Månad: juni 2022

Ride the lightning (not the cultural capital) Classic albums #2.

Ride the lightning. Metallica. 1984.

This thrash and metal classic were mostly ignored by commercial press* when it came out, which is both strange (because of the quality) and predictable (because of the audience).

Nowadays, every sane and insane hard rock/metal enthusiast regards the blue album as a milestone. It currently rates as #3 at the best metal albums ever list, in the app Rate your music (that’s surprisingly high if you ask me).

It has seven angry thrashy and heavy songs and one sad ballad. All songs are about death except ”Escape” (which ix about saying Fuck you to everybody).

The themes is, as Mick Wall writes in ”Enter night”(2010) the kind of youthful death theme that you could expect from a acne-burdened teenager, ”that locked himself in his room and hopelessly tried to defend himself against an unfair world”. (And the singer and frontman James Hetfield really had some acne problems in those days).

Personally I was totally struck by the title track. A man reflects on life and death before he is executed, but it’s not only sadness that you feel when you listen. Rather, you recieve a kind of strength through the angry vocals and also a sense of connection and knowledge about this dark place of the world (but I remember I soon got tired of it after listening to it 25 times or so).

Songs that I always will get back to is For whom the bell tolls and the instrumental Call of the Kthulu.

What about the audience? Why did the press miss it out?

My theory, inspired by the sociologist Pierre Bourdieu: Music reporters in the press is rarely in contact with teenagers from the working class, (or other groups with less academic cultural capital, like small firm owners). And the people that loved Metallica in the beginning were, to a large part, from these classes and groups.

That’s why the press, at least the culture-section, doesn’t appreciate the next big thing a lot of the times. (Most famously they didn’t get shit about heavy metal in the 70’s). And I’m quite sure it happens still, with newer young genres. (Maybe with EDM, the kind of music Avicii played ?)

However. The album is a 8 out of 10.

Best: the Hemingway-inspired For whom the bell tolls, and Ride the lightning isn’t far behind.

Very good: The Call of Cthulhu, a short story by American writer H. P. Lovecraft.

Worst: Trapped under Ice.

* Mick Wall. Enter Night (2010), s 195.

Att kasta, att springa och att låta sig berusas av faran. Tallkrogsminnen #1

En sprakande gemenskap för vandaler eller Att kasta, att springa och att låta sig berusas av faran.

Gatlykta i Enskede där glödlampan är väl skyddad. (Obs! The names of the highly involved persons have been changed to protect the innocent).

På av de långa gatorna längs Enskede IP knatade vi på upplogade och kalla gångbanor en gång i veckan på väg mot Enskede gårds gymnasiums gymnastikhall. Det var i de här krokarna som en av flera ”vandaliseringsuppslag” kläcktes.

Vi var 13 år. Det var oftast jag, P och B som mötte upp i Tallkrogen någonstans för att gå den långa sträckan. Kanske även K. Hallen låg 2,5  förorter bort och inte på linje 18 där vi bodde. Vi gick väl för att 13-åringar inte cyklade på vintern på den tiden och för att det inte var någon förälder med bil som brydde sig om vårt kassa handbollsgäng (En gång förlorade vi mot H43:s lag från Lund med cirka 39 – 1).

Det var en långtråkig promenad på hårt snöknastrigt underlag. Enstaka bilar och lyktstolpar lyste upp vinterkvällen.

Någon kom på att promenaden blev mer spännande ifall man kramade isigt hårda snöbollar och sulade dem rakt upp mot någon av de uppradade gatlyktorna. Jag gillade det inte.

Men de flesta ansåg att detta var en god idé, att det var en handling som kanske kunde leda till respekt och ryktbarhet eller i alla fall något att berätta. Ingen protesterade i alla fall. (Det var troligtvis B som kom på det, och om honom berättades det senare  att han växte upp till att bli en hejare på att stjäla bilar, fast bara på fyllan).

På den nutida bilden ovan är ljuskällan inkapslad bakom något som ser ut som hård genomskinlig plast. Men då var det helt öppet fram till glödlampan. Det var upptäckten av denna glipa i en hörna av ytterfasadmiljön som gjorde det möjligt ”att vanda” på detta sätt.

Enligt min minnesbild gjorde jag tappra men lågmälda försök att få Tallkrogsfalangen av IK Götas 71:or på andra tankar. Min inställning hjälpte föga. Jag såg hur den ena lyktan efter den andra krossades. Promenaderna i snön kändes inte längre så långa, men innehöll tyvärr också nu ett moraliskt dilemma.

Jag deltog som sagt inte i detta vansinne. Eller rättare sagt; jag deltog inte till en början. Efter ett tag trädde nämligen en av människans starkaste  drivkrafter in i bilden: den sociala, en känsla av att vilja att tillhöra gruppen. Som en ljummen vind blåste den in under min blå täckjacka.

Det var fel, jag visste detta. Men det kändes som om det fanns en belöning på andra sidan beslutet av att ge upp, av att säga ja till: ”nu gör vi något häftigt och coolt tillsammans”. Säga ja till att kasta, att springa och att låta sig berusas av känslan av fara. Jag ville inte heller vara en tönt. Att vara en tönt medförde både risker och nackdelar, och mer om det senare.

Kanske bytte jag inställning, kanske agerade jag bara. Jag slungade i alla fall ett par snöbollar, och åtminstone en hård variant orsakade ett härligt sprakande och ett blixtrande poff när den träffade sitt mål i mörkret. Jag blev aldrig någon vandal av rang, men jag var en del av gemenskapen, och ingen av oss åkte fast. I alla fall inte för detta.