget går igenom riksdagen.
”Om det blir en valfråga kan man tänka sig att fler förändringar står för dörren. Det skulle hursomhelst bli svårare för pensionsgruppen att arbeta om det blir en valfråga”, säger han i min intervju.
Studien kommer också fram till att det gick sämre för flera av de andra pensionspolitiska verktygen från 90-talet, speciellt de som var kopplade till att staten skulle avsäga sig en stor del av ansvaret för pensionsnivåerna. Mycket skulle ju ske med automatik, genom ”bromsen” som sänker pensionerna automatiskt, eller genom medborgarnas val, var det tänkt.
Han konstaterar att det skett reträtter från både valfrihet och automatik och kommer fram till att de svenska politikerna till viss del har återställt en modifierad form av det klassiska statliga ansvaret för pensionerna. Sverige är enligt studien ett exempel på hur svårt det kan vara att flytta ansvaret för en socialförsäkring från staten till individerna, även då man noggrant bygger upp nya politiska strukturer och verktyg för detta.
Intervjun med honom och en djupare beskrivning av hans studie finns att läsa i Pensioner & Förmåner Insights.
*När det gäller bromsen lutar han sig mycket på Kent Weaver, och hans studie , och när det gäller hu svenska folket till stor del avstått från att göra pensionsval, hänvisar han mycket till boken Reform and Responsibility in the Remaking of the Swedish National Pension System, av Anette Nyqvist.
