Publicerad i tidskriften Fokus våren 2017
Klockan är halv tolv den 11 februari 2017. I den över 100 meter långa kön i Globenlandskapet står en 30-åring med en öronskyddsmunderad tvååring i famnen. Framför honom hasar en krumryggad fram i för stora byxor och han flinar underfundigt i sin ensamhet som om han visste något som ingen annan visste.
Trots tre minusgrader har de och mängder med kvinnor, men framför allt män, i alla åldrar slutit upp för att ägna sin lördag åt en betydelselös vänskapsmatch mot Norrköping. Förra veckan hade Hammarby spelat dåligt, ändå är nu 5 028 betalande besökare på väg mot Tele2 Arena. Mycket talar för att de ska få se ganska dålig fotboll, som under stora delar av förra säsongen.
Men de kommer i alla fall att få sjunga. Om öl, om domaren, om Södermalm och om bondjävlar som inte kan spela boll, och intressant nog även om måsarnas flykt, kvinnornas steg och vindarnas sus. Det är strofer ur Hammarbys ”nationalsång”, som en del besökare har intatuerad på sina armar och sina ryggar. Sången ”Just i dag är jag stark” handlar inte om fotboll eller ens om sport, utan om frihet, en vårdag vid Slussen eller om att tro på sig själv. Det beror lite på vem man frågar. Strax innan laget gör entré reser sig tusentals människor och tar ton. En sång ljuder från högtalarna:
Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra
Jag har tron på mig själv vid min sida
Är det en psalm, en nationalsång eller någon form av terapi? Rösten som strömmar ur arenahögtalarna – kraxig och hes – ger varken vibbar av att vara hovsångare, präst eller terapeut. Den tillhör en död musiker och öldrickare, Kenta Gustafsson, känd från 1960- och 70-talet då han medverkade i Stefan Jarls filmer om ett gäng unga som inte hittade sin plats i konformitetens folkhemssverige, De kallar oss mods och Ett anständigt liv. Kenta var huvudperson tillsammans med Stoffe i den första filmen. Alkohol och knark flödade i stora mängder i gänget, och I den andra filmen hade Stoffe dött av en överdos, men Kenta hankade sig fram, försökte få bukt med sitt missbruk och hans kamp gjorde honom så folkkär att han övertalades att ställa upp i Melodifestivalen 1980 med låten Utan att fråga. Sedan 2003, året då Kenta dog, har en annan Kentalåt, Just i dag är jag stark, spelats vid varje hemmamatch, också på träningsmatcherna. Hammarbyspelarna kommer ut på planen. Fansen sjunger med Kenta:
Jag ser måsarnas flykt, jag ser solglittrets dans
Jag ser framåt mot härliga tider
Jag ser kvinnornas steg, jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv, vid min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Sättet sången sjungs på, tusentals åskådare som unisont reser sig och håller de grönvita haldsukarna i luften för tankarna till religion. Är Bajen verkligen religion? Ett av fansen på läktarna är en person som funderat mycket på frågan om religion och Hammarby. Han heter Christoffer Abrahamsson, kommer från landsbygden utanför Växjö, och har hållit på Hammarby så länge han kan minnas. Varför vet han inte, men hans gudstro kom först. Enligt Christoffer Abrahamsson, som är präst i Betlehemskyrkan, liknar kärleken till Bajen en gudstro.
– Skulle Bajen ansöka om att bli en religiös organisation, skulle de nog kvala in. Det finns mycket som är som riter i kyrkan. Du har ramsor, sånger och speciella datum att förhålla dig till, och på julafton hedras Nacka, säger Christoffer Abrahamsson och syftar på bajentraditionen av att på den sedan 1975 bortgångne Lennart ”Nacka” Skoglunds födelsedag samlas vid statyn av ”Nacka” Skoglund på Katarina Bangata för att hedra hans minne. Nacka föddes den 24 december 1929.
– Det finns också något som liknar kyrkoåret, då det är vissa händelser som återkommer varje år och som börjar med bajenmarschen. För min del är det en påminnelse om att människan är mer rituell än vad många tänker på. Människan söker former för sitt liv.
Christoffer Abrahamsson anser att kyrkans besökare och idrottspubliken har mycket gemensamt. Läktaren och kyrkan är miljöer dit man kan komma med olika bakgrund.
– Man tjänar olika och tycker olika i många frågor. I kyrkan är det den kristna tron som förenar, och i Bajen är det kärleken till Hammarby. Du får vara på läktaren om du gillar Bajen, och på samma sätt får du vara i kyrkan om du vill lära känna Gud.
Hammarbyism, skulle man kunna kalla tron på Bajen. Enligt Christoffer Abrahamsson är det en mycket öppen form av tro. I likhet med kristendomens mest liberala protestantiska strömningar räcker det med att säga ”jag tror”, eller kanske snarare ”jag hejar” för att bli en del av gruppen, men i stället för plastsmakande oblater i alkoholfritt vin sköljer man ner fotbollstron med kaffe och mazarin.
Enligt prästen i Betlehemskyrkan beror det stora Hammarbyintresset, och även hypen för andra lag, om människors längtan efter en större berättelse.
– Det är en existentiell längtan efter något större än dig själv. En av de största drömmarna i vårt samhälle är att tjäna mer pengar, men vid närmare eftertanke är den drömmen inte så stor. Att då med viss regelbundenhet hänge sig åt något större än en själv är då välgörande och hoppingivande, säger han.
Vissa sociologer hävdar att sport i allmänheten har ersatt traditionell religion och blivit en sekulär kvasireligiös institution. Avlidna sporthjältar behandlas som helgon, coacher och vd:ar påminner om prästerskap och sportarenorna fungerar som tempel. En del menar till och med att det är svårt att hitta skillnader mellan sport och religion. Men de får ofta mothugg. Supportrar tror ju inte på övernaturliga fotbollsväsen Även om det finns de som ber om seger för sitt lag, och i vissa kulturer till och med använder voodoo, är det får som tror på en speciell Örgryte- eller Degerforsgud.
Kanske består likheten i att religion, precis som ett supporterskap, ger både identitet och mening tillsammans med andra.
Är Hammarbyismen en religion? För Robban Ljung, som skrivit boken ”Allez Allez, Socialgrupp tre” är svaret ja. Sprungen ur en minst sagt kaotisk barndom där polisen bokstavligen släpade honom från sin mammas missbrukarhem fann han i högstadiet Hammarby. Publiken på ståplatsläktaren brydde sig inte om att han kom från fosterfamiljer och barnhem. Han berättar att han fann sitt tempel i och med han fann betongläktaren på Söderstadion. ”Att få komma till ett ställe där alla höll på Bajen, sket i allt annat och dessutom ogillade ordningsmakten var närmast overkligt. Plötsligt var jag en del av något viktigt”.
– Det var att jämställa med religion. Att träffa vänner på matcher och uppleva glädjen där var det enda som var positivt då i mitt liv, förklarar han. Det är väl så fortfarande egentligen. Jag går inte bara på fotboll utan även hockey, handboll och boxning, och det så mycket jag hinner, säger Robban Ljung.
Alla hans beslut i skolan och på barnhemmet tog han utifrån möjligheten se nästa match. Frånvaron i skolan var inte stor och det berodde på fotbollen. Om han skulle missköta sig i skolan skulle barnhemmet strama åt tyglarna och det skulle bli svårare för honom att se matcherna.
Vid ett tillfälle hamnade han i en skola där alla hade ”fina familjeliv och höll på Djurgården”. Men Robban Ljung höll på Hammarby. Laget var det som fick honom att känna stolthet i sitt utanförskap, som han formulerar det. Intressant nog upplevde han denna starka identitet innan han ens hade börjat gå på matcherna.
– Det berodde nog på att jag är från söderförort och att arbetarklassidentiteten fanns där, och de vuxna hängde på mig en halsduk och hammarbyidentiteten kopplades till Gubbängen och Hökarängen där jag rörde mig.
Allt var inte bra. Han utvecklade något av en Bajen-fundamentalism. Inför Nackas minne på 80-talet hamnade han och tre medsupportrar i slagsmål med 60 personer från AIK:s Black Army.
– Jag spräckte två revben och blev ordentligt blåslagen. Jag kan känna hat mot vissa föreningar, men aldrig mot personer. Det är en hårfin gräns som jag inte går över i dag. Jag har lärt känna många andra lags supportrar genom åren, och det är ju samma sorts folk som vi är, även om det ser lite olika ut. Det finns de i Djurgårdsklacken som har samma bakgrund som jag, men jag skulle nog vilja säga att det är en högre procent fina människor där.
I dag är han 45 år. För ett par veckor sedan tog han sin son och en fyraårig kusin till sonen till det som finns kvar av gamla Söderstadion. Det är ett fundament av den gamla familjeläktaren som går att hitta för den som söker, och han förklarade dess betydelse.
Hammarbytroende Robban Ljung uttrycker det enklare.
– Människor söker en gemenskap. Det har alltid varit bra stämning men nu syns den mer med de sociala medierna och folk kan lättare söka sig till gemenskapen.
I försäsongsmatchen mot Norrköping är spelet är för det mesta inte bra. Nyförvärvet Jiloan Hamad glimtar till med sina löpningar men Kennedy Bakirciouglu, 36, lyckas mest med defensiva passar. Men Kennedy behöver inte, och ska inte, imponera nu. Han är de stora matchernas man, och har gjort så mycket för Hammarby under åren att också ett bakåtpass gör fansen tillfredsställda. Någon i publiken skriker Djurgårdsdjävel åt en Norrköpingsspelare med djurgårdsbakgrund. Kortsidans klack får inte riktigt i gång långsidan när de gastar: ”Från Södermalm. Kommer vårt lag. Spöar Djurgården och Gnaget varje dag. Och fanan vår. Är grön och vit. Och ni ska passa er för vi är Hammarby”.
Södermalm. Stockholms södra förorter. Om det finns ett religiöst uttryck i beteendet att samlas, hoppas och sjunga är det som sjungs och gapas ytterst konkret, en lika oblyg som obändig lokalpatriotism. I svensk fotboll är Hammarby är det tydligaste exemplet på denna patriotism, men den finns numera hos alla. Flertalet allsvenska lag har följt supportrarnas önskemål och infört en nyskriven och starkt lokalpatriotisk inmarschsång, ibland på bekostnad av den nationalsång som tidigare hade sjungits.
– Stockholm har en förhållandevis svag identitetskänsla. Väldigt många inflyttade stockholmare drar sig då till en fotbollsidentitet för att manifestera sig som stockholmare. När det gäller Hammarby finns den historiska bilden av den roliga spirituella delen av den stockholmska arbetarklassen. Kommer du utifrån är också Söder det skojiga stället i Stockholm, säger idrottsforskaren Torbjörn Andersson.
Klart är att det finns många berättelser om det grönvita laget som en sökande människa kan identifiera sig med. Men just denna arbetarklassdel av Hammarbymyten har mött en del hån på senare tid. För hur mycket arbetarklass är Hammarbys hem, Södermalm? Det finns procentuellt sett få arbetare på Södermalm i dag. Kisar som munhuggs med söderslang har försvunnit till förmån för civilekonomer och IT-konsulter som pratar medieskånska, dalmål och engelska. En pil i hjärtat sattes på alla arbetarklassromantiker då bruksortslaget Degerfors klack monterade upp banderollen ”Tjena lattesöder, här kommer arbetarklassen” när lagen möttes 2014.
Men att Södermalm har förändrats sedan slutet av 1970-talet verkar inte påverka de sjungande supportrarna. Ju mer Söder har petrifierats, desto mer har det sjungits om Södermalm. Känslan för det lokala tycks stärkas i takt med att de gamla gemenskaperna vacklar. Svenska kyrkan lider av ständig medlemsflykt och alla partier utom Sverigedemokraterna tappar medlemmar. Socialdemokraterna har sedan börjat av 90-talet sjunkit från 261 000 till 89 000 medlemmar. Under samma tidsperiod har intresset för att gå på fotboll ökat rejält. I särklass störst är intresset för Hammarby. Ingen kom i närheten av lagets snitt på nära 23 000 åskådare på hemmamatcherna förra året. Hammarbyismen blomstrar med levande myter, tidningar, supporterföreningar, nationalsång och demonstrationsliknande tåg varje vår. Det är ett engagemang och en sammanhållning som en första maj-tågs arrangör skulle offra fingrar för att få till. Det handlar inte om framgång, då laget kom på plats 11 av 16 lag förra året. Det var ofta fullsatt då laget spelade i den näst högsta divisionen 2014.
– Det som sticker ut med laget är att dessa siffror har hållit i sig under så lång tid, trots dåliga resultat. Det är sociologiskt svårförklarat. Hammarby verkar ha haft en reservpotential som inte de andra klubbarna haft. Klart är att de är mindre framgångsberoende än de andra Stockholmsklubbarna. AIK hade nog haft liknande publiksiffror om de bara hade chans till guldet, förklarar Torbjörn Andersson.
Även om det blev en liten dipp förra året rider hela Allsvenskan på en framgångsvåg publikmässigt. Mycket av dagens intresse verkar att ha göra med en förändring i inställningen till fotboll som dök upp i slutet av 90-talet. Derbyt mellan AIK och Hammarby 1998 var som ett väckelsemöte, berättar Torbjörn Andersson som var på matchen.
– Jag chockades över att det var så mycket publik. Men plötsligt var allt på plats: enorma klackar, enorm publik i övrigt, en enastående stämning på alla plan, och så har derbyna varit sedan dess.
Från denna tid och framåt skulle stockholmsderbyn bli omskrivna som folkfester och publiksiffrorna rörde sig snabbt uppåt även på andra håll, framför allt i Malmö. Media började respektera supporterkultur på ett nytt sätt. Reportrar rangordnade tifos, det vill säga läktararrangemang som banderoller, konfetti och flaggor. 1998 var också första året då den årliga Hammarbymarschen ägde rum. En man med ett stort kontaktnät hade varit i Belgrad och sett hur Röda Stjärnans fans marscherade där och han lyckades samla ett par hundra personer till den första hemmamatchen. Tåget sjöng från Medborgarplatsen till Söderstadion. I dag samlar traditionen tusentals människor varje år och lag som IFK Göteborg och AIK har tagit efter.
En förutsättning för det höga intresset för Allsvenskan är förändringen av synen på supporterskap. På 80-talet var det ett kufiskt ställningstagande när en vuxen bar ett lags halsduk. I kryllar det av människor som klär sig i sitt lags färger vid matchdag.
Enligt Torbjörn Andersson är dagens vurm för de allsvenska fotbollslagen resultatet en lyckad ”glokaliseringsprocess” där influenser från hela världen skapar ett uppsving för det lokala. Globaliseringen skapar lokalpatrioter, som tar fenomen från andra länder och gör något lokalt av det. De engelska läktarsångerna som letade sig fram till de svenska läktarna via TV:s Tipsextra i början av 70-talet är ett exempel på det. Torbjörn Andersson beskriver i sin bok ”Spela Fotboll Bonndjävlar, del 2” hur seden slog rot först på Söderstadion, med vissa tidiga utlöpare till publiken i Göteborg, med Gais och IFK Göteborg i spetsen. Ungefär då Hammarbys klack började med organiserad läktarsång blev supporterkulturen, i alla fall för vissa, en livsstil som gav gemenskap. Men det krävdes öl.
Det sägs att de tongivande Hammarbyfansen första försök att sjunga som i England misslyckades. Det blev en trevande, svag och alltigenom misslyckad sång. Någon föreslog att gruppen skulle dricka öl före matchen, och metoden visade sig vara lyckosam. Enligt många bedömare bidrog den starka sångkulturen drygt tio år senare till att Hammarby kunde slå det fotbollsmässigt mycket starkare Göteborg på bortaplan 1982 i en av de två SM-finalerna lagen emellan (teorin förklarar dock inte varför Hammarby förlorade i returen, trots att det fanns en sambaorkester på plats).
Överhuvudtaget rinner ölen som en grön å genom Hammarbypopularitetens historia, från klackens ramsor om bira ända fram till relativt nybyggda Tele2 Arena, där besökarna kan dricka öl som aldrig förr på grund av ett rikligt utbud av kiosker och barer. Redan den gamla Söderstadion, som gav hammarbymyterna fastare form från och med 1967, sägs ha tjänat på att kommunen tillät mellanölsförsäljning.
Men hammarbyismen är inte bara karnevalisk. Hammarbyveteranen Anders ”Balsam” Hellström menar att klubben fungerar som en hembygdsgård. Kärleken till klubben löser på så vis en svår ekvation: hur kan man känna en hembygdskänsla i en stor stad? ”Staden är allas egendom. Men en klubb kan ersätta det i mångt och mycket”, säger han i Arne Hööks bok. ”För oss är Hammarby en kulturbärare, det handlar inte om vinster och placeringar som i många andra klubbar”, förklarar han och syftar på att många hamnarbetare i förskingringen har föräldrar eller far- och morföräldrar som en gång bott på Södermalm
Södermalms statusresa är inte bara en nackdel, enligt Torbjörn Andersson. Förändringen har lagt till en trendighet till klubben, men utan att de andra berättelserna dragits ifrån.
– Södermalm är ett område som alltid stått ut, ända sedan de gamla pilsnershakens tid. Nu har stadsdelen förändrats, även om de gamla Hammarbyställena finns kvar. Det är helt sanslöst trendigt på Södermalm i dag. Jag tvivlar på att det är många andra stadsdelar i världen som är så trendiga, säger Torbjörn Andersson, som på 80-talet bodde i Stockholm, men som nu bor i Malmö.
Den folkliga delen av Hammarbyberättelsen har flyttat till de södra förorterna. Men Södermalm har blivit viktigt på ett annat sätt. Fotbollsforskaren kopplar det ökande fotbollsintresset i Sverige till vad han och forskarkollegerna kallar en urban renässans: antalet caféer och restauranger har boomat i de snabbt växande städerna och det finns numera gott om ställen att mötas på.
– Den urbana renässansen har skett i en tid då antalet singelhushåll är rekordmånga, samtidigt som vi behöver något som ger gemenskap. Familjen, och den stadiga arbetsplatsen har splittrats upp allt mer, och religionen spelar ingen roll. Här kan fotbollen komma in.
Hammarby sägs vara underdog-laget, folkets lag, klacksparkarnas lag och det bohemiska laget. Till och med det glada laget. Dessutom verkar det vara väl förvaltade myter, med en omfattande bokutgivning som bekräftar och håller liv i dem. Bara under 10-talet har det kommit ut närmare tio Hammarbybiografier om antingen fans, spelare, arenor eller tränare. Det är lätt att hålla med Torbjörn Andersson om att det finns en lyckad mytbildning.
De finns också mer materiella orsaker till det boomande Hammarbyintresset. De många större och bekvämare arenorna lockar ny publik.
– Nu kommer det in så mycket mer folk, och arenan passar fler. På den gamla arenan fanns det bara två tjejmuggar på en hel långsida. Nu går det lättare att få biljetter och faciliteterna är mycket bättre. Mina svärföräldrar tyckte att det var kallt på gamla Söderstadion, men nu har de säsongskort på nya Söderstadion, säger Robban Ljung.
När försäsongsmatchen mot Norrköping är slut står det klart att hemmapublikens sång och glåpord inte hjälpte. Bajen gör inget mål, men släpper in två. Kennedy Bakirciouglu, hjälten från guldåret 2001, springer ändå tillsammans med den isländske landslagsmålvakten Ögmundur Kristinsson fram mot publiken och applåderar fansen. Kennedy gör tummen upp och det finns något tillitsfullt i hans ögon, som om det fanns ett band av gemenskap med publiken som kommer att hålla hela säsongen. Detta förutsätter såklart att ingen av spelarna säljs vidare till en bättre klubb i Europa. Men det är inget de vinkande små knattarna i gröna t-shirts tänker på.
Vissa hävdar att den framskjutna position som supportrarna har är en del av Hammarbys framgång. Ett exempel på detta fenomen är den hyllning fansen ordnade under en match 2015. Ståplatsläktaren var prydd med gigantiska porträtt av bajenhjältar som gått bort, varav flera var fans. Förutom Kenta Gustafsson, fanns även en person kallad Tomten uppmålad så att hela publiken kunde se hans skäggiga och väderbitna nuna lysa över stadion. Johan Johansson var känd för att vara bajare, en av de mest idoga (och mest tomteliknande).
Att fansen är en del av lockelsen med Hammarby har klubbledningen dragit nytta av i sin marknadsföring. Inför denna säsong skickades ett par spelare ur truppen ut till några av de trognaste säsongskortsköparna, för att oanmält leverera biljetterna. Besöket filmades och lades upp på hemsidan.
Kommer fansen och klubben att få sina berättelser att överleva i dagens snabbföränderliga värld? Stockholm är ju i huvudsak en tjänstemannastad sedan länge, och det var länge sedan någon Hammarbyspelare var känd för snygga klacksparkar, eller för att ha en koppling till Södermalm.
Bajenprästen Christoffer Abrahamsson är inte orolig. Enligt honom har många utan rötter i Stockholm eller Sverige redan hittat till läktaren. Han rör sig mycket i de söderförorter som har gott om nya svenskar, eftersom han är engagerad i projektet Grow Söderort. Det är en sorts biståndsinitiativ där supporterklubben Bajen Fans hjälper söderförortsungdomar utan pengar till en positiv supporterkultur genom att dela ut säsongskort och biljetter med insamlade medel.
– De senaste åren har en större främlingsfientlighet blivit synlig i samhället, men den har jag inte sett på läktarna. Det finns snarare en öppenhet där. När du står på läktaren är du bajare, och det spelar ingen roll varifrån du kommer eller vilken hudfärg du har.
Förmodligen finns det tillräckligt många som vill bevara de gamla myterna för att ska leva vidare i viss mån. Forskaren Torbjörn Andersson bedömer i alla fall risken för ett kraftigt sjunkande Hammarbyintresse som lågt.
– I nuläget ser det stabilt ut. Det finns inget som tyder på att man till exempel skulle segra ihjäl sig, skrattar han.
Även bajenprästen knyter an till den kanske minst insmickrande av bajenmyter: att man oftast förlorar.
– Det viktiga är att det finns en gemenskap i framtiden, även då det är besvärliga tider. Här har Hammarby ett bra narrativ och berättelse. Vi är glada även när det går dåligt. Vi är medvetna om att hålla på Hammarby innebär prövningar, säger Christoffer Abrahamsson.
/RJ
Publicerad i tidskriften Fokus i maj 2017
