Författare: rickardjakbo

Förhäxande föreställning i Gubbis

Även om epitetet feministisk black metal-föreställning på sätt och vis är en rättvisande beskrivning är monologen ”Heavy as the heart” på teater Moment inte mässande och uppfostrande, vare sig om feminism eller black metal. Det är ”show – not tell”-estetik i dess bästa utformning.

Josefin Ankarberg på teater Moment i ”Heavy as the heart” (2023)

Till en början får vi små inblickar och anekdoter om hårdrock/metal, samt döds- och black-metal, och dessutom glimtar ur Josefin Ankarbergs uppväxt.

Hon håller en formmässigt lekfull monolog och bjuder på mörk musik (och intressant nog även lite Guns n Roses). Hon berättar om sin första gitarrkille-crush, en glammetalsnubbe som hette Vickie.

Det är stundom lättsamt, det blir till och med growl-allsång. Hon uttrycker faktiskt förståelse för alla ”gitarr-killar” som hånas på nätet, och påminner om att några av dessa nörd-övande gitarrgalningar faktiskt till slut lyckades skapa några av världens bästa låtar någonsin.

Även om den vanliga hårdrockens grabbighet får sig små gliringar är detta inte en kulturperson som undervisar folket i ”bra och dålig smak” (och med tanke på att scenen ligger i en söderförort där hårdrocken var stor bland 80-talsungdomen är det nog inte så dumt).

Men det blir strax beck-mörkt på den mycket lilla scenen i Gubbängen. Det har hänt hjärtskärande saker i den 12-åriga Ankarbergs liv, något som skulle kunna delförklara en dragning till den mörkaste av musik. Men det skrivs oss inte på näsan.

Det som jag tänker mest på både under och efter föreställningen är dock inte hennes hemskaste upplevelse- kanske för att händelsen* är så konkret uttryckt och jobbig att tänka på.

Nej, det är en av flera mindre incidenter där hon som ung kvinna eller flicka blir utsatt.

Scenen är följande: den unga tonåringen glider genom skolkorridoren i någon sorts utanförskapsmundering, kanske också vitsvart corpsepaint a la Black Metal. Helt klart signalerar hon ett rebelliskt extremmusik-uttryck.

Plöstligt måste hon passera de smått hotfulla kepskillarna på väg till toaletten, det går bra först, men väl där inne börjar knackandet, sedan bultandet på den tunna dörren. Och skällsorden: häxa Häxa HÄÄXA!

På scenen upprepar hon ordet först i vanlig samtalston, sedan förändras rösten. Först till dödsmetal-growl och därefter till den där mer demoniska versionen som jag associerar starkt med Black metal. H Ä X A. HÄXA! H Ä Ä Ä Ä Ä X A!

Josefin Ankarberg growlar

Growlandet, och vässkrikandet, blir ett sorts härbärgerande och omformande av det hotfulla. Det hotfulla ordet blir något som den talande, eller growlande, kan sägas har tagit över och börjat ta kommando över. Känslomässigt. Kanske kommunikativt? Du är hotfull? Jag ska visa dig vad hotfullhet är!

H Ä Ä Ä X A A A!

I slutet av monologen sjunger hon, nedsmetad i vita och blodröda och svarta färger, en låt med ren sång. ”Vi flyr inte”, hör jag henne sjunga. Ett hoppfullt budskap. Hon är inte längre vara kvar i black metal-fasens demoniska försvar.

/Rickard Jakbo

*Händelsen som hon kallade sitt lilla trauma, ett smutsigt överrumplande övergrepp av äldre killar, ledde tydligen till dissociation, ett fenomen där den som drabbas helt kapar kontakten till sitt känsloliv för en kortare eller längre period.

Rapport bekräftar min rapport om de svåra pensionsvalen

Många gör passiva pensionsval, oinformerade pensionsval och ibland irrationella val inom pensionssystemet.

Det konstaterar Inspektionen för Socialförsärking, ISF, som nyligen kommit ut med rapporten. ”Att ta ansvar för sin pension
Om kunskap, förutsägbarhet och valmöjligheter i det svenska pensionssystemet”. (2023 11 15)

ISF tecknar en bild av att det är svårt att vara en rationell pensionssparare och att det är svårt att planera för hur pensionen ska bli. Det ligger i linje med vad jag kunnat se i min magisteruppsats respektive rapport för Småföretagarnas Riksförbund.

I rapporten kommer myndigheten fram till rätt nedslående saker. Utgångspunkten för pensionsssystemet är ju att svenskarna tar medvetna pensionsval. Men granskningsmyndigheten kommer fram till att svenskarna och systemet inte har det som krävs för att individerna ska agera rationellt och medvetet i tillräcklig grad. De pekar på följande brister:

*Många saknar kunskap om systemet och sina pensioner.

*Systemet är inte förutsägbart.

*Trots att det finns mängder av möjliga val på pappret, saknas det ofta verkliga valmöjligheter. ( Till exempel: andelen av inkomsten som sätts av, hur pensionskapitaet hanteras, hur lång utbetalningstiden är för tjänstepension, avdragsmöjligheter för privat sparande, LAS-åldern med mera)

EN LISTA ÖVER PENSIONSVAL

Till problembilden hör att många saknar engagemang i pensionsfrågorna, och att många har bristande finansiell förmåga.

”Den kunskap som finns om hur människor faktiskt agerar tyder på att många inte tänker på pensionen när de gör viktiga livsval som påverkar deras pensioner. Många gör också passiva val, oinformerade val och ibland irrationella val inom pensionssystemet”, skriver myndighetens rapportförfattare.

I stället för ekonomiskt-rationella pensionsval kommer andra aspekter i förgrunden för ”pensionsväljarna”: sociala normer, hälsa, arbetssituation, familjeförhållanden och hur man värderar sin fritid.

Alla dessa ovan nämnda utmaningar ställer politikerna inför fyra viktiga pensionsval, eller avvägningar som man kallar det i rapporten:

  • Hur mycket ska staten styra när det gäller pensionsavsättningar, pensionsåldrar och pensionsnivåer?
  • Hur stort ska respektavståndet vara mellan de som får miniminivån, och de som jobbat ett helt liv?
  • Hur fastlåsta ska systemets långsiktiga spelregler vara, och hur mycket ska vara öppet att påverka för politikerna i framtiden?
  • Hur mycket ska friheten att välja prioriteras på trygghetens och jämlikhetens bekostnad?

Det verkar som om den nya pensionsgruppen står inför ett övergripande val. Ska staten försöka styra ännu mer över vilka pensionerna blir?

En absurd konsekvens av pensionssystemet?

En bra genomgång av nya och uppseendeväckande pensionssiffror publicerades i dag av magasinet Senioren, SPF Seniorernas tidning.

I korthet visar de nya siffrorna från tidningens moderorganisation att den som arbetat i 40 år, och haft en låg till medelhög lön, inte tjänar på detta pensionsmässigt. Inte ens om den kollektivavtalade tjänstepensionen räknas in.

Här visas konsekvenserna för den som har en medellön på 35 000 när denne går i pension:

Slutlön 35 000 krJobbat 40 år. Kvar i pension efter skatt, statlig allmän pension + ITP 2 tjänstepensionJobbat 40 år. Kvar i pension efter skatt, statlig allmän pension + SAF-LO tjänstepensionInte jobbat alls. Full garantipension och fullt bostadstillägg
efter skatt
Gick i pension 202114 934    14 195  14 136
Gick i pension 202215 545  14 93  15 203
Går i pension år 202316 857  16 038  16 593
Går i pension 202417 988  kr17 092 kr  17 445 kr
Källa SPF Seniorerna i tidningen Senioren 2023 11 14

Tendensen om att det inte lönar sig så mycket att ha jobbat länge för många människor, inte ens om man har en medellön, har funnits där länge.

Till exempel konstaterade Pensionsmyndighetens analyschef Ole Settergren tidigare i år att den viktiga livsinkomstprincipen, det vill säga att att inkomsterna under livet bestämmer pensionens storlek, för väldigt många har satts ur spel.

”Ser man till hela den allmänna pensionen är det stora grupper som omfattas av ett system som påminner om ett folkpensionssystem, det vill säga samma pension för alla, snarare än ett system som grundar sig på inkomster”, skrev Pensionmyndigheten då.

Men här förklaras det bra, och dessutom med nya purfärska siffror, som SPF:s expert Anna Eriksson har sammanställt. De visar att problemen med ett inkonsekvent pensionssystem kvarstår, och till och med verkar ha förvärrats något inför nästa år.

Det som spätt på problemen med ett litet avstånd mellan pensionärer som jobbat mycket och de som inte jobbat så mycket eller ingenting allas, är att grundskyddet för ensamstående pensionärer har höjts med 23,4 procent sedan 2020. Samtidigt har den ordinarie allmänna pensionen inte räknats upp så mycket.

Fattigdomsskyddet garantipensionen justeras nämligen för inflationen, men det gör inte den ordinarie pensionen.

Politikerna i Pensionsgruppen har samtidigt inte lyckats besluta sig om mer pengar till det ordinarie pensionssystemet eller fått människor att i klart högre utsträckning arbeta längre upp i åldrarna, vilket skulle inneböra mer pengar in i systemet.

Därför får de med medellön ungefär samma pension som de som inte har arbetat alls, förutsatt att de sistnämnda också kvalar in till det maximala bostadstillägget.

Observera att detta gäller dem utanför arbetsmarknaden som också bott 40 år i Sverige. Har man inte gjord det räknas grundskyddet ”garantipension” ned i förhållande till hur länge man varit borta från Sverige. För dessa kan det i stället bli fråga om det lägre äldreomsorgsstödet.

En nackdel med att inte ha jobbat jämfört med den som jobbat, (förutom att man troligen är relativt fattig under större delen av livet så klart) är att man inte kan ta med sig garantipensionen utomlands, om man skulle vilja emigrera på gamla dar.

Det kan en person som jobbat mycket under sitt liv göra, eftersom den ordinarie allmänna pensionen kan betalas ut utomlands.

Men det kanske är en klen tröst för någon som slitit hårt och jämför sig med en granne som inte arbetat så mycket.

Läs mer:
https://www.senioren.se/nyheter/annu-svagare-kopplingmellan-arbete-och-pension/

Mercer rankar Sveriges pensionssystem lägst i Norden

Analysföretaget Mercers senaste internationella jämförelse av pensionssystem rankar Sveriges system lägst av de nordiska och att det svenska systemet intar plats 9 av 47 jämförda länder.

Mercer betygsätter olika länders pensionssystem på en rad områden, till exempel Adequacy (tillräcklighet), Sustainability (hållbarhet) och integrity (intrgritet).

Detta ger en Norden-tabell som ser ut så här:

LandPlats på rankinglistan (av 47 länder)Indexvärde
Island283,5
Danmark381,3
Finland676,6
Norge874,4
Sverige974
Egen sortering av Mercers Index och beskrivningar i rapporten.

Medan Island toppar hållbarhetsligan – hur uthålligt systemet är med dagens utformning, toppar Finland kategorin ”Integritet” – hur pålitligt systemet är. Danmark kan stoltsera med att vara tredje bäst på hållbarhet.

Bästa systemet, enligt analysföretaget, har Nederländernas. Därefter kommer Island och Danmark, på andra respektive tredje plats.

Ser man bara på deltävlingen ”tillräcklighet” – hur mycket man får i pension ser topplistan ut så här, med totalrankingen inom parantes.

1 Portugal (18)

2 Netherlands (2)

3 Iceland (3)

Att Portugal hamnar så lågt totalt sett, handlar om att deras statskuld är så hög, och att relativt få personer arbetar högt upp i åldrarna.

En sak som drar ned Sveriges betyg är att de flesta svenskar saknar möjlighet att spara avdragsgillt till pensionen.

Det är ju bara de som saknar tjänstepensionsinbetalningar från sin arbetsgivare, till exempel egenföretagare och de som arbetar utan kollektivtal eller på annat sätt saknar tjänstepension, som avdragsmöjligheten riktar sig till.

– Att kunna spara avdragsgillt till pensionen har i Sverige blivit en förmån för en exklusiv grupp av de mest välbeställda. Vanliga löntagare tvingas till passivitet, utan motsvarande möjlighet att trygga sin framtid, säger Oscar Lekander, chef för pension & försäkring på Mercer Sverige, i en presskommentar som kan nås här.

Mercer har jämfört pensionssystem i 15 år. I år jämfördes 47 olika pensionssystem som tillsammans omfattar cirka 64 procent av världens befolkning.

Det här bygger indexet på:

Här finns deras rapport, Mercer CFA Institute Global Pension Index,:

https://www.mercer.com/insights/investments/market-outlook-and-trends/mercer-cfa-global-pension-index/

Sociologins historia på fem minuter – del 1

Här kommer världens kortaste sociologihistoria.

I USA kunde man redan strax efter första världskriget identifiera professionella sociologer i den meningen att de började arbeta med standardiserade metoder och att de började skilja ut sig från näraliggande ämnen som psykologi och antropologi (Morrison 2020). Även Azarian (2017) daterar sociologins födelse som akademisk disciplin till för ungefär 100 år sedan.

Mellan de två världskrigen blomstrade ämnet i USA och amerikanerna studerade i första hand det civila samhällets ”problem”: föreningsliv, familjeliv, immigration och ”getton” (Zetterberg 1997).

Till Sverige kom sociologin som ett självständigt ämne först 1947 (Ekerwald 2014). En svensk sociologisk tradition etablerades och var från början inspirerad av den amerikanska. Denna fas har i efterhand bedömts som positivistisk, kvantitativ och pragmatisk med fokus på sociallagstiftningen. Denna bild är enligt Wisselgren (1997) någon som de flesta känner igen sig i.

För utomstående kan tilläggas att positivistisk och kvantitativ i sammanhanget betyder att man försökte efterlikna och ibland kopiera naturvetenskapens vetenskapliga metoder med dess betoning på siffror och mätande, men att sökandet då kom att handla om vetenskapliga sanningar även i det sociala livet.

Från och med 70-talet och framåt började teoretiska och metodologiska alternativ dyka upp. Sociologiprofessorn Hans L . Zetterberg skriver om en marxistisk teorivåg kring 1968, en våg som något senare fick sällskap av feministiska teorier (Zetterberg 1997). Ekerwald (2014) noterar att etnicitet blir ett viktigare inslag under 90-talet.

Ekerwald identifierar dessutom två radikala förändringar av sociologin sedan 1947. För det första är det då ”68-revolutionen”, men – och detta är en viktig poäng utifrån hennes perspektiv – det mest minnesvärda är inte marx- och vänstervågen, utan genombrottet för de kvalitativa forskningsmetoderna. För det andra är det den socialkonstruktivistiska revolutionen kring millennieskiftet, vilket innebar ”en förskjutning i sociologers intressen från materiella till ideella saker” (Ekerwald, 2014, s 92).

I korthet kan man säga att socialkonstruktivisterna oftare försöker förstå människor genom att förstå hur individer och grupper formar olika begrepp om verkligheten och därmed verkligheten och samhället, snarare än att som positivisterna vetenskapligt försöka upptäcka bakomliggande strukturer som förklarar den sociala verkligheten.

Parallellt med teoriernas skiftande status har där dock hela tiden funnits en empirisk och utredande del av sociologin som inte låtit sig förändras så mycket och som mest fokuserat på arbetsliv, utbildning och sjukvård (Ekerwald, 2014).

Frågan om vad sociologin egentligen ska vara är inte avgjord (Furåker 2014, Azarian 2017). I en undersökning av amerikanska sociologers åsikter om vilka fem teman eller begrepp som de ansåg vara viktiga att lära ut på en grundkurs blev detta tydligt. Förutom viss konsensus om att klass, genus, etnicitet var viktiga teman, var det svårt att hitta ett sociologiskt begrepp som fick stöd än mer av tio procent av respondenterna (Schwartz & Smith 2010, refererad i Azarian 2017). Azarian förklarar detta bland annat med att sociologin i princip inbegriper allt socialt liv.

Utifrån dessa sociologibetraktare skulle man kunna sammanfatta sociologins historia med att det är ett ämne som studerar allt socialt liv.

En fin definition av socialt liv är ”de band som binder oss, dig och mig, samman till ett vi” och här syftas på de sociala kitten i våra samhällen (Wide et al 2011, i Alexandersson, M, 2013). Och oftast intresserar sig sociologer alltså för de band som har med klass, genus och etnicitet att göra (och för Sveriges del då i synnerhet inom arbetslivet, utbildningssystemen och sjukvården).

I del två av världens kortaste sociologihistoria, ska jag försöka få syn på vad som hänt efter 2010.

/Rickard Jakbo, journalist och fil mag i sociologi, samt lärarstudent med sikte på behörighet i att undervisa i sociologi.

Referenser

Alexandersson, M (2013). Socialkonstruktivism och antropologi. Bör sociologer reflektera över människans natur? Masteruppsats/ Sociologiska institutionen, Lunds universitet.

Azarian, R. (2017) Sociologins didaktiska utmaning. En rapport om sociologiundervisningen inom Lärarprogrammet.  Conference Paper. Sociologiska institutionen. Uppsala universitet.

Ekerwald, H. 2015. ”Svensk Sociologi – De många rösternas ämne”. Sociologisk Forskning 51 (3–4):79–94. https://doi.org/10.37062/sf.51.21839.

Furåker, B. (2015). ”Landvinningar, Vindkantringar och vägval i Svensk Sociologi”. Sociologisk Forskning 51 (3–4):95–114. https://doi.org/10.37062/sf.51.21840.

Morrison. D.  (Programledare). (2020, november). George Herbert Mead [Poddavsnitt]. Annex Sociology Podcast.

Abrahamsson, Christian; Palm, Fredrik & Wide, Sverre (red.) (2011): Sociologik: tio essäer om socialitet och tänkande. Stockholm: Santerus Academic Press.

Wisselgren, P. (1997). Sociologin som inte blev av. Gustaf Steffen och tidig svensk socialvetenskap. Sociologisk Forskning, 34(1-2), 75–116. https://doi.org/10.37062/sf.34.18527

Zetterberg, H. (1997). Svensk sociologi 50 år. Dagens Nyheter. 1997-10-24.

Hämtat från: http://zetterberg.org/Press/DN/dn971024.html

Fullsatt på Cornelishyllning i Hökis

Kultur i Hökis & Gubbis, vecka 42.

Anders Lago & Silas Bäckström, Hökis Visrum 2023 10 19

Den första snön föll över Hökarängen, men det hindrade inte Hökis Visrum från att bli fullsatt den 19 oktober 2023.

Anders Lago spelade och sjöng, och Cornelis Vreswijks siste producent, Silas Bäckström berättade mellan låtarna.

Tjena assistenten, Cecilia Lind, Till Jack, Somliga går i trasiga skor och många andra visor stod på repertoaren. En del med inslag av allsång. En härlig och munter stämning. Men det som var unikt var allt vi fick veta under framförandet av ”Sagan om Cornelis”.

Med ett precist berättande, med inslag av chosefri äldre stockholmslang, fick vi höra både kända och mer okända episoder: bomberna i Holland, flytten till det rikare Sverige, och att den blivande nationalskalden först lärde sig svenska genom serietidningar men sedan läste en bok om dagen.

Om kvinnan som lyckades få trubaduren skinande vit först vid 40, men att han då strax därefter flyttade till Köpenhamn bara för att fördjupa sig i ”godiskryddorna” (samma kryddor som ha i slutet av sitt liv ville varna för i en bok, som vi senare fick veta).

Mest intressant för mig var att få syn på – utifrån en förstahandskälla – hur ute och passé den holländsk-svenske vissångaren och poeten var under en period. I alla fall för dem med makt, ”larvpottorna” och skivbolagsbossarna. Och hur det gick till inför den sista skivan, då inget skivbolag ville spela in en skiva med Vreeswijk kring 1986/87.

– Jag ringde all skivbolag, ingen ville spela in. ”Han är slut” eller ”han är för jobbig att ha att göra med”, sa de, berättade Cornelis sista producent .

Efter att han som producent lånade på sitt hus, kunde inspelningen av den sista skivan spelas in.

Att skivan skulle gå bra var något som Cornelis hade lite på känn, då han tydligen kom upp till producenten ett par veckor före sin död – fullt på det klara med vad som skulle inträffa inom kort – och då sa något i stil med att ”Med tanke på omständigheterna kommer skivan förmodligen gå ganska bra, eller hur?, och kan du då tänka dig att ge mig ett förskott”.

200 000 spänn fick han, vilka brändes på de 19 dagar som han hade kvar att leva. De gick bland annat till en båt, en hel del fina skor, och troligen till hans mamma som återvänt till Holland, dit Cornelis reste under de sista veckorna.

Vi fick också veta att utställningen i lokalen om Cornelis till stor del består av prylar från Silas B. – afficsher och fotografier och målningar. Stolen han satt på under sin sista turné.

Intressant nog, var det första gången som trubadurens siste producent var på plats på scen i Hökarängen med sina minnen och sitt berättande.

-Lokalen är liten och jag tyckte det behövdes en större lokal för dig Silas, förklarade föreståndaren Lennart Johansson för publiken, och det verkade vara ett helt ärligt svar.

Inte konstigt att det var fullsatt alltså, vilket betydde drygt 40 personer ungefär, varav en mindre del kom från Hökis.

Sammanfattningsvis kan man säga att Hökis Visrum i Hökarängen anordnade en riktigt bra kväll med god stämning och som avslutades med allsång i ”Brev från kolonien”.

Höst, poesimässa och dikter om Maiden

På hösten när själen är extra känslig bör man söka tröst i poesins skyddande, långsamma och vidgande värld.

Jag påmindes om detta när jag var på poesimässa i Stockholm för ett par veckor sedan.

Det var ju länge sedan jag hade min poesiperiod med både egna dikter och överdrivet svärmande för finlandssvenska och ryska poeter (och så klart Tranströmer). Så jag behövde bli påmind.

Det började med att jag fick upp ögonen för Järnjungfrupoesi av Nicko Smith. Det är poesi om Iron Maiden, eller snarare om upplevelsen av Iron Maiden. Ett viktigt och självklart koncept och det är konstigt att så få uppmärksammat detta tilltag. Väl utfört. Ett smakrov här:

Stirrar på Eddie

som reser sig upp från graven

inuti mig

Live After Death

Smith, N. Järnjungfrupoesi (2022). Eget förlag.

Inspirerad av denna metalpoetiska insats åkte jag till Medborgarplatsen och lyssnade på fem – sex uppläsningar på Tranströmerbiblioteket.

Bäst var Daniel Boyaciglou. Det var tänkvärt, det var timing, lite humor och även sång (!).

(Han ska tydligen uppträda på Dramaten snart i ett sorts 20-årsjubileum, ska försöka gå)

Där fanns också en underfundig herre vid namn Eric Fylkeson, som tydligen är lite av en legend inom modern poesi. Han läste också väldigt bra. Jag köpte hans nysläppta ”Flyktdjurets dikter”. 

Här är en av dikterna i denna samling, den landade väldigt väl i salongen:

Bara man anstränger sig går det att leva
ett gott liv inuti en regndroppe
hade det varit fint om pappa sagt.


Eric Fylkeson, Flyktdjurets dikter (2023). Fri Press.

Så läs poesi i höst. Det ska jag göra.

Lönekejsarnas nya märkeskläder?


I nya rapporten ”Luftslott eller riksintresse? Industriavtalets effekter på svensk ekonomi 1998-2019” ifrågasätter nationalekonomen Lennart Erixon hjälteberättelsen om Industriavtalet, IA – det avtal som styrt svensk lönebildning sedan 1998. Troligtvis hade reallönerna och ekonomin varit lika bra ändå, menar forskaren.

(Referat av Katalys seminarium om industriavtalet 12 september 2023 )

Professor Erixon, med en bakgrund på Institutet för social forskning och Nationalekonomiska institutionen på Stockholms Universitet, bekräftade att Sverige har haft höga reallöneökningar fram till och med pandemin.

Han visade ett diagram över hur de svenska reallönerna, som visade att det gått bra för Sverige. Efter 2008 är endast Sydkorea bättre än Sverige i denna gren.

Men han väckte ett antal frågor kring avtalets upphöjda position i debatten. Var allt verkligen så dåligt före avtalet? Är det inte så att teorin bakom avtalets förträffliga effekter är oklar? Finns det inte kvarstående problem som IA inte lyckats lösa?

Eftersom det har saknats en oberoende utvärdering, som Katalys Daniel Suhonen i förordet till rapporten påpekade, var det alltså hög tid att någon utredde avtalet.

Slutsatsen i utredningen kan sammanfattas med att det är troligt att det skulle ha blivit lika bra ekonomi och reallönetillväxt även utan IA.

”Mantrat om industriavtalet har tjänat oss väl är inte empiriskt förankrat”, skriver professor Erixon.

Det är snarare Sveriges industri och innovationer som ligger bakom Sveriges goda löne- och BNP-tillväxt under perioden, står det i rapportens sammanfattning.

En hög reallönetillväxt, alltså lönen som bli kvar efter att inflationen räknats bort, kan alltså bero på annat än IA, menade professorn.

Utvärderingen mynnar ut i slutsatsen att Sveriges löneökningar, tillväxt och makroekonomiska stabilitet skulle ha blivit ungefär densamma utan IA:s normering, vilket han explicit också uttrycker i en debattartikel i Dagens Industri.

Till saken hör att IA-systemet inte bara just handlar om att industrin ska tillmätas stor betydelse, utan att det finns noggranna regler om hur fack och arbetsgivare ska nå detta industrimärke, och olika institutionella mekanismer som ser till att även facken och arbetsgivarna även utanför industrin anpassar sig till, eller förhåller sig, till detta märke.

Han hade också ett resonemang om att en bieffekt av avtalet är att fack och arbetsgivare verkar ha fått samma normer om hur lönebildning ska gå till och vad målet är: att det är lönekonkurrensen gentemot utlandet som är det viktigaste. Men det skulle ju kunna finnas andra saker att prioritera ur facklig synvinkel, till exempel jämlikhet och jämställdhet, och förändring av relativlöner.

”Med IA:s nuvarande syn på konkurrenskraft och lönemoderation är det tex svårt för de fackliga förhandlarna att åberopa den växande internationella litteraturen om ett positivt samband mellan inkomstutjämning och tillväxt”, skriver han i slutet av rapporten.

Detta var ett eko av en sedan länge uttryckt kritik: om så gott som alla yrkesgrupper ska få samma procentökning i princip blir det ju svårt för dem som halkat efter att knappa in på de med högre löner.

Lennart Erixon lyfte också fördelar med IA. Avtalet kan ha lett till en högre produktivitetstillväxt i tjänstesektorn än som annars skulle ha varit fallet. Eftersom den framgångsrika industrin via märket troligen pressat upp löner i sektorer som kanske inte egentligen hade ett naturligt utrymme att betala dessa löner tvingades tjänsteföretagen att öka sin produktivitet.

Vad tyckte då de inbjudna gästerna? Intressanta frågeställningar och ett hederligt och oberoende arbete, ansåg nationalekonomen Lars Calmfors. Men texten fick kritik för att vara otydlig i vägen fram till slutsatserna, speciellt av professor Lars Calmfors. Det handlar om hypoteser, snarare än om övertygande slutsatser, verkade panelen vara eniga om.

Medlingsinstitutets Irene Wennemo representerade systemets försvarare tillsammans med Facken inom Industrins Erica Sjölander. Förutom att hon underströk att systemet har visat sig fungera bra, tyckte hon att rapporten glömde hur unikt lite konflikter Sverige har. Det är ju väldigt lite strejker, med tillhörande kostnader, i Sverige, även jämfört med Norden, poängterade hon.

Smått kritiska röster höjdes i lokalen om detta, bland annat av en betongarbetare från Dalarna som påminde om LO:s mål om att minska löneklyftorna. Ska verkligen frånvaron av konflikter ses som något oproblematiskt? Wennemo försäkrade att facken har möjlighet att gå ut i konflikt, och att hennes intryck är att arbetsgivarsidan är mycket medveten om detta och att de blir oroliga vid minsta fackligt varsel. Hon tycktes mena att detta räcker för att arbetsgivarna ska ge och ta i en förhandling och att facken inte behöver strejka.

Lars Calmfors sa att IA lagt en grimma över möjligheten till relativlöneförändringar för olika grupper.

Det finns exempel på relativlöneförändringar, underströk Wennemo och nämnde till exempel att Vårdförbundets medlemmar haft den bästa utvecklingen fram till 2018* (Intressant nog är de ändå inte nöjda, var hennes intryck). Hon sa dock också att löneskillnaderna mellan könen var osnygga.

Facken inom industrins representant, Erica Sjölander, höll med om att arbetet med att minska löneskillnaden mellan arbetare och tjänstemän har gått trögt, men att situationen för just arbetare inom industrin sett ljusare ut under IA-åren, jämfört med hela arbetsmarknaden.

Det fanns ingen representant från arbetsgivarsidan på plats, men i en debattartikel i DI den 13 september skriver chefekonomern Mats Kinnwall från Teknikföretagen och Kerstin Hallsten från Industriarbetsgivarna att modellen värnar industrins internationella konkurrenskraft och leder till få konflikter på arbetsmarknaden. Före avtalet ökade lönerna mycket mer än i viktiga konkurrentlandet Tyskland.

De menar också att Erixon har fel om den svenska produktivitetsutvecklingen under industriavtalstiden (men det är lite oklart för mig om detta är en viktig poäng. Erixons resonemang, går ju inte ut på att ifrågasätta att det gått bra för svensk ekonomi).

Personligen tyckte jag att resonemangen om sambanden ibland var svåra att följa i seminarieformatet, men både diskussionen och rapporttexten väcker viktiga och delvis nya frågeställningar:

  1. Vad kan vi verkligen veta om industriavtalets effekter?
  2. För vem är dagens lönebildningsmodell bra?
  3. Vilka prioriteringar gör facken när de sluter upp bakom avtalet?

Om det är så som Irene Wennemo var inne på, att fackförbunden i hög grad utövar makt utan att gå i konflikt, hur kommer det sig att man inte varit mer framgångsrik när det gäller minskningen av löneklyftor. Utifrån sina målsättningarna om ökad jämlikhet och jämställdhet på makronivå har det ju inte gått så bra för LO-facken, enligt paneldeltagarna. Alla verkade nämligen vara eniga om att det inte skett så mycket på jämlikhets- och jämställdhetsområdet gällande löner.

Det skulle kunna bero på det som antyddes av Erixon, att fackens prioriteringar numera handlar om att värna industriavtalet och dess normer först och främst, Man bedömer att detta ger de högsta löneökningarna rent generellt. Detta är ju en logisk åsikt, inte minst då bra reallöneökningar i allmänhet även kommer lågavlönade grupper till del. Men om det är som Erixon menar, att Industriavtalet inte ger högre totallönsumma, då vilar denna prioritering på bräcklig grund.

Här kan seminariet ses.

*Jag har sammanställt statistik för vissa sjuksköterskegrupper då jag skrev om utvecklingen av Läkarnas löner för Läkartidningen. (sept 2023) Den visar att sjuksköterskorna verkligen har haft en bra utveckling, åtminstone fram till 2018.


Nya tankar om varför hårdrock/metal räddar liv

Måste tipsa om dagens understreckare i Svenska Dagbladet.

Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet skriver om sociologen Hartmut Rosa, som i sin nya bok kommer ut som ett hängivet metal-fan.

Rosa försöker i sin bok ”When monsters roar and angels sing: Eine kleine Soziologie des Heavy Metal” (Kohlhammer Verlag) utifrån sin resonans-teori förklara vilken meningsskapande funktion hårdrock/metal har fyllt under sina dryga 50 år. Väldigt många fans svarar till exempel att metal räddat deras liv.

Enligt en undersökning som sociologen refererar till hävdar 40 procent av de tillfrågade fansen att metal har räddat deras liv (det låter väldigt högt, eller hur, men det beror väl å hur både fans och rädda sitt liv definieras?).

Det kända faktum att hårdrockare är extremt hängivna tas ockås som belägg för den speciella existentiella betydelse som genren har för dem. (Tänk bara på festivalen Sweden Rocks överlägsna popularitet, jämfört med andra musikgenrers festivalers popularitet)

Men varför är det så här?

”Genom resonanserfarenheten träder metallyssnaren i relation till en verklighet utanför sig själv. Men – och detta är ett men med utropstecken! – det handlar inte om en teori om världens beskaffenhet, utan om en erfarenhet av eller snarare med världen”, sammanfattar Sigurdson Rosas teori.

Ja visst är det så. Viss hårdrock och metal ger en sorts känslomening till mycket som är svårt att tolka eller sätta in i ett sammanhang inom de sekulära och moderna över-berättelserna om varför vi lever och hur vi ska leva. I skolan lär vi oss främst att beskriva världen i strikt fysikaliska och rationella termer. Men livet låter sig ofta inte tyglas och förstås inom ramen för värdegrunden, skollagen och vetenskapliga formler.

Så här sammanfattar Sigurdson resonans-teorin.

”Kort uttryckt kännetecknas, enligt Rosa i ”Resonanz”, den moderna livserfarenheten framför allt av strävan efter kontroll. Världen, alltifrån den fysiska och animaliska omvärlden till relationerna till andra människor och till oss själva, har alltmer antagit skepnaden av ting vi tror oss kunna behärska. Men om världen förvandlas till ett ting förstummas också vår relation till den, eftersom relationen blir ensidig: världen förväntas inte ge något självständigt gensvar. Erfarenheten av världen blir stum, som att spela luffarschack med sig själv: det är svårt att bli särskilt överraskad.”

Den ktarsiska och meningskapande effekten av metal gick länge kulturskribenterna förbi.
I flera deccenier fattade musikrecensenterna ingenting.

I en allt mer modern och stum värld blir heavy metal då en möjlighet till genuina resonanserfarenheter av tillvarons ljus såväl som dess mörker. Det är kombinationen av änglasång och monstervrål som gör denna musik särskilt lämpad att fånga denna dubbelhet, sammanfattar Sigurdson.

”Men detta sker inte främst på en kognitiv nivå, utan på en emotionell, existentiell, rentav fysisk nivå (”helkroppsgåshud” är ett ord som Rosa verkar vara förtjust i).”

Ja, att metal ofta fokuserat på religiösa berättelser och symboler, som de leker med (och ibland ifrågasätter), vittnar ju om att det delvis kan handla om att genren eller gernrerna inträder i religionens eller någon av de andra känslomässigt stora berättelsernas ställe ( tex nationalism, naturromantik, den moderna demokratins ständigt rationella förträfflighet).

Man adresserar liv, död, kamp, kärlek, nederlag, sorg, och vansinne. Som en väldigt flexibel religion. Textförfattarna kommer sällan med svar och läror, utan erbjuder en känslomässig arena för att ta upp dessa teman. Jag associerar till det gamla begreppet Katarsis, precis som mycket stor konst – erbjuder gitarrerna och trummorna och den kraftfulla sången en sorts känslomässig rening.

Jag tänker att det kanske är därför som många uppger att musiken räddat deras liv. Den ger känslomässig mening åt det moderna mörkret och ljuset.

Här finns understreckaren:

Vad monstervrål har gemensamt med änglasång

Mer om Rosa på Wikipedia

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hartmut_Rosa


Om att den enskilda firman inte får träna billigt

Detta med att enskild firma inte få dra av för friskvård får mig ännu en gång att överväga AB. Jag påminns om denna paradox, eller detta mysterium, eller vad man nu ska kalla det, av ett inlägg på Företagande.se, som rätteligen väcker frågan om de olika villkoren.

I inlägget påstås att riksdagen ställt sig bakom att ändra på detta.

Men när jag klickar på länken som ska visa detta, så visar det sig tyvärr att riksdagens skatteutskott så sent som riksdagsåret 2021/2022 avfärdat förslag från riksdagsledamöter från flera partier (M, KD och C) om att även vi med enskild firma ska få dra av för friskvård.

Det är hursomhelst väl rätt märkligt att du med AB får dra av för golf-spelande till och med – upp till 5 000 kronor – men om du har enskild firma får du inte dra av för Friskis & Svettis?

Är denna avdragsmöjlighet ännu ett bra argument att skaffa AB?

Andra fördelar är personligt ekonomisk skydd mot konkurs, och fler möjligheter att spara till pensionen.

Ja, vilka är egentligen argumenten för att ha kvar enskild firma, bortsett från att du inte behöver avsätta 25 000 kronor i aktiekapital?

Tillbaka till friskvårdsfrågan: är inte argumentet i skatteutskottets betänkande anmärkningsvärt svagt. Orsaken till att vi med egen liten låda utan AB inte ska kunna träna och friskvårda oss i firman är ju snarare en beskrivning av regler och definitioner än en motivering:

”En företagare som driver verksamhet i enskild firma räknas i skattehänseende inte som anställd personal och beskattas inte heller för inkomst av tjänst. Företagaren beskattas i stället för verksamhetens överskott som inkomst av näringsverksamhet och får dra av de utgifter som behövs för att driva sin verksamhet. Utskottet anser därför att kostnader som den enskilda näringsidkaren har för sin egen friskvård ska betraktas som utgifter för privata levnadskostnader som inte får dras av.”

Och hur var det nu med golfen? Det är inte en överdrift eller en skröna, för så här skriver betänkande-författarna:

”Enligt praxis kan numera även golf på s.k. pay and play-banor och träning av golfslag på en s.k. driving range omfattas av definitionen enklare slag av motion (se Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2018 ref. 2)”

Världen är inte rättvis, i synnerhet inte för oss med enskild firma.