december 2023 – Rickard Jakbo

Sabbaths 30 mest spelade -två album dominerar

Hela 11 av Black Sabbaths 20 mest spelade låtar på Spotify är från det andra och tredje albumet, Paranoid och Master of Reality
Dessa två album har i stort sett samtliga låtar med på topp 30-listan, vilket gör att de skiljer ut sig från debuten ”Black Sabbath”, som bara har tre låtar med även om dessa visserligen är väldigt populära.

Vilka är Black Sabbaths mest streamade låtar på Spotify?

Jag tog mig friheten att sammanställa en topp 30.

Topp 5 är:

Paranoid
Iron Man
War Pigs
Children of the grave
Heaven and Hell

Nedan finns hela listan.

Topplista över antal spelningar på alla skivor tillgängliga i Black Sabbaths album-lista på Spotify, inhämtat 2023 12 03 – 2023 12 – 08. Precis utanför hamnade **”Never say Die”.**

De högst betygsatta albumen på Rate Your Music , RYM, dominerar stort i toppen. På den övre halvan av listan, till och med plats 15, blir detta mycket tydligt; hela elva av de mest lyssnade låtar kommer från det första, andra och tredje albumet.

Se bara här:

Album 1. Självbetitlade Black sabbath: Tre låtar på topp 15.

Album 2. Paranoid: Fyra låtar på topp 15

Album 3. Master of reality: Fyra låtar på topp 15

Med på topp 15 finns även Heaven and Hell med Dio på sång, och höjer man blicken till hela listan framgår detta albums enorma betydelse. Hela fyra låtar från det första albumet med före detta Rainbow-sångaren finns med, vilket gör skivan till det tredje mest populära albumet, enligt detta sätt att räkna.

Intressant nog finns God is dead? med på topp 15. Den är ju från comeback-albumet 2013. Oväntad hög placering!

Utgiven 34 år efter att Ozzy lämnade bandet den första gången är det ju något av en udda Black Sabbath-fågel. Men eftersom producenten Rick Rubin ville att bandet skulle gå back to the basics, är det kanske inte så konstigt och även Loner finns med från samma album.

Annat värt att notera är följande.

16 av de 20 mest spelade låtarna kommer från de fyra första albumen.
11 av de 20 mest spelade låtarna är från det andra och tredje albumet, Paranoid och Master of Reality
Dessa två album har i stort sett samtliga låtar med på 30-listan, vilket gör att de skiljer ut sig från debuten ”Black Sabbath”, som bara har tre, visserligen väldigt populära, låtar med.
Den av många kritiker, däribland Martin Popoff och The Metal Voice’s programledare, hyllade sjätte plattan Sabotage har bara en låt med på Topp 30 (Se diskussion här.)
Medan Heaven and Hell med Dio på sång har fyra låtar med, och slår därmed till och med Vol 4, som har tre låtar med.
Inga låtar finns med från de ”mindre kända” Black Sabbath-sångarna: Ian Gillan, Glenn Hughes och Tony Martin. (Två Martin-album finns dock inte på Spotify).

Ser du något intressant mönster, skriv och berätta!

/Rickard Jakbo

Skandia: Stort förtroendetapp för pensionssystemet under 2023

Nära fyra av tio svenskar uppger nu att de har mycket eller ganska lågt förtroende för det svenska pensionssystemet, och andelen som har högt förtroende har sjunkit ned till var fjärde svensk.

Det visar i alla fall försäkringsbolaget Skandias senaste undersökning.

Den första mätningen , som kom 2018, visade att anseendet var skadeskjutet på grund av skandalerna kring premiepensionsfonderna — men sedan dess har förtroendet ökat sakta men säkert.

Men nu har något hänt i siffersserien.

— Det som är förvånande nu är att vi får ett relativt stort tapp på kort tid. Normalt sett brukar det här vara mer trögrörliga siffror så det talar för att något större har inträffat som skadat förtroendet, säger Mattias Munter, pensionsekonom på Skandia, i en presskommentar.

Andelen svenskar som svarar att de har högt förtroende för systemet har sjunkit med 10 procentenheter.

I den senaste mätningen uppger 24 procent att de har mycket eller ganska högt förtroende för det svenska pensionssystemet generellt. Vid föregående mätning var siffran 34 procent.

Samtidigt svarade 39 procent att de hade mycket eller ganska lågt förtroende för pensionssystemet.

Skandia för ett resonemang om att det handlar om Alectas felplaceringar av tjänstepensionskapitalet, i synnerhet ska det handla om de ifrågasatta investeringarna i Heimstaden Bostad som delvis skulle kunna förklara siffrorna. Och man ställer även en explicit fråga om detta till de svarande.

Men om siffrorna ligger inom den statistiska felmarginalen kan jag tänka mig att det minskade så kallade respektavståndet också ligger bakom.

Under året stod det ju klart att de flesta pensionärer (över 66 år i alla fall) inte har tjänat pensionsmässigt på att ha jobbat ett helt liv, jämfört med dem som inte jobbat så mycker eller ingenting alls.

Detta beror på att garantipensionen för de med minst i pension (en sorts medborgarlön för äldre som bott länge i Sverige) har räknats upp kraftigt de senaste åren, medan den vanliga inkomstbaserade pensionen knappt räknades upp alls i år.

Förhäxande föreställning i Gubbis

Även om epitetet feministisk black metal-föreställning på sätt och vis är en rättvisande beskrivning är monologen ”Heavy as the heart” på teater Moment inte mässande och uppfostrande, vare sig om feminism eller black metal. Det är ”show – not tell”-estetik i dess bästa utformning.

Josefin Ankarberg på teater Moment i ”Heavy as the heart” (2023)

Till en början får vi små inblickar och anekdoter om hårdrock/metal, samt döds- och black-metal, och dessutom glimtar ur Josefin Ankarbergs uppväxt.

Hon håller en formmässigt lekfull monolog och bjuder på mörk musik (och intressant nog även lite Guns n Roses). Hon berättar om sin första gitarrkille-crush, en glammetalsnubbe som hette Vickie.

Det är stundom lättsamt, det blir till och med growl-allsång. Hon uttrycker faktiskt förståelse för alla ”gitarr-killar” som hånas på nätet, och påminner om att några av dessa nörd-övande gitarrgalningar faktiskt till slut lyckades skapa några av världens bästa låtar någonsin.

Även om den vanliga hårdrockens grabbighet får sig små gliringar är detta inte en kulturperson som undervisar folket i ”bra och dålig smak” (och med tanke på att scenen ligger i en söderförort där hårdrocken var stor bland 80-talsungdomen är det nog inte så dumt).

Men det blir strax beck-mörkt på den mycket lilla scenen i Gubbängen. Det har hänt hjärtskärande saker i den 12-åriga Ankarbergs liv, något som skulle kunna delförklara en dragning till den mörkaste av musik. Men det skrivs oss inte på näsan.

Det som jag tänker mest på både under och efter föreställningen är dock inte hennes hemskaste upplevelse- kanske för att händelsen* är så konkret uttryckt och jobbig att tänka på.

Nej, det är en av flera mindre incidenter där hon som ung kvinna eller flicka blir utsatt.

Scenen är följande: den unga tonåringen glider genom skolkorridoren i någon sorts utanförskapsmundering, kanske också vitsvart corpsepaint a la Black Metal. Helt klart signalerar hon ett rebelliskt extremmusik-uttryck.

Plöstligt måste hon passera de smått hotfulla kepskillarna på väg till toaletten, det går bra först, men väl där inne börjar knackandet, sedan bultandet på den tunna dörren. Och skällsorden: häxa Häxa HÄÄXA!

På scenen upprepar hon ordet först i vanlig samtalston, sedan förändras rösten. Först till dödsmetal-growl och därefter till den där mer demoniska versionen som jag associerar starkt med Black metal. H Ä X A. HÄXA! H Ä Ä Ä Ä Ä X A!

Growlandet, och vässkrikandet, blir ett sorts härbärgerande och omformande av det hotfulla. Det hotfulla ordet blir något som den talande, eller growlande, kan sägas har tagit över och börjat ta kommando över. Känslomässigt. Kanske kommunikativt? Du är hotfull? Jag ska visa dig vad hotfullhet är!

H Ä Ä Ä X A A A!

I slutet av monologen sjunger hon, nedsmetad i vita och blodröda och svarta färger, en låt med ren sång. ”Vi flyr inte”, hör jag henne sjunga. Ett hoppfullt budskap. Hon är inte längre vara kvar i black metal-fasens demoniska försvar.

/Rickard Jakbo

*Händelsen som hon kallade sitt lilla trauma, ett smutsigt överrumplande övergrepp av äldre killar, ledde tydligen till dissociation, ett fenomen där den som drabbas helt kapar kontakten till sitt känsloliv för en kortare eller längre period.