Är ”hårdrockpensionärerna” svaret på frågan om hur fler ska gå med i PRO? Det hoppas i alla fall en PRO-förening i Limmared.
#hårdock&pension
För att få de fler, och kanske yngre, pensionärer att upptäcka PRO i den västgötska orten har föreningen tänkt i nya banor. De har anlitat Sator, en av de gamla trotjänare inom svensk rock, som blev fruktansvärt populära 1992 med hitenbland annat ”I wanna go home”.
– Vi behöver locka fler medlemmar och då testar vi att göra olika såna här aktiviteter. Jag vet inte om det är rätt, men det är det vi gör i alla fall, säger Lars Nilsson som står bakom initiativet, till PRO Pensionären.
Det är i Folkets hus på orten, som numera ägs av PRO, som det den 22 februari kommer hållas en ”hårdrockskonsert”, som tidningen kallar det, med bandet Sator.
Det är i alla fall svängig rock. Garagerock sas det förr, och på Wikipedia, beskrivs de som punk och rock. Avgör själv.
Klart är att de, som många andra hårda rockare, åldras.
– De är gamla de med. Flera i bandet är pensionärer, säger Lars Nilsson till tidningen.
En av medlemmarna, Chips Kiesbye, 62, bor i Limmared och de 300 biljetterna är snart slutsålda, rapporterar tidningen. Kiesby har en lång meritlista som producent, bland annat åt de mer tydliga hårdrockarna Crucified Barbara och Bonafide.
– För att få föreningen att finnas kvar försöker vi locka in lite yngre folk som kan hjälpa till att sköta föreningshuset. Snöskottning, torka stolar och bord och att vi får några som kan komma med in i styrelsen. Så har vi tänkt för att försöka få in lite nytt blod här i vår föreningsverksamhet, säger Lars Nilsson.
Det är som vanligt svårt att sålla fram riktigt bra hårdrock/metal-låtar under ett år. Här är i alla fall 15 som håller för att lyssna på. Håll till godo, och har du ont om tid – lyssna i alla fall på första låten. Det är Clean vocals som gäller på denna lista.
Band från US, England, Island, Frankrike, Finland och Sverige finns på listan.
Man kan säga att vi året 2025 har tre inofficiella statligt reglerade pensionsåldrar. Dessa är:
63 år = den lägsta ålder vi har för att ta ut allmän pension från staten
66 år = Lägsta ålder att få garantipension, den summa som alla som levt 40 år i Sverige har rätt till. Ett bidrag som infördes för att ingen skulle behöva gå fattig på ålderns höst.
69 år = Den ålder då inte längre lagen om anställningsskydd gäller vilket förmodligen gör att en del tvingas sluta, om de har en arbetsgivare som vill ha yngre arbetskraft. (Skillnader mellan kollektivavtal kan finnas)
Från och med nästa år – 2026 – höjs två av åldrarna, lägstaåldern för allmän pension till 64 och garantipensionsåldern till 67.
Då blir också en av de tre åldrarna ett riktmärke. 67 blir då den officiella riktåldern.
Denna kommer att justeras efter medellivslängden i Sverige och blir ett riktmärke som säger att det är vid en pensionering i denna ålder som pensionen blir som det är tänkt, eller kanske man säga på en rimlig nivå utifrån systemets förutsättningar (det är ju inte pensionsspararnas perspektiv som gäller här). Denna ”rimliga” nivå faller ut förutsatt att man har arbetat ett helt yrkesliv med normal lön och inte haft alltför många avbrott.
Pensionen blir lägre för varje år man går i pension tidigare än riktåldern. Det omvända gäller också: för varje år man skjuter upp pensionen blir den högre. Här har jag skrivit om hur mycket det handlar om, enligt Pensionsmyndighetens beräkningar.
Jag gissar att riktåldern kommer att kallas normalpensionsåldern av de flesta, (eller bara pensionsåldern kanske?,) i framtiden. Detta eftersom ordet riktålder inte riktigt förklarar vad det handlar om.
Här på Pensionsmyndighetens webbplats kan du läsa mer om riktåldern och varför den infördes, och att flera andra länder gjort samma sak mot bakgrund av att medellivslängden ökar.
Du som gillar Linkedin kan även läsa mer här om de olika åldrarna inom pensionssystemet.
*Den allt viktigare tjänstepensionen, som arbetsgivaren betalar in, har såklart också åldersgränser. Men dessa är inte statligt reglerade och det är svårare att se dessa gränser, som varierar mellan avtalen, som generella pensionåldersriktmärken. Förutom att dessa ser olika ut i olika avtal är det för de flesta är en mindre del av pensionen och åldersgränserna för tidigaste uttag infaller relativt tidigt – långt före riktåldern.
Del två i Kollegas pensionsrådsserie har publicerats.
Frågeställningen är hur du som börjar komma upp i åren och kanske börjar krokna av jobbet och stressen ,eller bara vill ha mer fritid, bör tänka. Hur ska du göra om du vill gå ned i arbetstid och ta ut pension på deltid?
I korthet är råden följande:
Kolla med arbetsgivaren. Kolla om det är en möjlighet att gå ned i arbetstid med arbetsgivaren. Har du kollektivavtal inklusive flexpensionsavtal eller liknande, kan du få hjälp av facket med att försöka förhandla ned arbetstiden.
Ta reda på alla dina pensioner. Du kan ju till exempel ha tjänat in till flera tjänstepensioner genom livet, och vissa har kanske ett privat pensionssparande till det.
Välj vilken pension du ska kompensera lönebortfallet med. Överväg vilken typ av pension som du ska ta ut först. Som det är nu är den allmänna pensionen mycket mer flexibel än tjänstepensionen (men ändringar är på gång).
Tänk på skatten. Den tredje saken du bör tänka på är skatten. Om lön och pension tillsammans hamnar över gränsen för statlig skatt får du betala onödigt mycket i skatt.
Om du tillhör den halva av befolkningen som på grund av relativt låg pension har rätt till bidraget som kallas garantipension finns ytterligare en sak att tänka på. Här är det inte ett alternativ att skjuta på denna del av pensionen. Därför bör man ta ut garantipensionen från den ålder man har rätt till den, just nu 66 års ålder. Så om du är i den åldern och tänker att du bara skulle behöva ta ut 50 procent av din allmänna pension, för att du går ned till halvtid på jobbet, så bör du ta ut hela din garantipension.
Tack vare mina kunskaper i ekonomi och i hur man hittar nyheter har jag under hösten fått förmånen att hjälpa Dagens Logistiks ambitiösa redaktörer Klara och Hilda.
Det har varit intressant att att grotta ned mig i Northvolts utmaningar och att sätta mig in i hur svenskarnas stora klädkonsumtion påverkar klimat och miljö, och inte minst det danska DSV:s uppköp av DB Schenker som förmodligen blir världens största logistikbolag med en stor del av den svenska marknaden.
Här är några av artiklarna om den stora DSV – DB Schenker-affären:
Affärens detaljer blir kända först under andra kvartalet 2025, men en del går redan nu att slå fast. Bland att:
varumärket Schenker försvinner
vinstmarginalerna inom Schenkers verksamheter ska öka i betydande grad
att DSV ska investera en miljard euro i Tyskland de närmaste fem åren
Om bolaget verkligen bli världens största återstår att se enligt flera branschbedömare.
Kreditvärderingsinstitutet Moody’s höjer till exempel ett varningens finger: förvärvet kommer att bli det största och sannolikt mest komplexa i DSV:s historia. Analytikern ser ”väsentliga risker” i arbetet med att realisera de förväntade effektiviseringsvinsterna. Särskilt de utlovade sociala åtaganden till de tyska arbetarna kan sinka arbetet med de effektivitetsvinster som bolagsledningen ser framför sig, enligt Moodys.
Ansedda nyhetssajten Loadstars analytiker pekar på att när DSV förvärvade Panalplina och Agility tappades mellan 10 och 25 procent av de förvärvade bolagens omsättning inom sjö- och flygfrakt. Detta berodde bland annat på att nyckelpersonal med försäljningsansvar lämnade och tog affärer med sig, men även att kunder lämnade DSV. Något liknande är att vänta även vid detta förvärv, spår Loadstar. De menar också att det inte är säkert att DSV lyckas lika bra som med sina tidigare storförvärv. Schenker är mycket stort. (Inom vägtransportområdet omsätter tyskarna cirka 50 procent mer än danskarna).
Hur det blir i Sverige med rationaliseringar och eventuella nedskärningar går inte att få svar på i detta läge. De svenska fackliga röster jag var i kontakt med var oroade, men inte direkt panikslagna.
Jag har haft förmånen att arbeta med en artikelserie åt Unionens tidning Kollega sedan i våras.
Artiklarna utgår från vanliga pensionsfrågor som många har, och jag har på ett försökt vaska fram de bästa och tydligaste tipsen från flera av Sveriges verkliga pensionsproffs.
Här uttalar sig till exempel Pensionsmyndighetens Erik Ferm och Monica Zettervall, Alectas Staffans Ström, Länsförsäkringars Trifa Chireh och Minpensions Dan Adolphsson-Björk.
Del ett kom häromdagen på webben. Här går jag tillsammans med några experter bland annat igenom att det främst är tre faktorer som i hög grad påverkar din totala pension.
vad du tjänar under hela livet.
om du har gott om kapital i den allt viktigare tjänstepensionen som arbetsgivaren betalar in.
och den faktor du kan påverka sent i yrkeslivet: när och hur du tar ut din pension.
Artikeln fokuserar på punkt 3.
Pensionsmyndigheten har tagit fram rätt så lättförståeliga tumregler när det gäller denna del.
Reglerna säger att om du slutar arbeta helt och tar ut din pension före det år du fyller 66 år minskar din totala pension med 6 till 7 procent för varje år du tidigarelägger din pensionering. Går du i pension det år du fyller 65 minskar pensionen med runt 7 procent, går du vid 64 minskar den med ytterligare 7 procent. Om du i stället senarelägger din pension ett år, ökar du summan med 6–7 procent för varje år du skjuter upp beslutet.
Att det uppstår så här stora effekter beror på att pensionspengarna betalas ut under kortare tid, men också på att du fortsätter att tjäna in till pensionen så länge du arbetar.
SPF Seniorerna har sammanställt intressanta siffror rörande sysselsättningen av äldre.
Siffrorna visar att antalet sysselsatta som fyllt 65 under åren 2005–2023 har ökat med 135 000 personer. Det är nästan en tredubbling av antalet sysselsatta i gruppen sedan mätningens startår 2005, då 75 000 i åldern 65 till 74 jobbade.
Källa SPF Seniorernas rapport: Fler och fler seniorer jobbar -rekord för seniorernas sysselsättning 2023,
Varför sker då den snabba förändringen?
Delvis har det att gör med att de som fyllt 65 är fler. Men det är en mindre del av förklaringen. Sett till andelen av den äldre befolkningen som arbetar har det skett en fördubbling, från cirka 10 till 20,0 procent. Organisationen kommer fram till att endast drygt en femtedel av sysselsättningsökningen i gruppen 65 – 74 år, beror på att befolkningen i åldersgruppen har ökat.
Rapportförfattarna lyfter explicit fram gynnsammare skatteregler och förändringar i lagar som reglerar arbetsmarknaden som tänkbara skäl till ökningen. Till exempel nämner de höjningen av den högsta åldern då en person har rätt att ha kvar sin anställning, den så kallade LAS-åldern. Den har ju de senaste åren höjts från 67 till 69 år.
Organisationen verkar också hålla öppet för att kan finnas ekonomiska skäl till ökningen, men de verkar inte ha hittat studier som mäter detta. Synd, med tanke på den debatt om fattigpensionärer som finns.
Rapporten försöker dock svara på hur stor del av de äldre som arbetar vidare av ekonomiska skäl. Man kan kanske se detta som en sorts replik på, eller i alla fall en motvikt till, tjänstepensionsbolaget Alecta som nyligen i sin årliga rapport lyft fram hur bra total ekonomi de flesta äldre har ( i alla fall de ”yngre äldre”).
SPF Seniorerna sammanfattar forskningsläget så här:
”Studier visar att 40–50 procent av seniorerna som jobbar vidare gör det helt eller delvis av ekonomiska skäl, och detta är vanligare bland kvinnor än bland män”
och att
”det finns en kärna på cirka 20 procent av seniorerna som yrkesarbetar som gör det huvudsakligen av ekonomiska skäl”. *
Sistnämnda bedömning ligger också faktiskt i linje med Alectas analys. När jag intervjuade tjänstepensionsbolagets pensionsekonom nyligen sa han att cirka åtta av tio jobbonärer uppger att drivkrafterna ”i första hand är den sociala stimulansen, att man trivs med sina arbetsuppgifter och att man upplever att det är bra för hälsan att fortsätta jobba”. De återstående 20 procenten höll alltså inte med om det.
Jag kan tänka mig att den ökande medellivslängden och bättre hälsan som möjliggör dessa allt längre liv också ligger bakom en del av ökningen. Om fler orkar arbeta, borde fler också fortsätta arbeta.
Det kanske också handlar om att det finns tillgång till fler arbeten där äldre trivs och efterfrågas?
Klart är att nästan alla som arbetar vidare också får ut annat än pengar. För det motiv som nästan alla angav i en ISF-rapport* från 2020 var att man fick positiv stimulans av arbetet. Hela 98 procent höll med om detta.
*Här hänvisar man bland annat till ISF:s , Inspektionen för socialförsäkringens (2020) rapport, Tidig och sen pensionering. (2020) och Pensionsmyndighetens ”Blev det som du tänkt dig? En studie bland 70–75-åringar” (2020).
För sjunde året i rad är finländarna lyckligast i världen, enligt undersökningen World Hapiness report 2024 från Förenta Nationerna, FN i samarbete med Oxford University och Gallup.
På tio i topp är det idel rika länder som radas upp. Efter Finland kommer nämligen
2.Danmark,
3. Island,
4. Sverige,
5. Israel,
6. Nederländerna,
7. Norge,
8. Luxemburg,
9. Schweiz,
10. Australien.
Men är det verkligen lycka som mäts, på det sätt som de flesta svenskar definierar ”lycka”?
Det tyngsta mätinstrumentet som används i rapporten är något som kallas Cantril-stegen. Frågan formuleras så här:
“Tänk dig en stege med steg numrerade från 0 längst ner till 10 högst upp. Toppen på stegen, 10, motsvarar det bästa liv du kan tänka dig och botten på stegen, 0, det sämsta liv du kan tänka dig. Om du tänker på ditt liv i största allmänhet, var tycker du att du står just nu?”
Som Forskning.se uppmärksammat menar vissa forskare att detta innebär att vad man egentligen mäter är en sorts jämförelse med andra människors tillgång till makt och pengar. Om man i stället frågar om människor lever sitt mest harmoniska liv, skulle resultatet troligtvis bli ett annat, menar dessaa forskarna och utvecklar sina tankar i denna studie: ”The Cantril Ladder elicits thoughts about power and wealth”.
Men nu är det inte endast denna ovan nämnda fråga som gör att finländarna (och svenskarna för dem delen) håller sig i toppen. Undersökningen mäter också positiva och negativa känslor, även om dessa inte värderas lika tungt. Det verkar alltså osannolikt att de nöjda finländarna skulle visa sig vara mycket oharmoniska människor.
Så vad beror ett lands lyckonivå, (eller nöjdhetsnivå) på? Här är några möjliga kandidater som nämnts av trovärdiga förståsigpåare och källor.
Inkomst och att må bra och lite allt möjligt
Finländska public service-kanalen Svenska YLE sammanfattar det så här:
”Att ha en tillräcklig inkomst och en upplevelse av generositet, att må bra såväl fysiskt som psykiskt, att ha någon att förlita sig till, att själv kunna fatta viktiga beslut i livet och att graden av korruption är låg är faktorer som håller finländarna i toppen av listan”.
Det är en rätt bra sammanfattning av forskarnas regressionstabell nedan, där man försöker reda ut vad som påverkar lyckonivån, även om nu forskarna varnar för att ta tabellen nedan för bokstavligt:
Landet är litet!?
Inga folkrika länder finns med bland de absolut lyckligaste. Bland de tio bästa finns endast två länder med över femton miljoner invånare: Nederländerna och Australien. Sambandet är intressant menar lyckoforskare och ekonomiprofessor Micael Dahlén.
Han säger till Studio Ett att de nordiska länderna är små och fungerar bra. Här litar vi på varandra och vi får välja hur våra liv ska se ut, säger han.
–Vi känner oss ganska nära varandra, vi litar på varandra, vi har någon att vända oss till, vi har en relativt sett fantastiskt väl fungerande välfärd. Och vi har möjligheter att kunna välja ganska mycket själva i livet vad vi vill göra, säger lyckoforskare Dahlén.
Det låter rimligt. Men det verkar, intressant nog, inte gälla de yngre nordborna i lika hög grad.
För i de åldersuppdelade listorna framträder ett annat mönster. När man mäter yngre under 30:s lycka hamnar Finland på plats 7 och Sverige först på plats 18. (Och Norge på plats 20 och Danmark på plats 5).
Sverige är inte ensamma om att ha stora åldersskillnader.
”Norge, Sverige, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Spanien är länder där de gamla är nu betydligt lyckligare än de unga, medan Portugal och Grekland visar det omvända mönstret”, skriver rapportförfattarna.
Det finns flera länder där skillnaderna är ännu större, till exempel USA och Kanada.
Nu är de nordiska ungdomarna inte i strykklass direkt, men visst vore det intressant att få en analys på varför inte de nordiska länderna, förutom Danmark, ligger i lyckotoppen även när det det gäller de yngsta?
Fortsättning följer. /Rickard
Mätfakta om undersökningen:
”Our measurement of subjective well-being continues to rely on three main well-being indicators: life evaluations, positive emotions, and negative emotions (described in the report as positive and negative affect). Our happiness rankings are based on life evaluations, as the more stable measure of the quality of people’s lives./…/
Positive affect is given by the average of individual yes or no answers about three emotions: laughter, enjoyment, and interest (for details see Technical Box 2). Negative emotions. Negative affect is given by the average of individual yes or no answers about three emotions: worry, sadness, and anger. Comparing life evaluations and emotions:
Life evaluations provide the most informative measure for international comparisons because they capture quality of life in a more complete and stable way than do emotional reports based on daily experiences.
Life evaluations vary more between countries than do emotions and are better explained by the diverse life experiences in different countries. Emotions yesterday are well explained by events of the day being asked about, while life evaluations more closely reflect the circumstances of life as a whole. We show later in the chapter that emotions are significant supports for life evaluations.
Positive emotions are still more than twice as frequent as negative emotions, even during the years since the onset of COVID.”
Länge såg han bara metal ut, men sedan en tid har han kommit ut som en sann hårdrocksgubbe. Bra.
Han startar nu en klubb eller bar med det skitbra namnet Mammut. Ett fantastiskt namn för oss halvgamla som gillar metal.
Eftersom han har relativt långt kvar till pensionen kommer det säkert bli många år i den hårda rockkulturens tjänst.
Han är nämligen född 1965, och fyller 59 i år. Då den lägsta åldern för pension från staten kommer att vara minst 64 för hans årskull, måste han kränga Iron Maiden-brandad bira och dricka sponsrad whiskey i minst fem -sex år innan han kan njuta sitt otium.
Förmodligen ännu längre.
För normalpensionsåldern – den så kallade riktåldern – kommer att vara 67 eller 68 för den fd popstjärnan. Först då kommer systemet generera en vettig pension för en genomsnittlig löntagare, kan man säga.
Och eftersom karln verkar ha hur mycket energi som helst kan vi nog räkna med minst 10 år av hårdrock/metal bland kullerstenar, dalahästar och turister.
