Skilda valdagar borde leda till sjukvårdsdemokrati i praktiken

Det talas ofta mot hot mot demokratin. Mindre talas det om befintliga demokratiska underskott inom vårt demokratiska system. Ett genant exempel finns mitt i hjärtat av vårt gamla goda demokrati-Sverige:

I Stockholmsregionen bor och lever var fjärde svensk. Men hur många kan nämna skillnaderna i partiernas sjukvårdspolitik i regionen? Mycket få personer. Detta trots att a) de flesta sjukvårdspolitiska beslut tas av regionpolitikerna och b) sjukvårdspolitik är ett av väljarnas absolut viktigaste områden.

En del av förklaringen till underskottet finns i hur medierna arbetar.

”Vi klarar inte av det”, säger Ingrid Johansson, reporter på Mitti, i ett intressant och viktigt reportage i programmet Medierna i SR.

Hon syftar på hela journalistkåren och hur sjukvårdsfrågorna bevakas.

Hon var nämligen den enda på plats när Region-topparna Irene Svenonius (M) och Aida Hadzialic (S) med flera hade budgetdebatt om drygt 120 miljarder kronor (75,1 miljarder till hälso- och sjukvårdsnämnden), och hon syftar på den bristfälliga bevakningen av sjukvården och lokaltrafiken i Stockholmsregionen.

Sjukvården är svårbevakad, och det är ett komplext lokalt system och medierna i Stockholm arbetar på ett sätt som gör att frågorna hamnar i medieskugga är reporterns analys.

SVT:s lokala nyheter framför dock i reportaget att de faktiskt har en specialreporter med fokus på sjukvård och SR:s företrädare försvarar redaktionens frånvaro med att kanalen hade gjort många inslag, men de publicerades då budgeten presenterades. Jag tror ändå att det snarare är Mitti i-reportern som har den mer korrekta bilden.

Det är inte bara mediernas bristande intresse som är problemet, utan även medborgarnas låga intresse är ett problem. Få diskuterar regionalpolitik i Stockholm inför valdagarna (och ibland verkar inte ens valarbetarna i valstugorna ha så bra koll, är min erfarenhet).

Är det då ristat i sten att ha en svajig sjukvårdsdemokrati i Stockholmsregionen med lojal väljare och svag journalistik? Nej, det förefaller osannolikt.

Så varför inte ha skilda valdagar? Om det är viktigt med demokrati och regionerna ska vara kvar är det minsta man kan göra är att ha skilda valdagar. Detta skulle göra att alla centrala aktörer – medierna, politikerna och medborgarna – blir mer på alerten i sjukvårdsfrågan.

Vartannat år region- och kommunval och vartannat år riksdagsval.

Enkelt. Träffsäkert. Utvecklande.

Skilda valdagar skulle göra att medierna skriver mer, politikerna anstränger sig mer och medborgarna intresserar sig mer.

DEMOKRATIN skulle bli BÄTTRE. Kanske skulle även medborgarna börja gå med i politiska partier igen – de allt tunnare partiorganisationerna är ju också en del av problemet.

Dyrare, javisst. Men om vi inte ens värdesätter demokrati, vilka är vi då?

Ett motargument som ibland hörs är att valdeltagandet i regionvalet förmodligen skulle gå ner, då man inte längre röstar i samband med riksdagsvalet.

Ok, men hur högt valdeltagande av demokratiskt värde har vi i praktiken, om inte väljarna känner till de politiska alternativen?

Är det 15 – 20 procent av väljarna som är medvetna? Är det nästan ingen alls?

Klart är att regionvalet i Stockholm behöver en nystart.

/RJ