Lönekejsarnas nya märkeskläder?


I nya rapporten ”Luftslott eller riksintresse? Industriavtalets effekter på svensk ekonomi 1998-2019” ifrågasätter nationalekonomen Lennart Erixon hjälteberättelsen om Industriavtalet, IA – det avtal som styrt svensk lönebildning sedan 1998. Troligtvis hade reallönerna och ekonomin varit lika bra ändå, menar forskaren.

(Referat av Katalys seminarium om industriavtalet 12 september 2023 )

Professor Erixon, med en bakgrund på Institutet för social forskning och Nationalekonomiska institutionen på Stockholms Universitet, bekräftade att Sverige har haft höga reallöneökningar fram till och med pandemin.

Han visade ett diagram över hur de svenska reallönerna, som visade att det gått bra för Sverige. Efter 2008 är endast Sydkorea bättre än Sverige i denna gren.

Men han väckte ett antal frågor kring avtalets upphöjda position i debatten. Var allt verkligen så dåligt före avtalet? Är det inte så att teorin bakom avtalets förträffliga effekter är oklar? Finns det inte kvarstående problem som IA inte lyckats lösa?

Eftersom det har saknats en oberoende utvärdering, som Katalys Daniel Suhonen i förordet till rapporten påpekade, var det alltså hög tid att någon utredde avtalet.

Slutsatsen i utredningen kan sammanfattas med att det är troligt att det skulle ha blivit lika bra ekonomi och reallönetillväxt även utan IA.

”Mantrat om industriavtalet har tjänat oss väl är inte empiriskt förankrat”, skriver professor Erixon.

Det är snarare Sveriges industri och innovationer som ligger bakom Sveriges goda löne- och BNP-tillväxt under perioden, står det i rapportens sammanfattning.

En hög reallönetillväxt, alltså lönen som bli kvar efter att inflationen räknats bort, kan alltså bero på annat än IA, menade professorn.

Utvärderingen mynnar ut i slutsatsen att Sveriges löneökningar, tillväxt och makroekonomiska stabilitet skulle ha blivit ungefär densamma utan IA:s normering, vilket han explicit också uttrycker i en debattartikel i Dagens Industri.

Till saken hör att IA-systemet inte bara just handlar om att industrin ska tillmätas stor betydelse, utan att det finns noggranna regler om hur fack och arbetsgivare ska nå detta industrimärke, och olika institutionella mekanismer som ser till att även facken och arbetsgivarna även utanför industrin anpassar sig till, eller förhåller sig, till detta märke.

Han hade också ett resonemang om att en bieffekt av avtalet är att fack och arbetsgivare verkar ha fått samma normer om hur lönebildning ska gå till och vad målet är: att det är lönekonkurrensen gentemot utlandet som är det viktigaste. Men det skulle ju kunna finnas andra saker att prioritera ur facklig synvinkel, till exempel jämlikhet och jämställdhet, och förändring av relativlöner.

”Med IA:s nuvarande syn på konkurrenskraft och lönemoderation är det tex svårt för de fackliga förhandlarna att åberopa den växande internationella litteraturen om ett positivt samband mellan inkomstutjämning och tillväxt”, skriver han i slutet av rapporten.

Detta var ett eko av en sedan länge uttryckt kritik: om så gott som alla yrkesgrupper ska få samma procentökning i princip blir det ju svårt för dem som halkat efter att knappa in på de med högre löner.

Lennart Erixon lyfte också fördelar med IA. Avtalet kan ha lett till en högre produktivitetstillväxt i tjänstesektorn än som annars skulle ha varit fallet. Eftersom den framgångsrika industrin via märket troligen pressat upp löner i sektorer som kanske inte egentligen hade ett naturligt utrymme att betala dessa löner tvingades tjänsteföretagen att öka sin produktivitet.

Vad tyckte då de inbjudna gästerna?
Intressanta frågeställningar och ett hederligt och oberoende arbete, ansåg nationalekonomen Lars Calmfors. Men texten fick kritik för att vara otydlig i vägen fram till slutsatserna, speciellt av professor Lars Calmfors. Det handlar om hypoteser, snarare än om övertygande slutsatser, verkade panelen vara eniga om.

Medlingsinstitutets Irene Wennemo representerade systemets försvarare tillsammans med Facken inom Industrins Erica Sjölander. Förutom att hon underströk att systemet har visat sig fungera bra, tyckte hon att rapporten glömde hur unikt lite konflikter Sverige har. Det är ju väldigt lite strejker, med tillhörande kostnader, i Sverige, även jämfört med Norden, poängterade hon.

Smått kritiska röster höjdes i lokalen om detta, bland annat av en betongarbetare från Dalarna som påminde om LO:s mål om att minska löneklyftorna. Ska verkligen frånvaron av konflikter ses som något oproblematiskt? Wennemo försäkrade att facken har möjlighet att gå ut i konflikt, och att hennes intryck är att arbetsgivarsidan är mycket medveten om detta och att de blir oroliga vid minsta fackligt varsel. Hon tycktes mena att detta räcker för att arbetsgivarna ska ge och ta i en förhandling och att facken inte behöver strejka.

Lars Calmfors sa att IA lagt en grimma över möjligheten till relativlöneförändringar för olika grupper.

Det finns exempel på relativlöneförändringar, underströk Wennemo och nämnde till exempel att Vårdförbundets medlemmar haft den bästa utvecklingen fram till 2018* (Intressant nog är de ändå inte nöjda, var hennes intryck). Hon sa dock också att löneskillnaderna mellan könen var osnygga.

Facken inom industrins representant, Erica Sjölander, höll med om att arbetet med att minska löneskillnaden mellan arbetare och tjänstemän har gått trögt, men att situationen för just arbetare inom industrin sett ljusare ut under IA-åren, jämfört med hela arbetsmarknaden.

Det fanns ingen representant från arbetsgivarsidan på plats, men i en debattartikel i DI den 13 september skriver chefekonomern Mats Kinnwall från Teknikföretagen och Kerstin Hallsten från Industriarbetsgivarna att modellen värnar industrins internationella konkurrenskraft och leder till få konflikter på arbetsmarknaden. Före avtalet ökade lönerna mycket mer än i viktiga konkurrentlandet Tyskland.

De menar också att Erixon har fel om den svenska produktivitetsutvecklingen under industriavtalstiden (men det är lite oklart för mig om detta är en viktig poäng. Erixons resonemang, går ju inte ut på att ifrågasätta att det gått bra för svensk ekonomi).

Personligen tyckte jag att resonemangen om sambanden ibland var svåra att följa i seminarieformatet, men både diskussionen och rapporttexten väcker viktiga och delvis nya frågeställningar:

  1. Vad kan vi verkligen veta om industriavtalets effekter?
  2. För vem är dagens lönebildningsmodell bra?
  3. Vilka prioriteringar gör facken när de sluter upp bakom avtalet?

Om det är så som Irene Wennemo var inne på, att fackförbunden i hög grad utövar makt utan att gå i konflikt, hur kommer det sig att man inte varit mer framgångsrik när det gäller minskningen av löneklyftor. Utifrån sina målsättningarna om ökad jämlikhet och jämställdhet på makronivå har det ju inte gått så bra för LO-facken, enligt paneldeltagarna. Alla verkade nämligen vara eniga om att det inte skett så mycket på jämlikhets- och jämställdhetsområdet gällande löner.

Det skulle kunna bero på det som antyddes av Erixon, att fackens prioriteringar numera handlar om att värna industriavtalet och dess normer först och främst, Man bedömer att detta ger de högsta löneökningarna rent generellt. Detta är ju en logisk åsikt, inte minst då bra reallöneökningar i allmänhet även kommer lågavlönade grupper till del. Men om det är som Erixon menar, att Industriavtalet inte ger högre totallönsumma, då vilar denna prioritering på bräcklig grund.

Här kan seminariet ses.

*Jag har sammanställt statistik för vissa sjuksköterskegrupper då jag skrev om utvecklingen av Läkarnas löner för Läkartidningen. (sept 2023) Den visar att sjuksköterskorna verkligen har haft en bra utveckling, åtminstone fram till 2018.


Nya tankar om varför hårdrock/metal räddar liv

Måste tipsa om dagens understreckare i Svenska Dagbladet.

Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet skriver om sociologen Hartmut Rosa, som i sin nya bok kommer ut som ett hängivet metal-fan.

Rosa försöker i sin bok ”When monsters roar and angels sing: Eine kleine Soziologie des Heavy Metal” (Kohlhammer Verlag) utifrån sin resonans-teori förklara vilken meningsskapande funktion hårdrock/metal har fyllt under sina dryga 50 år. Väldigt många fans svarar till exempel att metal räddat deras liv.

Enligt en undersökning som sociologen refererar till hävdar 40 procent av de tillfrågade fansen att metal har räddat deras liv (det låter väldigt högt, eller hur, men det beror väl å hur både fans och rädda sitt liv definieras?).

Det kända faktum att hårdrockare är extremt hängivna tas ockås som belägg för den speciella existentiella betydelse som genren har för dem. (Tänk bara på festivalen Sweden Rocks överlägsna popularitet, jämfört med andra musikgenrers festivalers popularitet)

Men varför är det så här?

”Genom resonanserfarenheten träder metallyssnaren i relation till en verklighet utanför sig själv. Men – och detta är ett men med utropstecken! – det handlar inte om en teori om världens beskaffenhet, utan om en erfarenhet av eller snarare med världen”, sammanfattar Sigurdson Rosas teori.

Ja visst är det så. Viss hårdrock och metal ger en sorts känslomening till mycket som är svårt att tolka eller sätta in i ett sammanhang inom de sekulära och moderna över-berättelserna om varför vi lever och hur vi ska leva. I skolan lär vi oss främst att beskriva världen i strikt fysikaliska och rationella termer. Men livet låter sig ofta inte tyglas och förstås inom ramen för värdegrunden, skollagen och vetenskapliga formler.

Så här sammanfattar Sigurdson resonans-teorin.

”Kort uttryckt kännetecknas, enligt Rosa i ”Resonanz”, den moderna livserfarenheten framför allt av strävan efter kontroll. Världen, alltifrån den fysiska och animaliska omvärlden till relationerna till andra människor och till oss själva, har alltmer antagit skepnaden av ting vi tror oss kunna behärska. Men om världen förvandlas till ett ting förstummas också vår relation till den, eftersom relationen blir ensidig: världen förväntas inte ge något självständigt gensvar. Erfarenheten av världen blir stum, som att spela luffarschack med sig själv: det är svårt att bli särskilt överraskad.”

Den ktarsiska och meningskapande effekten av metal gick länge kulturskribenterna förbi.
I flera deccenier fattade musikrecensenterna ingenting.

I en allt mer modern och stum värld blir heavy metal då en möjlighet till genuina resonanserfarenheter av tillvarons ljus såväl som dess mörker. Det är kombinationen av änglasång och monstervrål som gör denna musik särskilt lämpad att fånga denna dubbelhet, sammanfattar Sigurdson.

”Men detta sker inte främst på en kognitiv nivå, utan på en emotionell, existentiell, rentav fysisk nivå (”helkroppsgåshud” är ett ord som Rosa verkar vara förtjust i).”

Ja, att metal ofta fokuserat på religiösa berättelser och symboler, som de leker med (och ibland ifrågasätter), vittnar ju om att det delvis kan handla om att genren eller gernrerna inträder i religionens eller någon av de andra känslomässigt stora berättelsernas ställe ( tex nationalism, naturromantik, den moderna demokratins ständigt rationella förträfflighet).

Man adresserar liv, död, kamp, kärlek, nederlag, sorg, och vansinne. Som en väldigt flexibel religion. Textförfattarna kommer sällan med svar och läror, utan erbjuder en känslomässig arena för att ta upp dessa teman. Jag associerar till det gamla begreppet Katarsis, precis som mycket stor konst – erbjuder gitarrerna och trummorna och den kraftfulla sången en sorts känslomässig rening.

Jag tänker att det kanske är därför som många uppger att musiken räddat deras liv. Den ger känslomässig mening åt det moderna mörkret och ljuset.

Här finns understreckaren:

Vad monstervrål har gemensamt med änglasång

Mer om Rosa på Wikipedia

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hartmut_Rosa