Författare: rickardjakbo

Ride the lightning (not the cultural capital) Classic albums #2.

Ride the lightning. Metallica. 1984.

This thrash and metal classic were mostly ignored by commercial press* when it came out, which is both strange (because of the quality) and predictable (because of the audience).

Nowadays, every sane and insane hard rock/metal enthusiast regards the blue album as a milestone. It currently rates as #3 at the best metal albums ever list, in the app Rate your music (that’s surprisingly high if you ask me).

It has seven angry thrashy and heavy songs and one sad ballad. All songs are about death except ”Escape” (which ix about saying Fuck you to everybody).

The themes is, as Mick Wall writes in ”Enter night”(2010) the kind of youthful death theme that you could expect from a acne-burdened teenager, ”that locked himself in his room and hopelessly tried to defend himself against an unfair world”. (And the singer and frontman James Hetfield really had some acne problems in those days).

Personally I was totally struck by the title track. A man reflects on life and death before he is executed, but it’s not only sadness that you feel when you listen. Rather, you recieve a kind of strength through the angry vocals and also a sense of connection and knowledge about this dark place of the world (but I remember I soon got tired of it after listening to it 25 times or so).

Songs that I always will get back to is For whom the bell tolls and the instrumental Call of the Kthulu.

What about the audience? Why did the press miss it out?

My theory, inspired by the sociologist Pierre Bourdieu: Music reporters in the press is rarely in contact with teenagers from the working class, (or other groups with less academic cultural capital, like small firm owners). And the people that loved Metallica in the beginning were, to a large part, from these classes and groups.

That’s why the press, at least the culture-section, doesn’t appreciate the next big thing a lot of the times. (Most famously they didn’t get shit about heavy metal in the 70’s). And I’m quite sure it happens still, with newer young genres. (Maybe with EDM, the kind of music Avicii played ?)

However. The album is a 8 out of 10.

Best: the Hemingway-inspired For whom the bell tolls, and Ride the lightning isn’t far behind.

Very good: The Call of Cthulhu, a short story by American writer H. P. Lovecraft.

Worst: Trapped under Ice.

* Mick Wall. Enter Night (2010), s 195.

Att kasta, att springa och att låta sig berusas av faran. Tallkrogsminnen #1

En sprakande gemenskap för vandaler eller Att kasta, att springa och att låta sig berusas av faran.

Gatlykta i Enskede där glödlampan är väl skyddad. (Obs! The names of the highly involved persons have been changed to protect the innocent).

På av de långa gatorna längs Enskede IP knatade vi på upplogade och kalla gångbanor en gång i veckan på väg mot Enskede gårds gymnasiums gymnastikhall. Det var i de här krokarna som en av flera ”vandaliseringsuppslag” kläcktes.

Vi var 13 år. Det var oftast jag, P och B som mötte upp i Tallkrogen någonstans för att gå den långa sträckan. Kanske även K. Hallen låg 2,5  förorter bort och inte på linje 18 där vi bodde. Vi gick väl för att 13-åringar inte cyklade på vintern på den tiden och för att det inte var någon förälder med bil som brydde sig om vårt kassa handbollsgäng (En gång förlorade vi mot H43:s lag från Lund med cirka 39 – 1).

Det var en långtråkig promenad på hårt snöknastrigt underlag. Enstaka bilar och lyktstolpar lyste upp vinterkvällen.

Någon kom på att promenaden blev mer spännande ifall man kramade isigt hårda snöbollar och sulade dem rakt upp mot någon av de uppradade gatlyktorna. Jag gillade det inte.

Men de flesta ansåg att detta var en god idé, att det var en handling som kanske kunde leda till respekt och ryktbarhet eller i alla fall något att berätta. Ingen protesterade i alla fall. (Det var troligtvis B som kom på det, och om honom berättades det senare  att han växte upp till att bli en hejare på att stjäla bilar, fast bara på fyllan).

På den nutida bilden ovan är ljuskällan inkapslad bakom något som ser ut som hård genomskinlig plast. Men då var det helt öppet fram till glödlampan. Det var upptäckten av denna glipa i en hörna av ytterfasadmiljön som gjorde det möjligt ”att vanda” på detta sätt.

Enligt min minnesbild gjorde jag tappra men lågmälda försök att få Tallkrogsfalangen av IK Götas 71:or på andra tankar. Min inställning hjälpte föga. Jag såg hur den ena lyktan efter den andra krossades. Promenaderna i snön kändes inte längre så långa, men innehöll tyvärr också nu ett moraliskt dilemma.

Jag deltog som sagt inte i detta vansinne. Eller rättare sagt; jag deltog inte till en början. Efter ett tag trädde nämligen en av människans starkaste  drivkrafter in i bilden: den sociala, en känsla av att vilja att tillhöra gruppen. Som en ljummen vind blåste den in under min blå täckjacka.

Det var fel, jag visste detta. Men det kändes som om det fanns en belöning på andra sidan beslutet av att ge upp, av att säga ja till: ”nu gör vi något häftigt och coolt tillsammans”. Säga ja till att kasta, att springa och att låta sig berusas av känslan av fara. Jag ville inte heller vara en tönt. Att vara en tönt medförde både risker och nackdelar, och mer om det senare.

Kanske bytte jag inställning, kanske agerade jag bara. Jag slungade i alla fall ett par snöbollar, och åtminstone en hård variant orsakade ett härligt sprakande och ett blixtrande poff när den träffade sitt mål i mörkret. Jag blev aldrig någon vandal av rang, men jag var en del av gemenskapen, och ingen av oss åkte fast. I alla fall inte för detta.

Strutseffekten är klar

Nu är rapporten ”Strutseffekten” klar. Rapporten är en bearbetning av min D-uppsats i sociologi ”Äta sämre och få en bra pension?”, som jag gjort åt Småföretagarnas Riksförbund.

Texten innehåller dels en kunskapsöversikt och dels en kvalitativ undersökning som utifrån intervjuer och beslutsteori försöker förstå varför många egenföretagare inte sparar tillräckligt.

Bakgrunden till undersökningen är att den allmänna pensionen som andel av svenskarnas slutlön sjunker och att detta ofta kompenseras av tjänstepension för de som har en sådan . Men många egenföretagare, i synnerhet soloförtagare, sparar inte så mycket, eller inte alls. Trots att de saknar tjänstepension.

Genom djuplodande intervjuer och intervjuer med intresseorganisationer identifierar jag tre kategorier av spartyper bland företagarna:

  • högsparare – som sparar i stort sett så mycket som en anställd får i tjänstepension
  • lågsparare – som sparar långt ifrån så mycket som en anställd får i tjänstepension
  • ambivalenta sparare – som under en period sparar så mycket som en anställd får i tjänstepension men som upphör med sparandet

Ett av mina svar på varför att det finns en större grupp egenföretagare som riskerar att får relativt låga pensioner, vilket har identifierats i flera studier, är att det ofta är svårt att göra rationella pensionsval. Speciellt för dem med låga inkomster är det svårt att avgöra vad som är bäst. Om man har en låg lön eller liten vinst, är det då bäst att spara, investera eller konsumera?

Här kan du läsa rapporten.

https://smaforetagarna.se/wp-content/uploads/2022/03/Rapport-SFR-005.pdf

Om det obefintliga fusket inom kvalitativ forskning #1

Läkaren och före detta generaldirektören för Socialstyrelsen, Kjell Asplund, gör i sin första populärvetenskapliga bok en intressant iakttagelse.

I sin bok ”Fuskarna – om Macchiarinis och andras svek mot vetenskapen” (2021) skriver han att han inte har hittat något exempel på forskningsfusk inom kvalitativ forskning inom livsvetenskaperna (dit han räknar förutom medicin och näraliggande fält, även psykologi).

Han hittar gott om exempel i kvantitativ forskning. Storfuskarna han tar upp; kirurgen Paolo Macchiarini, psykologen Diederik Stapel och provtagningsteknik-entreprenören Elizabeth Holmes använde kvantitativa redskap, alltså siffror och matematiska metoder. Han tar del av sammanställningar av organisationer som arbetar med att systematiskt avslöja fusk och fel.

Men han hittar inga fall av fusk eller forskningsoredlighet inom kvalitativ forskning inom det som han kallar livsvetenskaperna. (Med kvalitativ metod menas att forskningsmaterialet ofta består av djuplodande intervjuer och beskrivningar av miljöer).

Man kan sammanfatta hans iakttagelse så här: rent semantiskt och juridiskt förekommer så gott som aldrig fusk i kvalitativ forskning .

Hans hypotes är att frånvaron av fusk i livsvetenskaperna beror på att ”gränserna mellan metodfel (bias) och fusk är så uppluckrade i kvalitativ forskning” (s. 133), att man i praktiken inte gör någon skillnad på dessa två företeelser.

Författaren, som tidigare bland annat varit ordförande för Statens medicinsk-etiska råd, skriver att det är lättare att utreda om bilder och siffror manipulerats än de kvalitativa texterna, och han är inne på att det är mycket svårt att utreda fusk när datamaterialet oftast består av långa intervjuutskrifter (som ingen annan än forskaren själv har tid att läsa). Det är därför, menar han, som det nästan aldrig talas om fusk i kvalitativa sammanhang, utan om bias – att forskningen inte håller tillräcklig kvalitet.

Följdfrågor som dyker upp:

*Är detta en korrekt bild? (Högst troligt, utifrån bokens noggrannhet i övrigt)

*Gäller detta inom alla vetenskapliga fält? Man kan ju tänka sig att inte bara medicin, utan även psykologi, skiljer sig från andra ämnen som kanske är mer vana vid kvalitativ metod, till exempel statsvetenskap och sociologi.

*Kan en i det närmaste total frånvaro av fusk betyda något för trovärdigheten för kvalitativ metod?

Det är ju högst osannolikt att en extremt vanlig forskningsmetod inte drabbas av fusk, när det finns gott om fuskare bland dem som forskar med hjälp av siffror. Och en total frånvaro kan ju tolkas som att fuskare som lyckats publicera sig alltid går fria?

Detta vore synd, för långt ifrån allt viktigt och intressant går att fånga in vetenskapligt med siffror, och en hög trovärdighet för kvalitativ vetenskap är såklart betydelsefullt för vår förståelse för vad det innebär att vara människa.

Den fjärde frågan som slår mig är om det spelar någon roll om fusk kallas bias, alltså ungefär snedvriden forskning äv lägre kvalitet?

Det skulle jag påstå att det gör. Att någon väcker misstankar om bias kring en forskningsrapport är mycket vanligt. Det tillhör en god kritisk läsning av en forskningsrapport att ställa frågor om omedveten och medveten bias. Det finns nämligen massor av vägar som leder till mer eller mindre bias. Fusk är något helt annat.

Det ska tilläggas att Asplund inte alls framstår som en motståndare till kvalitativ metod. Han framhåller till exempel att han skrivit kvalitativa forskningsartiklar med andra forskare.

Utifrån att jag kommer från ett fält som har mycket gemensamt med kvalitativ metod – journalistiken – undrar jag till en början varför inte mediernas fuskavslöjande mekanismer skulle kunna vara verksamma inom till exempel kvalitativ psykologisk forskning?

Det troliga svaret verkar dels vara aatt själva pseudonymiseringen inom kvalitativ metod gör att man inte kan använda samma kontrollmekanismer som inom undersökande reportagejournalistik. Där kan man ju ofta åka till samma miljö, och ställa samma eller liknande frågor, och då få syn på uppenbart manipulerande av verklighetsbilden.

Även en annan journalistisk kontrollmekanism faller troligtvis gällande en stor del av den kvalitativa, ofta etnografiska, forskningen. Jag kallar den expertmetoden, där etablissemangspersoner går i god för äktheten och rimligheten i den journalistiska bilden som målas upp.

Men då etnografiskt arbete ofta syftar till att ge en annan och ny bild än den dominerande och etablerade, blir det relativt poänglöst att det etablerade samhällets representanter ska bedöma och godkänna bilden. (För ett intressant och dramatiskt exempel på denna problematik, läs gärna New York Times reportage ”The Trials of Alice Goffman”).

Mycket talar alltså för att det är mycket svårt att upptäcka fusk som skett med kvalitativa forskningsredskap.

Men det är såklart möjligt att vetenskapliga områden som antropologi, sociologi och etnologi, har bättre system för detta än det som Kjell Asplund benämner livsvetenskaperna.

Boken, som handlar väligt lite om kvalitativ metod, är mycket läs- och tänkvärd. Kunnig och medryckande. Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av vetenskapen och dess förutsättningar.

Pensionsgruppen bästa svenska pensionsverktyget?

Den australiska statsvetaren Adam Hannah har doktorerat på det svenska pensionssystemet och den svenska pensionsreformen från 90-talet. Jag intervjuade honom för ett par veckor sedan om hans nya studie av det svenska pensionssystemet. I dessa tider av hård kritik mot den svenska pensionsgruppen (inklusive medlemspartierna) så blir rubrikförslaget jag skickade till redaktören extra intressant:

”Pensionsgruppen bästa delen av pensionsöverenskommelsen”

Faktum är att forskarens analys, som bygger på intervjuer med nyckelpersoner och tidigare forskning* kommer fram till att det är pensionsgruppen från 90-talets överenskommelse som har stått sig bäst.

Det är i studien ”Procedural tools and pension reform in the long run: the case of Sweden”, i peer review granskade Policy and Society , som statsvetaren redogör för sina slutsatser.

Det som gruppen lyckats med under en slående lång period, ”drygt 25 år”, i alla fall fram tills nu är:

* stabilitet, som är viktigt inte bara för staten i en sådan långsiktig fråga som pensionerna  utan även för till exempel pensionssparare och fondförvaltare

* rekalibrering, alltså justeringar av sådant som måste ändras i systemet genom kompromisser

* kraft att stoppa att pensionerna utvecklas till en valfråga

Det sistnämnda tillsammans med stabiliteten är förstås inte en fördel, utan en nackdel, för de partier och organisationer som ogillar det svenska pensionssystemet, tillstår han.

Men kommer gruppens framgångar fortsätta? Kommer M, C, L, KD och S fortsätta att kompromissa fram justeringar som gör att systemet håller och till stor del finansierar sig självt genom tydlig koppling till hur svenskarna arbetar och betalar skatt?

Som alla som följer pensionsfrågorna vet så stormar det ju rejält utanför grupphusets väggar (och kanske även innanför?). Det har bråkats om hur mycket socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi har förankrat sina och sina utredningar, och borgerliga ledamöter har undrat om han ens vill ha pensionsgruppen kvar .

Och under vintern har Vänsterpartiet, som inte är medlem i gruppen, lyckats få med sig Socialdemokraterna på ett, enligt många bedömare, systemomvälvande pensionsförslag. De ställde krav på ett generöst garantitillägg som villkor för att Magdalena Andersson skulle bli statsminister.  Att ett parti i pensionsgruppen, Socialdemokraterna, genomdriver en stor pensionsförändring utifrån sin egen agenda vore också nytt, enligt Hannah.

Men det är inte säkert att förslaget går igenom riksdagen.

”Om det blir en valfråga kan man tänka sig att fler förändringar står för dörren. Det skulle hursomhelst bli svårare för pensionsgruppen att arbeta om det blir en valfråga”, säger han i min intervju.

Studien kommer också fram till att det gick sämre för flera av de andra pensionspolitiska verktygen från 90-talet, speciellt de som var kopplade till att staten skulle avsäga sig en stor del av ansvaret för pensionsnivåerna. Mycket skulle ju ske med automatik, genom ”bromsen” som sänker pensionerna automatiskt, eller genom medborgarnas val, var det tänkt.

Han konstaterar att det skett reträtter från både valfrihet och automatik och kommer fram till att de svenska politikerna till viss del har återställt en modifierad form av det klassiska statliga ansvaret för pensionerna. Sverige är enligt studien ett exempel på hur svårt det kan vara att flytta ansvaret för en socialförsäkring från staten till individerna, även då man noggrant bygger upp nya politiska strukturer och verktyg för detta.

Intervjun med honom och en djupare beskrivning av hans studie finns att läsa i Pensioner & Förmåner Insights.

*När det gäller bromsen lutar han sig mycket på Kent Weaver, och hans studie , och när det gäller hu svenska folket till stor del avstått från att göra pensionsval, hänvisar han mycket till boken Reform and Responsibility in the Remaking of the Swedish National Pension System, av Anette Nyqvist.

Kampanj fick pensionsjätte att avyttra fossila värden?

De brittiska universitetens pensionsförvaltare avinvesterar i fossilbolag till ett värde om cirka 50 miljarder kronor. Mycket talar för att det är lobbying och kritik från aktivistiska medlemmar och sparare som ligger bakom.

Var det kampanjgruppen Ethics for USS, som fick en av Europas största pensionsförvaltare att göra sig av med fossila tillgångar till ett värde av hela fem miljarder pund?

En hel del talar för att det var lobbying och kritik från gruppen som låg bakom att den brittiska universitetsvärldens pensionsförvaltare, The Universities Superannuation Scheme, USS, gick från ord till handling.

The Guardian skriver om USS beslut i dag och lyfter fram att pensionsförvaltaren kritiserats för sina innehav under en längre tid.

Påtryckarna har under åtminstone två år legat på i frågan, bland annat genom att i bloggform redovisa möten med ledningen, ledningens svar på frågor och sammanställningar av innehaven.

Tidningen intervjuar en företrädare för kampanjgruppen bakom ”Divest USS”, Paul Kinnersley, professor emeritus från Cardiff University.

I egenskap av kampanjens koordinator poängterar han att pensionsbolaget förvaltar pensioner åt flera framträdande klimatforskare, och att detta kan ha påskyndat processen. Men han och gruppen är långt ifrån nöjda.

“Any shift by USS to decarbonise or clean up their investments is obviously a step in the right direction,” sa han till tidningen och fortsatte:

“But they’ve been slow about changing and they’ve been slow about sharing detail on the target of net zero by 2050. We’re welcoming it, but there’s a long way for them to go.”

Enligt kampanjens webbplats förvaltade USS över 100 miljarder pund i fossilbolag före beslutet, till exempel i Shell.

Men gruppen, som består av pensionsspararande medlemmar i pensionsstiftelsen, är verkligen inte nöjda. Det framgick av en tweet som kommenterade agerandet. Där väckte de frågan om det i själva verket var frågan om greenwashing.

Läs mer här:

https://www.theguardian.com/business/2022/jan/23/uks-biggest-private-pension-fund-to-shift-5bn-away-from-polluters

Miniminivån som vi bör spara till pensionen

Hur ska jag hinna räkna ut vad jag bör avsätta i pension?

Vi småföretagare, i synnerhet vi soloföretagare, har ingen tjänstepension som de anställda har.

I alla fall nästan samtliga anställda, närmare bestämt 96 procent av dem, får varje år en stor pensionsumma insatt av sin arbetsgivare. Då syftar jag på det som ligger utöver det som staten avsätter, som utgår som en procentsats på lönen i form av skatt och arbetsgivaravgift.

Men hur mycket ska vi spara för att hålla jämna steg?

Pensionsmyndigheten har de senaste åren formulerat det som att vi bör spara 4,5 till 6 procent av bruttlönen, eller överskottet före skatt för dig som ha enskild firma.

Men hur mycket är det då?

Unionen har gjort en enkel tabell som visar vad de anställda tjänstemännen inom det privata näringslivet får, utifrån deras pensionsplan ITP1. Detta fungerar som en bra fingervisning tycker jag, och här är den.

Källa Unionen, Gäller 2021. För 2022 är det samma summor upp till en lön på 40 000 kronor, men lite lägre för de två högsta inkomsterna, då prisbasbeloppen ändrats.

Rätt mycket pengar för den som tjänar bra!

Som du ser finns det en viss progressivitet. Den som tjänar mycket får proportioneligt mycket mer än den som tjänar minst. Varför är det så?

Jo, för att de kolletivavtalade tjänstepensionerna innehåller regler om att de lönedelar som överstiger 7,5 prisbasbelopp vanligtvis ger tjänstepension på 30 procent för den lön som överstiger denna gräns. För 2021 gick gränsen vid 42 650 kronor, och den som tjänade 50 000 fick alltså först 4,5 procent upp till 42 650 kronor, och sedan 30 procent på de återstående 7 350 kronorna.

Denna generösa regel har tillkommit för att höginkomsttagarna inte får avsättningar till den statliga allmänna pensionen på lönedelar över gränsen.

Efter pandemipausen: Europa höjer åter pensionsåldrarna

Kanske har politikerna insett att det inte går att skjuta på pensionsåldersfrågan längre. För nu höjs pensionsåldrarna på bred front i Europa.

Under pandemiåren 2020 och 2021 var det många länder som tog en paus i pensionsåldershöjandet.

Antingen sköt politikerna upp frågan eller så undlät de att genomföra fattade beslut om att höja. Detta enligt OECD:s rapport Pensions at a Glance 2021, vilken jag rapporterade om i Dagens Arena nyligen.

Många slapp höjd pensionsålder

Enligt rapporten har pensionsåldrarna inom OECD inte höjts, så när som på en åldersgräns i Sverige. I Sverige ökade minimiåldern för att ta ut statlig inkomstpension från 61 till 62 år förra året.

Men kanske har politikerna insett att det inte går att skjuta på pensionsåldersfrågan längre. För nu höjs pensionsåldrarna på bred front i Europa.

I Spanien höjs lägstaåldern för att ta ut pension. Den ålder då man slipper förlora extra mycket ekonomiskt på att gå i pension höjdes till till 66 år och två månader, rapporterar EuroWeekly.

I Storbritannien höjs den lägsta ålder som det är tillåtet att ta ut den arbetsgivarbetalda tjänstepensionen från 55 till 57 från och med 2028. Regeringen stängde nyligen möjligheten att flytta sin pension till ett en pensionsplan som skulle göra att spararna behöll möjligheten att gå vid 55.

I Finland fortsätter man att höja pensionsåldern enligt plan. I dag är den lägsta pensionsåldern för allmän ålderspension 63 år och denna gräns kommer att höjas de närmsta fem åren till 65 år.  

Man har där också beslutat att inom en nära framtid ha ett system där pensionsåldern bestäms av medellivslängden. Om livslängden fortsätter att stiga, höjs pensionsåldern med automatik. Detta ska gälla för dem som är födda 1965 eller senare.

Detta system, som kopplar medellivslängden till pensionsåldern, är infört i sju EU-länder.  Förutom Finland finns beslut på att införa systemet i Danmark, Estland, Grekland och Nederländerna, enligt ovan nämnda OECD-rapport.

Även i Sverige finns ett förslag på att införa detta medelivslängdsrelaterade system, även kallat ett system med riktålder.

Enligt ett annat förslag som riksdagen har att ta ställning till kommer åldern för när man kan få grundskydd, till exempel garantipension och bostadstillägg, att höjas från 65 till 66 år redan 2023, alltså nästa år.

Mycket talar alltså för att det är business as usual i pensionsåldersfrågan.

Sörmlandsleden 7 och 8: Ont om folk, gott om bär

Sörmlandsleden etapp 7 och 8. ”Det kommer att visa sig att jag inte träffar någon på själva leden. Men det finns en liten gastronomisk fördel med att sjuan är bortglömd under denna tid på året.”

En beskrivning av hur det var att gå etapp 7 och 8 på Sörmlandsleden i ett svep i början av augusti 2021.

Lugnet börjar infinna sig, en bit efter friluftsgården.


Etapp 7 på Sörmlandsleden, Lida friluftsgård till Brotorp, 6,5 km

Den börjar i Lida. I början av etappen finns det gott om mountainbikes och människor som är där för att springa och padla och leka i Lida. Men de försvinner rätt snart.

När jag har gått lite över halva etapp 7 slår det mig: jag har inte träffat en levande själ, om man nu inte räknar med ett par rådjursjälar (och en hel del fåglar). Det kommer att visa sig att jag inte träffar någon på själva leden. Det står dock snart klart att det finns en liten gastronomisk fördel med att sjuan är bortglömd under denna tid på året.

Jag gillar omgivningen.

Skogen och dess blåbärsris varvas med öppnare områden. Jag hör löv- och barrskogens dova lågmälda sus. Jag vilar ögonen på något jag uppfattar är omogna, gröna skogsnypon. Stans trängsel och bil-läten känns allt mer avlägsna efter någon timmes vandring.

Jag passerar en liten sjö och en naturlig badplats, men tyvärr passar jag inte på att ta ett dopp.

Trollsjön, det gäller passa på.

Vandrar med fjärilar
Efter cirka fyra kilometer går jag ut ur det skogiga och in i en jordbruks- och landsbygdsliknande miljö. Fjärilar av flera sorter slår mig följe. Påfågelsfjäril, citronfjäril och en vit sort. De snirklar glatt fram hit och dit längs stigen och ibland i väg bort över de gulgrönt vildvuxna fälten.

Röda fördelar
Fördelen med att det är relativt obevandrat så här i början av augusti är att det finns gott om hallon vid skogsstigarna. Och detta precis intill stigen, det är bara att plocka i farten. Etapp 7 tar slut efter ett par timmars gång då den endast är 6,5 kilometer.

Ingen tar vara på skogens läckerheter, men jag ställer upp.


Etapp 8 på Sörmlandsleden, Brotorp till Östertälje, 13 km

En bit in på åttan dyker det upp en liten sjö. Brosjön ligger i det lilla samhället Brotorp och har en mycket liten badplats, dock med kiosk.

På andra sidan sjön hittar jag en rastvänlig plats genom att vika av från Sörmlandsleden på en liten stig som går längs sjöns andra sida, utifrån badplatsen sett. Att gå hit rekommenderar jag dig som inte vill sitta mitt bland alla småbarnsfamiljer på badplatsen.

En egen sten
Ungefär 100 meter in på denna stig, där ett kraftfullt rådjur sprang som en pil mot sjön, såg jag en mycket stor stenbumling. Det upptrampade gräset gjorde att det såg ut som folk badade där ibland.

Vattnet är mörkt. En and simmar förbi lugnt och obekymrat. Små fiskar slår mellan näckrosorna och en grön trollslända stannar till förvånat alldeles vid en lång, tjock och förvriden björkrot som letar sig nedåt i vattenmörkrets djup. Det är kanske inte en idyll ändå, eftersom stigen ligger nära och det inte är en ideal badplats. Men det är avskilt och rogivande. Endast en person, förmodligen en boende i det lilla samhället, passerar under lunchrasten.

Se upp för gräsdiket!
Ett tips till dig som vill komma hem oskadd och vandrar i augusti. När du ser ett vitt hus i horisonten, sluta genast titta på det. Håll blicken mot marken, då du måste passera ett igenvuxet dike, eller snarare gå i ett dike som du inte kan se, då det är högt gräs i vägen. Här finns den enda skaderisken som jag kunde upptäcka. Jag är glad att jag inte vrickade foten när jag snubblade.

Titta ej på det här huset i horisonten, ity du kan snubbla.

Sen eftermiddag. Det känns det skönt att komma fram till en tallskog med mjuk barrbeströdd stig och grön mossa, i synnerhet då leden strax dessförinnan under ett kort tag i princip upplösts och försvunnit in i en byggarbetsplats.

The return of asfalt
I slutfasen av leden passerar du en vansinnigt högt trafikerad motorled, och efter Tysslinge-åkeriet börjar en asfalterad väg som du får knata på ganska länge. Här finns inte mycket att se (Jo, ett par bilvrak). Det är en ren motionsfas. Här möter du folk i bil. Även här på åttan var det annars, precis som på sjuan, väldigt lite folk på leden Jag mötte endast två personer, båda i pensionärsålder och utan ryggsäck under etappen.

Slutet är inte slutet
Där åttan slutar och övergår i nian finns egentligen inget naturligt stopp (om det inte är så att du vill tälta just där). Du måste gå i kanske 400 meter till på 9:an innan du kommer till vägarna i Östertälje och då går du i riktning mot centrum i 450 meter till, på en gångbana och strax är du framme vid pendeln.

Ah, civilisationen!

Jag kan rekommendera dig som har relativt bra kondition att gå både sjuan och åttan samtidigt.

/I vandringsskorna: Rickard Jakbo

Fakta om etapperna:
Var. Etapp 7 och 8 Sörmlandsleden tillsammans, cirka 2,1 mil från kollektivtrafiken start och slutpunkt
Tid: För mig tog det 6 och en halv timme drygt, med en 30 minuters rast och fem korta raster på cirka sex till sju minuter.
Svårighetsgrad: Måttlig till låg. Tätt med markeringar, och antalet branta partier är relativt få. Kanske 4 – 5 stycken korta backar och en rätt lång men svagt vinklad höjning på en asfaltsväg. Vid ett tillfälle blev jag förvirrad och visste inte riktigt var jag skulle sätta fötterna, och det var mellan två åkrar på etapp 8, och stigen, eller diket, hade vuxit igen av högt gräs. Det gick alltså inte att se var diket började och slutade och denna gräsdunkla sträcka var kanske 70 meter. Jag snubblade rätt ordentligt vid ett tillfälle.
Restider. Från T-centralen i Stockholm tar det 1 h och 3 min till Lida Friluftsgård där etapp 7 startar vis sjön. (kommunalt, ett byte). Tillbaka från Östertälje tar det 35 min till Stockholms central med pendeltåget.
Den som vill snabbt komma i gång snabbt, gör bäst i att starta i Östertälje och sedan avsluta i Lida Friluftsgård. Om Du startar tidigt kan restaurangen dessutom vara öppen när du kommer fram i Lida (åtminstone under säsong).

Fortsatt bråk om pensionsavgift?

Socialförsäkringsministern ger sig inte i frågan om att höja pensionsnivåerna via pensionsavgiften, vilket framgår av min intervju med honom i Dagens Arena.

– Det finns ingen anledning att förhala detta Det finns ett starkt folkligt stöd för linjen och ett stöd från både fack och pensionärsorganisationer, säger den socialdemokratiske ministern till Dagens Arena.

Frågan som han och regeringen driver gentemot pensionsgruppen och de partier som ingår där, alltså de som bestämmer över pensionerna, är att höja pensionsavgiften från 17,21 procent till 18,5 procent. Detta för att pesnionsnivåerna är för låga i dag för stora grupper.

– Det handlar om till exempel undersköterskor, tvätteriarbetare, taxichaufförer, busschaufförer och lagerarbetare. Det är stora grupper som haft ett långt arbetsliv och slitit, men som har haft relativt låga inkomster. De får riktigt låga pensioner, säger Shekarabi.

Det hjälper inte ministern att V, Mp och SD i stort sett har samma bild. Det är pensionsgruppen där M, KD, L och C sitter med som bestämmer. Alla har vetorätt. Konsensusbeslut gäller.

Och minstern har mött hårt motstånd av majoriteten i gruppen, både i sak och hur han har lagt upp arbetet.

De borgerliga av pensionsgruppens sex ledamöter har känt att han inte riktigt förankrat utredningsarbetet som socialdepartementet startat vilket de menar att han borde ha gjort.

De skrev till och med ett protestbrev till departementet under våren 2021 om utrednings- och analysarbete startat utan deras vetskap . Det är inte en nyordning, försvarade sig pensionsgruppens sekreterare och ämnesråd Stefan Oscarson. Och i slutändan måste ju ändå alla komma överens i pensionsgruppen, argumenterade han.

Speciellt Moderaterna och Kristdemokraterna har utttryckt kritik i sak mot att avgiften ska höjas. Moderaterna brukar nämna skattesänkningar som en bättre väg att gå, och Kd:s ledamot har sagt de före en avgiftshöjning vill prioritera frågan om att kvinnor i regel får lägre pensioner än män.

Klart är att en höjning kostar en hel del. Siffrorna som brukar nämnas är omkring 20 miljarder årligen.

Det är också än så länge oklart vem eller vilka som ska betala. Är det en höjd arbetsgivaravgift som är på g? Eller ska man ta av den del av arbetsgivareavgiften som kallas särskild löneavgift och som egentligen är en skatt som går rakt in i statsbudgeten. Då måste i så fall de hål som uppstår i statsbudgeten täckas, eller så blir det nedskörningar. Eller kanske lån? Detta ska klargöras under hösten, hoppas ministern.

Utformningen av hur finansieringen ska gå till kommer förmodligen vara avgörande i fall det ska gå att får konsenus. Detta då de gamla allianspartierna är mycket njugga i frågan om skatt- och avgiftshöjningar. Till exempel sa Hans Eklind (kd) i mars att den allmänna löneavgiften, den del av arbetsgivargiften som i dag går direkt in i statsbudgeten, kan vara en möjlig källa.

Vad är då denna pensionsavgift som de bråkar om?

Jo, alla inkomsttagare betalar en pensionsavgift som motsvarar 17,21 procent* av deras lön upp till ett visst takbelopp. En del av de 17,21 procenten består av en arbetsgivaravgift (10,21 procent) och en del består av en egenavgift som löntagaren betalar in via skatten (7 procent upp till ett takbelopp).

Både arbetsgivaravgiftsdelen och skattedelen betalas in av arbetsgivaren. Men då de anställda får ett skattereduktion på egenavgiftsdelen, kan man säga att det i slutändan är skattebetalarna som via staten betalar denna del. Detta blir i alla fall en utgift i statsbudgeten.

Observera att pensionsavgiften som avses här gäller den allmänna statliga pensionen, och den ska inte förväxlas med tjänstepensionen som arbetsgivarna och fackförbunden har tecknat avtal om, och som ligger på minst 4,5 procent av lönen.

*Ibland nämns att pensionsavgiften är 18,5 procent, men det är inte 18,5 procent av lönen som man då syftar på, utan 18,5 procent av det som kallas pensionsunderlaget