Jag har haft förmånen att arbeta med en artikelserie åt Unionens tidning Kollega sedan i våras.
Artiklarna utgår från vanliga pensionsfrågor som många har, och jag har på ett försökt vaska fram de bästa och tydligaste tipsen från flera av Sveriges verkliga pensionsproffs.
Här uttalar sig till exempel Pensionsmyndighetens Erik Ferm och Monica Zettervall, Alectas Staffans Ström, Länsförsäkringars Trifa Chireh och Minpensions Dan Adolphsson-Björk.
Del ett kom häromdagen på webben. Här går jag tillsammans med några experter bland annat igenom att det främst är tre faktorer som i hög grad påverkar din totala pension.
vad du tjänar under hela livet.
om du har gott om kapital i den allt viktigare tjänstepensionen som arbetsgivaren betalar in.
och den faktor du kan påverka sent i yrkeslivet: när och hur du tar ut din pension.
Artikeln fokuserar på punkt 3.
Pensionsmyndigheten har tagit fram rätt så lättförståeliga tumregler när det gäller denna del.
Reglerna säger att om du slutar arbeta helt och tar ut din pension före det år du fyller 66 år minskar din totala pension med 6 till 7 procent för varje år du tidigarelägger din pensionering. Går du i pension det år du fyller 65 minskar pensionen med runt 7 procent, går du vid 64 minskar den med ytterligare 7 procent. Om du i stället senarelägger din pension ett år, ökar du summan med 6–7 procent för varje år du skjuter upp beslutet.
Att det uppstår så här stora effekter beror på att pensionspengarna betalas ut under kortare tid, men också på att du fortsätter att tjäna in till pensionen så länge du arbetar.
SPF Seniorerna har sammanställt intressanta siffror rörande sysselsättningen av äldre.
Siffrorna visar att antalet sysselsatta som fyllt 65 under åren 2005–2023 har ökat med 135 000 personer. Det är nästan en tredubbling av antalet sysselsatta i gruppen sedan mätningens startår 2005, då 75 000 i åldern 65 till 74 jobbade.
Källa SPF Seniorernas rapport: Fler och fler seniorer jobbar -rekord för seniorernas sysselsättning 2023,
Varför sker då den snabba förändringen?
Delvis har det att gör med att de som fyllt 65 är fler. Men det är en mindre del av förklaringen. Sett till andelen av den äldre befolkningen som arbetar har det skett en fördubbling, från cirka 10 till 20,0 procent. Organisationen kommer fram till att endast drygt en femtedel av sysselsättningsökningen i gruppen 65 – 74 år, beror på att befolkningen i åldersgruppen har ökat.
Rapportförfattarna lyfter explicit fram gynnsammare skatteregler och förändringar i lagar som reglerar arbetsmarknaden som tänkbara skäl till ökningen. Till exempel nämner de höjningen av den högsta åldern då en person har rätt att ha kvar sin anställning, den så kallade LAS-åldern. Den har ju de senaste åren höjts från 67 till 69 år.
Organisationen verkar också hålla öppet för att kan finnas ekonomiska skäl till ökningen, men de verkar inte ha hittat studier som mäter detta. Synd, med tanke på den debatt om fattigpensionärer som finns.
Rapporten försöker dock svara på hur stor del av de äldre som arbetar vidare av ekonomiska skäl. Man kan kanske se detta som en sorts replik på, eller i alla fall en motvikt till, tjänstepensionsbolaget Alecta som nyligen i sin årliga rapport lyft fram hur bra total ekonomi de flesta äldre har ( i alla fall de ”yngre äldre”).
SPF Seniorerna sammanfattar forskningsläget så här:
”Studier visar att 40–50 procent av seniorerna som jobbar vidare gör det helt eller delvis av ekonomiska skäl, och detta är vanligare bland kvinnor än bland män”
och att
”det finns en kärna på cirka 20 procent av seniorerna som yrkesarbetar som gör det huvudsakligen av ekonomiska skäl”. *
Sistnämnda bedömning ligger också faktiskt i linje med Alectas analys. När jag intervjuade tjänstepensionsbolagets pensionsekonom nyligen sa han att cirka åtta av tio jobbonärer uppger att drivkrafterna ”i första hand är den sociala stimulansen, att man trivs med sina arbetsuppgifter och att man upplever att det är bra för hälsan att fortsätta jobba”. De återstående 20 procenten höll alltså inte med om det.
Jag kan tänka mig att den ökande medellivslängden och bättre hälsan som möjliggör dessa allt längre liv också ligger bakom en del av ökningen. Om fler orkar arbeta, borde fler också fortsätta arbeta.
Det kanske också handlar om att det finns tillgång till fler arbeten där äldre trivs och efterfrågas?
Klart är att nästan alla som arbetar vidare också får ut annat än pengar. För det motiv som nästan alla angav i en ISF-rapport* från 2020 var att man fick positiv stimulans av arbetet. Hela 98 procent höll med om detta.
*Här hänvisar man bland annat till ISF:s , Inspektionen för socialförsäkringens (2020) rapport, Tidig och sen pensionering. (2020) och Pensionsmyndighetens ”Blev det som du tänkt dig? En studie bland 70–75-åringar” (2020).
Trots att myndigheter, pensionsexperter och politiker tjatar om att vi måste jobba längre – för att vi lever längre – ligger Sverige inte i framkant internationellt. Sverige hamnar på plats 15 av 38 i OECD:s lista över hur stor andel av befolkningen som arbeta efter sin 65-års dag. Ett av skälen kan vara de yngre svenska pensionärernas relativt goda ekonomi, säger två experter.
14 av 38 undersökta OECD-länder har en högre andel av åldersgruppen 65-69 år i sysselsättning än Sverige, vilket jag kunde rapportera om i Pensionsnyheterna i början av året. Siffrorna hittade jag i OECD:s årliga rapport, ”Pensions at a Glance 2023”. Där
I Sverige jobbar 28 procent i åldersgruppen. Men är det mycket eller litet? Det är en fråga om vilket perspektiv man har.
Det är visserligen över snittet på 25 procent, men vi ligger långt efter länder som Island, Japan, Nya Zeeland och Estland, och även klart efter Norge. (se tabell nedan). Fem länder har mellan 40 och 50 procent (!) i åldersgruppen 65-69 i arbete.
”Inte förvånande att Sverige inte ligger högre”
Varför ligger då inte Sverige högre i listan? Jo, många OECD-länder har arbetat med att höja sina pensionsåldrar, och i flera länder måste man förmodligen arbeta länge för sin ekonomis skull. Det är i alla fall två av förklaringarna som utredaren och forskaren Stefanie König ger till varför så många länder klår Sverige i grenen ”äldre i arbete”.
– Jag tycker egentligen inte att det är så förvånande. Visst, Sverige har försökt få upp pensionsåldern, men vi ser i stort sett samma trend när det gäller andra länder också, sa Stefanie König, verksam som utredare och forskare på Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, till mig och Pensionsnyheterna.
Bland de som höjt pensionsåldern finns våra nordiska grannar Norge, Island och Finland. I vårt östra grannland kan finländarna från och med i år tidigast ta ut sin arbetspension då de uppnått åldern 64 och ett halvt år.
Stephanie König har forskat mycket kring pensionsåldrar i Sverige och andra länder, både på ISF och när hon var verksam som forskare i Tyskland.
– När det gäller ganska många av de länder som ligger i toppen tänker jag att många av de äldre i dessa länder jobbar av ekonomisk nödvändighet.
Estland, på plats sju, är ett exempel. 37 procent av landets ”yngre äldre” är i sysselsättning 2022, att jämföra med Sveriges 28 procent.
När Stefanie König undersökte saken visade det sig att de flesta av de äldre estländarna angav finansiella skäl till att de fortsatte att arbeta. I undersökningar av svenska äldre som arbetade angav de flesta i stället positiva saker* som skäl, som till exempel att det var simulerande att arbeta.
– Andelen fattiga bland de äldre är relativt hög i länder som Korea och de baltiska länderna och i flera av de andra länderna med en hög sysselsättningsgrad. Det kanske inte är helt frivilligt att de arbetar.
Men denna förklaringsmodell gäller inte alla länder. För Japan, Nya Zeeland, Norge och Island kan pensions- och trygghetssystemen, eller en kombination av dem, spela in. På Island handlar det om regler. Det finns få eller inga möjligheter att gå i pension tidigt om man inte är sjuk, förklarar experten. Pensionsåldern är också 67 år.
”Nyblivna pensionärer har faktiskt ganska hyggliga inkomster totalt sett”
Tjänstepensionsbolaget Alectas pensionsekonom Staffan Ström ser tre huvudförklaringar till att Sverige inte hamnar på topp 10-listan över vilka länder som har störst andel äldre i sysselsättning. Dels handlar det om att många svenskar får det tillräckligt bra ekonomiskt när de går relativt tidigt.
– Många nyblivna pensionärer har faktiskt ganska hyggliga inkomster totalt sett, förklarade pensionsekonomen.
Här syftar han på alla inkomster, och inte bara pension. Alecta sammanställer årligen hur pensionärerna har det ekonomiskt. I år kunde man till exempel visaatt nästan 50 procent av svenskarna har en högre (!) totalinkomst när de är 67 år än när de är 60 år. (Dock finns inte de som bott färre än 40 år i Sverige med i undersökningen)
– När man mäter någorlunda nyblivna pensionärers totala inkomster blir siffrorna förvånande höga, oavsett om man ser till låg-, medel- eller höginkomsttagare. Det tror jag i hög grad bidrar till att vissa väljer en tillvaro som heltidspensionärer medan de kanske hade jobbat på några år till i ett land där pensionärer har sämre disponibla inkomster
Alecta räknar i sin studie alltså in alla inkomster, och inte bara med den statliga pensionen och tjänstepensionen från arbetsgivaren. Här ingår inkomster från arbete och kapitalinkomster från aktier och sparanden med, samt bidraget bostadstillägg och kompletterande bidraget garantipension.
Pensionsekonomen påpekar också att de som jobbar högt upp i åldrarna i Sverige oftast inte anger ekonomin som huvudskäl.
– Ungefär åtta av tio jobbonärer säger att drivkrafterna i första hand i stället är den sociala stimulansen, att man trivs med sina arbetsuppgifter och att man upplever att det är bra för hälsan att fortsätta jobba.
Sveriges placering handlar också om normer. Det finns fortfarande en föreställning hos arbetsgivare och anställda om att en svensk går i pension vid ungefär 65 års ålder, och det betyder ju att många går även innan sin 65-årsdag.
– Det nästan förutsätts att man ska gå vid en viss ålder. 65-årsnormen har varit väldigt stark i Sverige, trots att det nu är 30 år sedan denna pensionsålder officiellt avskaffades. När vi i djupintervjuer frågar om varför man gått vid en viss ålder blir svaret ofta ”det bara blev så”.
Det svenska särdraget
Den tredje tänkbara förklaringen handlar om ett svenskt kulturellt särdrag. I olika undersökningar brukar Sverige sticka ut som ett land där hög ålder inte värderas särskilt högt. Detta påverkar nog hur arbetsgivare tänker kring att behålla och rekrytera äldre medarbetare, menar Staffan Ström.
Framtiden
Kommer då de flesta svenskar fortsätta att gå vid 65 och ligga nära mitten av OECD-tabellen? Nej, det tror han inte. Inte minst för att Sverige på senare år gjort många förändringar, och att effekterna ännu inte syns i statistiken. Han tänker främst på följande faktorer.
*den höjda lägstaåldern för uttag av allmän pension (höjdes härom året från 62 till 63 och kommer 2026 att bli 64)
* nya skatteregler
*höjda intjänandeåldrar i vissa tjänstepensionsavtal (det vill säga att inbetalningarna fortsätter längre upp i åldrarna)
* införandet av en normerande riktålder på 67 år (som formellt införs 2026 och då hamnar, men en inofficiell riktålder – 66 – används redan nu av pensionsmyndigheten och vissa pensionsexperter)
*höjd LAS-ålder
Allt detta innebär troligen att fler över 65 kommer att jobba. Detta skulle i så fall utgöra en acceleration av en pågående trend. För både i Sverige och de flesta av andra OECD-länder så jobbar de äldre bara mer och mer. I den ovan nämnda OECD-rapporten lyfter man fram att de äldres sysselsättningsgrad har ökat avsevärt sedan år 2000.
Bland 65–69-åringarna ökade sysselsättningsgraden med i genomsnitt drygt 9 procentenheter i de 33 OECD-länder som det fanns jämförbara siffror för. I Sverige var ökningen större. Sysselsättningen bland svenskar i åldrarna 65-69 har ökat med 13 procentenheter.
Det franskspråkiga undantaget
Som syns i tabellen ovan är det flera EU-länder, i synnerhet de fransktalande medlemsstaterna, som ligger i botten med under 10 procent av gruppen 65-69 i sysselsättning. Varför det är så? Är de immuna mot den internationella trenden? Det är föremål för en annan text.
* Detta betyder dock inte att ekonomin är betydelselös. I en annan studie svarade 60 procent av de äldre svenskarna att även ekonomiska skäl påverkade beslutet.
En bra genomgång av nya och uppseendeväckande pensionssiffror publicerades i dag av magasinet Senioren, SPF Seniorernas tidning.
I korthet visar de nya siffrorna från tidningens moderorganisation att den som arbetat i 40 år, och haft en låg till medelhög lön, inte tjänar på detta pensionsmässigt. Inte ens om den kollektivavtalade tjänstepensionen räknas in.
Här visas konsekvenserna för den som har en medellön på 35 000 när denne går i pension:
Slutlön 35 000kr
Jobbat 40 år.Kvar i pension efter skatt, statlig allmän pension + ITP 2 tjänstepension
Jobbat 40 år.Kvar i pension efter skatt, statlig allmän pension +SAF-LO tjänstepension
Inte jobbat alls. Full garantipension och fullt bostadstillägg efter skatt
Gick i pension 2021
14 934
14 195
14 136
Gick i pension 2022
15 545
14 93
15 203
Går i pension år 2023
16 857
16 038
16 593
Går i pension 2024
17 988 kr
17 092 kr
17 445 kr
Källa SPF Seniorerna i tidningen Senioren 2023 11 14
Tendensen om att det inte lönar sig så mycket att ha jobbat länge för många människor, inte ens om man har en medellön, har funnits där länge.
Till exempel konstaterade Pensionsmyndighetens analyschef Ole Settergren tidigare i år att den viktiga livsinkomstprincipen, det vill säga att att inkomsterna under livet bestämmer pensionens storlek, för väldigt många har satts ur spel.
”Ser man till hela den allmänna pensionen är det stora grupper som omfattas av ett system som påminner om ett folkpensionssystem, det vill säga samma pension för alla, snarare än ett system som grundar sig på inkomster”, skrev Pensionmyndigheten då.
Men här förklaras det bra, och dessutom med nya purfärska siffror, som SPF:s expert Anna Eriksson har sammanställt. De visar att problemen med ett inkonsekvent pensionssystem kvarstår, och till och med verkar ha förvärrats något inför nästa år.
Det som spätt på problemen med ett litet avstånd mellan pensionärer som jobbat mycket och de som inte jobbat så mycket eller ingenting allas, är att grundskyddet för ensamstående pensionärer har höjts med 23,4 procent sedan 2020. Samtidigt har den ordinarie allmänna pensionen inte räknats upp så mycket.
Fattigdomsskyddet garantipensionen justeras nämligen för inflationen, men det gör inte den ordinarie pensionen.
Politikerna i Pensionsgruppen har samtidigt inte lyckats besluta sig om mer pengar till det ordinarie pensionssystemet eller fått människor att i klart högre utsträckning arbeta längre upp i åldrarna, vilket skulle inneböra mer pengar in i systemet.
Därför får de med medellön ungefär samma pension som de som inte har arbetat alls, förutsatt att de sistnämnda också kvalar in till det maximala bostadstillägget.
Observera att detta gäller dem utanför arbetsmarknaden som också bott 40 år i Sverige. Har man inte gjord det räknas grundskyddet ”garantipension” ned i förhållande till hur länge man varit borta från Sverige. För dessa kan det i stället bli fråga om det lägre äldreomsorgsstödet.
En nackdel med att inte ha jobbat jämfört med den som jobbat, (förutom att man troligen är relativt fattig under större delen av livet så klart) är att man inte kan ta med sig garantipensionen utomlands, om man skulle vilja emigrera på gamla dar.
Det kan en person som jobbat mycket under sitt liv göra, eftersom den ordinarie allmänna pensionen kan betalas ut utomlands.
Men det kanske är en klen tröst för någon som slitit hårt och jämför sig med en granne som inte arbetat så mycket.
Läs mer: https://www.senioren.se/nyheter/annu-svagare-kopplingmellan-arbete-och-pension/
I USA kunde man redan strax efter första världskriget identifiera professionella sociologer i den meningen att de började arbeta med standardiserade metoder och att de började skilja ut sig från näraliggande ämnen som psykologi och antropologi (Morrison 2020). Även Azarian (2017) daterar sociologins födelse som akademisk disciplin till för ungefär 100 år sedan.
Mellan de två världskrigen blomstrade ämnet i USA och amerikanerna studerade i första hand det civila samhällets ”problem”: föreningsliv, familjeliv, immigration och ”getton” (Zetterberg 1997).
Till Sverige kom sociologin som ett självständigt ämne först 1947 (Ekerwald 2014). En svensk sociologisk tradition etablerades och var från början inspirerad av den amerikanska. Denna fas har i efterhand bedömts som positivistisk, kvantitativ och pragmatisk med fokus på sociallagstiftningen. Denna bild är enligt Wisselgren (1997) någon som de flesta känner igen sig i.
För utomstående kan tilläggas att positivistisk och kvantitativ i sammanhanget betyder att man försökte efterlikna och ibland kopiera naturvetenskapens vetenskapliga metoder med dess betoning på siffror och mätande, men att sökandet då kom att handla om vetenskapliga sanningar även i det sociala livet.
Från och med 70-talet och framåt började teoretiska och metodologiska alternativ dyka upp. Sociologiprofessorn Hans L . Zetterberg skriver om en marxistisk teorivåg kring 1968, en våg som något senare fick sällskap av feministiska teorier (Zetterberg 1997). Ekerwald (2014) noterar att etnicitet blir ett viktigare inslag under 90-talet.
Ekerwald identifierar dessutom två radikala förändringar av sociologin sedan 1947. För det första är det då ”68-revolutionen”, men – och detta är en viktig poäng utifrån hennes perspektiv – det mest minnesvärda är inte marx- och vänstervågen, utan genombrottet för de kvalitativa forskningsmetoderna. För det andra är det den socialkonstruktivistiska revolutionen kring millennieskiftet, vilket innebar ”en förskjutning i sociologers intressen från materiella till ideella saker” (Ekerwald, 2014, s 92).
I korthet kan man säga att socialkonstruktivisterna oftare försöker förstå människor genom att förstå hur individer och grupper formar olika begrepp om verkligheten och därmed verkligheten och samhället, snarare än att som positivisterna vetenskapligt försöka upptäcka bakomliggande strukturer som förklarar den sociala verkligheten.
Parallellt med teoriernas skiftande status har där dock hela tiden funnits en empirisk och utredande del av sociologin som inte låtit sig förändras så mycket och som mest fokuserat på arbetsliv, utbildning och sjukvård (Ekerwald, 2014).
Frågan om vad sociologin egentligen ska vara är inte avgjord (Furåker 2014, Azarian 2017). I en undersökning av amerikanska sociologers åsikter om vilka fem teman eller begrepp som de ansåg vara viktiga att lära ut på en grundkurs blev detta tydligt. Förutom viss konsensus om att klass, genus, etnicitet var viktiga teman, var det svårt att hitta ett sociologiskt begrepp som fick stöd än mer av tio procent av respondenterna (Schwartz & Smith 2010, refererad i Azarian 2017). Azarian förklarar detta bland annat med att sociologin i princip inbegriper allt socialt liv.
Utifrån dessa sociologibetraktare skulle man kunna sammanfatta sociologins historia med att det är ett ämne som studerar allt socialt liv.
En fin definition av socialt liv är ”de band som binder oss, dig och mig, samman till ett vi” och här syftas på de sociala kitten i våra samhällen (Wide et al 2011, i Alexandersson, M, 2013). Och oftast intresserar sig sociologer alltså för de band som har med klass, genus och etnicitet att göra (och för Sveriges del då i synnerhet inom arbetslivet, utbildningssystemen och sjukvården).
I del två av världens kortaste sociologihistoria, ska jag försöka få syn på vad som hänt efter 2010.
/Rickard Jakbo, journalist och fil mag i sociologi, samt lärarstudent med sikte på behörighet i att undervisa i sociologi.
Referenser
Alexandersson, M (2013). Socialkonstruktivism och antropologi. Bör sociologer reflektera över människans natur? Masteruppsats/ Sociologiska institutionen, Lunds universitet.
Azarian, R. (2017) Sociologins didaktiska utmaning. En rapport om sociologiundervisningen inom Lärarprogrammet. Conference Paper. Sociologiska institutionen. Uppsala universitet.
Ekerwald, H. 2015. ”Svensk Sociologi – De många rösternas ämne”. Sociologisk Forskning 51 (3–4):79–94. https://doi.org/10.37062/sf.51.21839.
Furåker, B. (2015). ”Landvinningar, Vindkantringar och vägval i Svensk Sociologi”. Sociologisk Forskning 51 (3–4):95–114. https://doi.org/10.37062/sf.51.21840.
Morrison. D. (Programledare). (2020, november). George Herbert Mead [Poddavsnitt]. Annex Sociology Podcast.
Abrahamsson, Christian; Palm, Fredrik & Wide, Sverre (red.) (2011): Sociologik: tio essäer om socialitet och tänkande. Stockholm: Santerus Academic Press.
Wisselgren, P. (1997). Sociologin som inte blev av. Gustaf Steffen och tidig svensk socialvetenskap. Sociologisk Forskning, 34(1-2), 75–116. https://doi.org/10.37062/sf.34.18527
Zetterberg, H. (1997). Svensk sociologi 50 år. Dagens Nyheter. 1997-10-24.
I nya rapporten ”Luftslott eller riksintresse? Industriavtalets effekter på svensk ekonomi 1998-2019” ifrågasätter nationalekonomen Lennart Erixon hjälteberättelsen om Industriavtalet, IA – det avtal som styrt svensk lönebildning sedan 1998. Troligtvis hade reallönerna och ekonomin varit lika bra ändå, menar forskaren.
(Referat av Katalys seminarium om industriavtalet 12 september 2023 )
Professor Erixon, med en bakgrund på Institutet för social forskning och Nationalekonomiska institutionen på Stockholms Universitet, bekräftade att Sverige har haft höga reallöneökningar fram till och med pandemin.
Han visade ett diagram över hur de svenska reallönerna, som visade att det gått bra för Sverige. Efter 2008 är endast Sydkorea bättre än Sverige i denna gren.
Men han väckte ett antal frågor kring avtalets upphöjda position i debatten. Var allt verkligen så dåligt före avtalet? Är det inte så att teorin bakom avtalets förträffliga effekter är oklar? Finns det inte kvarstående problem som IA inte lyckats lösa?
Eftersom det har saknats en oberoende utvärdering, som Katalys Daniel Suhonen i förordet till rapporten påpekade, var det alltså hög tid att någon utredde avtalet.
Slutsatsen i utredningen kan sammanfattas med att det är troligt att det skulle ha blivit lika bra ekonomi och reallönetillväxt även utan IA.
”Mantrat om industriavtalet har tjänat oss väl är inte empiriskt förankrat”, skriver professor Erixon.
Det är snarare Sveriges industri och innovationer som ligger bakom Sveriges goda löne- och BNP-tillväxt under perioden, står det i rapportens sammanfattning.
En hög reallönetillväxt, alltså lönen som bli kvar efter att inflationen räknats bort, kan alltså bero på annat än IA, menade professorn.
Utvärderingen mynnar ut i slutsatsen att Sveriges löneökningar, tillväxt och makroekonomiska stabilitet skulle ha blivit ungefär densamma utan IA:s normering, vilket han explicit också uttrycker i en debattartikel i Dagens Industri.
Till saken hör att IA-systemet inte bara just handlar om att industrin ska tillmätas stor betydelse, utan att det finns noggranna regler om hur fack och arbetsgivare ska nå detta industrimärke, och olika institutionella mekanismer som ser till att även facken och arbetsgivarna även utanför industrin anpassar sig till, eller förhåller sig, till detta märke.
Han hade också ett resonemang om att en bieffekt av avtalet är att fack och arbetsgivare verkar ha fått samma normer om hur lönebildning ska gå till och vad målet är: att det är lönekonkurrensen gentemot utlandet som är det viktigaste. Men det skulle ju kunna finnas andra saker att prioritera ur facklig synvinkel, till exempel jämlikhet och jämställdhet, och förändring av relativlöner.
”Med IA:s nuvarande syn på konkurrenskraft och lönemoderation är det tex svårt för de fackliga förhandlarna att åberopa den växande internationella litteraturen om ett positivt samband mellan inkomstutjämning och tillväxt”, skriver han i slutet av rapporten.
Detta var ett eko av en sedan länge uttryckt kritik: om så gott som alla yrkesgrupper ska få samma procentökning i princip blir det ju svårt för dem som halkat efter att knappa in på de med högre löner.
Lennart Erixon lyfte också fördelar med IA. Avtalet kan ha lett till en högre produktivitetstillväxt i tjänstesektorn än som annars skulle ha varit fallet. Eftersom den framgångsrika industrin via märket troligen pressat upp löner i sektorer som kanske inte egentligen hade ett naturligt utrymme att betala dessa löner tvingades tjänsteföretagen att öka sin produktivitet. Vad tyckte då de inbjudna gästerna? Intressanta frågeställningar och ett hederligt och oberoende arbete, ansåg nationalekonomen Lars Calmfors. Men texten fick kritik för att vara otydlig i vägen fram till slutsatserna, speciellt av professor Lars Calmfors. Det handlar om hypoteser, snarare än om övertygande slutsatser, verkade panelen vara eniga om.
Medlingsinstitutets Irene Wennemo representerade systemets försvarare tillsammans med Facken inom Industrins Erica Sjölander. Förutom att hon underströk att systemet har visat sig fungera bra, tyckte hon att rapporten glömde hur unikt lite konflikter Sverige har. Det är ju väldigt lite strejker, med tillhörande kostnader, i Sverige, även jämfört med Norden, poängterade hon.
Smått kritiska röster höjdes i lokalen om detta, bland annat av en betongarbetare från Dalarna som påminde om LO:s mål om att minska löneklyftorna. Ska verkligen frånvaron av konflikter ses som något oproblematiskt? Wennemo försäkrade att facken har möjlighet att gå ut i konflikt, och att hennes intryck är att arbetsgivarsidan är mycket medveten om detta och att de blir oroliga vid minsta fackligt varsel. Hon tycktes mena att detta räcker för att arbetsgivarna ska ge och ta i en förhandling och att facken inte behöver strejka.
Lars Calmfors sa att IA lagt en grimma över möjligheten till relativlöneförändringar för olika grupper.
Det finns exempel på relativlöneförändringar, underströk Wennemo och nämnde till exempel att Vårdförbundets medlemmar haft den bästa utvecklingen fram till 2018* (Intressant nog är de ändå inte nöjda, var hennes intryck). Hon sa dock också att löneskillnaderna mellan könen var osnygga.
Facken inom industrins representant, Erica Sjölander, höll med om att arbetet med att minska löneskillnaden mellan arbetare och tjänstemän har gått trögt, men att situationen för just arbetare inom industrin sett ljusare ut under IA-åren, jämfört med hela arbetsmarknaden.
Det fanns ingen representant från arbetsgivarsidan på plats, men i en debattartikel i DI den 13 september skriver chefekonomern Mats Kinnwall från Teknikföretagen och Kerstin Hallsten frånIndustriarbetsgivarna att modellen värnar industrins internationella konkurrenskraft och leder till få konflikter på arbetsmarknaden. Före avtalet ökade lönerna mycket mer än i viktiga konkurrentlandet Tyskland.
De menar också att Erixon har fel om den svenska produktivitetsutvecklingen under industriavtalstiden (men det är lite oklart för mig om detta är en viktig poäng. Erixons resonemang, går ju inte ut på att ifrågasätta att det gått bra för svensk ekonomi).
Personligen tyckte jag att resonemangen om sambanden ibland var svåra att följa i seminarieformatet, men både diskussionen och rapporttexten väcker viktiga och delvis nya frågeställningar:
Vad kan vi verkligen veta om industriavtalets effekter?
För vem är dagens lönebildningsmodell bra?
Vilka prioriteringar gör facken när de sluter upp bakom avtalet?
Om det är så som Irene Wennemo var inne på, att fackförbunden i hög grad utövar makt utan att gå i konflikt, hur kommer det sig att man inte varit mer framgångsrik när det gäller minskningen av löneklyftor. Utifrån sina målsättningarna om ökad jämlikhet och jämställdhet på makronivå har det ju inte gått så bra för LO-facken, enligt paneldeltagarna. Alla verkade nämligen vara eniga om att det inte skett så mycket på jämlikhets- och jämställdhetsområdet gällande löner.
Det skulle kunna bero på det som antyddes av Erixon, att fackens prioriteringar numera handlar om att värna industriavtalet och dess normer först och främst, Man bedömer att detta ger de högsta löneökningarna rent generellt. Detta är ju en logisk åsikt, inte minst då bra reallöneökningar i allmänhet även kommer lågavlönade grupper till del. Men om det är som Erixon menar, att Industriavtalet inte ger högre totallönsumma, då vilar denna prioritering på bräcklig grund.
*Jag har sammanställt statistik för vissa sjuksköterskegrupper då jag skrev om utvecklingen av Läkarnas löner för Läkartidningen. (sept 2023) Den visar att sjuksköterskorna verkligen har haft en bra utveckling, åtminstone fram till 2018.
Debatten om omställningsstudiestödets tröga införande har tagit fart även i riksdagen. Arbetsvärlden publicerar en artikel jag skrivit om detta i dag.
Under ett halvår har jag följt införandet för Arbetsvärldens räkning, men hittills har det varit relativt stillsamt i riksdagskammaren.
Två oppositionspolitiker, Ciczie Weidby (V) och Niklas Sigvardsson (S) har visserligen vid ett par tillfällen ställt frågor till utbildningsminister Mats Persson (L) om hur det kan komma sig att det går så långsamt med att handlägga omställningsstudiestödet till de yrkesverksamma som vill ställa om och kompetensutveckla sig med förmånliga vilkor. Det som var det stora löftet till arbetstagarna i den stora LAS/Trygghetsreformen.
I frågeställningarna hänvisas till Arbetsvärldens artiklar:
Nu har Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling (V) skrivit en interpellation, daterad 10 maj, där han ställer en rad frågor, och hänvisar till ytterligare en Arbetsvärldsartikel jag skrivit.
Temperaturen i frågan ökade då CSN meddelade att 600 miljoner kronor inte verkar kunna betalas ut, detta på grund av långsamhet och resursbrist.
CSN mäktar helt enkelt inte med. Dels har man inte tillräckligt många som kan jobba med handläggningen, dels har man inte utvecklat ett digitalt stödsystem som kan underlätta den komplexa granskning av varje ansökan som måste ske.
Nu är frågan vad som kommer att ske med alla ansökningar som kommit in inför höstterminen? Vilka åtgärder vidtar minstern, undrar gruppledaren?
S-ledamoten Niklas Sigvardsson uppmanar i sin interpellation regeringen att lyssna på arbetsmarknadens parter som i flera debattartiklar succesivt blivit allt mer irriterade i offentligheten.
Det ryktas om att riksdagsledamöterna tidgare har tvingats hålla inne med besvikelsen och kritiken då en skriftlig fråga ska vara neutralt formulerad och icke-argumenterande.
I interpellationsdebatten, som alltså öppnar för andra partiers reprsentanter att delta, är tonen mer kritisk. Man går inte så långt som att man talar om avtalsbrott från statens sida, som till exempel SSR:s Ursula Berge gjort, men man använder fraser som ”tomma löften” och ”oacceptabel situation”.
Nu blir det alltså debatt i kammaren i slutet av maj. Det ska bli intressant att höra vad som sägs, inte minst från utbildningsminister Mats Perssons sida.
Den 1 april öppnas möjligheten att ansöka om det förmånliga omställningsstudiestödet för andra gången. Det riktar sig till dig som jobbat en längre tid och kan stärka din position på arbetsmarknaden genom utbildning. Grundbidraget ger drygt 5 000 kronor till alla med någorlunda normal lön. I veckan. Men budgeten är begränsad och det är först till kvarn som gäller.
En höginkomsttagare med 60 000 kronor i månaden som jobbar hos en arbetsgivare som har kollektivavtal* har dessutom rätt till det som kallas förstärkt studiestöd, kan få så mycket som runt 40 000 kronor (!) i månaden i studiebidrag.
Nej, det är inget aprilskämt, ansökningsdatumet till trots.
För Sveriges Ingenjörers medlemmar som arbetar med kollektivavtal beräknas stödet bli så här bra:
Sveriges Ingenjörer har tagit fram tre exempel på vad en ingenjör som har kollektivavtal kan få i studiebidrag, beroende på inkomst.
För dem som arbetar utanför kollektivavtalen är det enbart det statliga offentliga stödet som gäller, upp till 22 290 kronor i månaden 2023, beroende på vilken lön man har haft.
Tyvärr har handläggningsprocessen hittills varit långsam och de flesta som sökte inför vårterminen 2023 – den första terminen med stödet – hade ännu i början av mars inte fått några pengar. CSN uppmanade under en period till och med målgruppen att söka vanligt studiestöd i stället.
Men möjligheten finns, och enligt CSN går det allt snabbare att handlägga ansökningar.
Många villkor
I princip är det tre huvudkriterier som gäller:
* du ska vara mellan 27 och 62 år
* du ska ha jobbat de senaste åren (”arbetat minst ett år under de senaste två åren och dessutom ha arbetat åtta av de senaste fjorton åren”. Länk)
* utbildningen ska ”stärka din ställning på arbetsmarknaden utifrån arbetsmarknadens behov”
Varför är det hittills så få som fått stödet?
Det beror dels på långa handläggningstider på CSN, -väldigt många fler än vad staten räknade med sökte stödet redan under dess första termin. (Och CSN förväntar sig ett ännu högre söktryck i april än vad de såg under förra ansökningsperioden).
Dels beror det på att stödet är nytt. Folk vet inte vad som gäller helt enkelt. Det är en mängd uppgifter om tidigare yrkesliv och SGI bland annat, som ska in till CSN. Myndigheten måste jobba på ett helt annat sätt än vid vanliga studiestödsansökningar.
Dessutom är summan begränsad. För 2023 räcker pengarna till ”i snitt 8 800 personer” för helåret, enligt myndigheten.
Du kan dock öka dina chanser genom att göra rätt när du skickar in din ansökan så snart som möjligt med start 1 april. Eftersom de behandlas i turordning är det viktigt att skicka in den så snabbt som möjligt.
Fem vanliga misstag som sökande av omställningsstudiestöd har gjort:
1.Uppfyller inte kriterierna. Man måste uppfylla ålderskravet, arbetsvillkoren och det finns också riktlinjer kring utbildningens längd.
2.Söker utan rådgivning. Tanken är att omställningsorganisationerna, fackens och arbetgivarnas organ för vidareutbildning, ska hjälpa den sökande att se vilka behov som finns på arbetsmarknaden. Det finns en rad olika sådana organisationer. De ska skriva ett yttrande som bifogas ansökan om hur utbildningen stärker den som utbildas.
Yttrandet är ett mycket viktigt dokument. Om utbildningen stärker ställningen på arbetsmarknaden är ”ett av de viktigaste villkoren för att få stödet”, enligt CSN.
3.Ansökan är inte komplett. Studietidens längd och omfattning är viktiga.
4. Söker för fel period. Vårens ansökan gäller för studier som börjar till hösten. du kan alltså inte söka nu för en utbildning som startar i januari 2024.
5. Utbildningen stärker inte din ställning på arbetsmarknaden. Det handlar till exempel om att yrken med hög konkurrens – som till exempel journalist – inte ger dig rätt till omställningsstudiestöd. Att få stöd för en utbildning som du borde få av din arbetsgivare är också svårt att får stöd för, kanske till och med omöjligt.
Ansvarig chef på CSN, Tobias Berggren, sammanfattar det så här:
– De vanligaste avslagen är för att utbildningen man sökt för är för lång eller att man inte arbetat tillräckligt länge. Stödet är helt nytt och det är förståeligt att villkoren inte är helt kända, säger Tobias Berggren i ett pressmeddelande den 22 mars 2023.
Det finns ett antal artiklar som förklarar turerna bakom omställningsstudiestödet (jag har skrivit flera av dem), och vad som skett det första halvåret i stödets historia. Här är några av dem, publicerade i Arbetsvärlden.
Här är det intressant att se att det verkar spela viss roll vilken omställningsorganisation som coachar dig som söker:
Här förklaras lite om varför det gått så trögt för dem som vill ställa om men som inte arbetar med kollektivavtal, till exempel egenföretagare. De har först i dagarna fått möjlighet att få stöd i ansökningsprocessen. För denna grupp finns också en nystartad statlig enhet, Offentliga omställningsorganisationen, som lotsar till rätt hjälp.
Till saken hör att pengarna är begränsade och de första åren är de extra begränsade. Om ett par år kommer det dock, enligt planen, finnas mycket mer pengar. Först till kvarn principen har gällt, och detta kommer gälla även i höst:
Sveriges Ingenjörer gjorde i januari en utvärdering av vilka som sökt och fått stödet.
De gick igenom de första 1 000 ansökningarna för omställningsstudiestödet. Det visade sig bland annat att:
50 procent har sökt till en högskoleutbildning. 40 procent har sökt för studier i yrkeshögskolan. 83 procent av de som hade beviljats stöd till högskolan är 40 år eller äldre. 60 procent av de som beviljats stöd är kvinnor.
* Den som arbetar på ett företag som omfattas av kollektivavtal som är kopplat till huvudavtalet (vilket är det vanligaste) kan genom sin omställningsorganisationen, få ett kompletterande studiestöd. Detta läggs alltså på det offentliga omställningsstudiestödet. För närvarande ger det påfyllning av bidraget så att det motsvarar 80 procent av lönen upp till cirka 31 000 kronor i månaden, och cirka 65 procent av löner upp till cirka 67 000 kronor i månaden. Här går arbetmarknadens organisationer in och toppar upp det statliga omställningsstudiestödet.Det kan dock finnas undantag. Om kollektivavtalet inte är kopplat till huvudavtalet, mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv, gäller inte det förstärkta stödet, utan bara grundstödet. Alla som får stödet kan dock komplettera med lån.
En ny undersökning indikerar att få planerar att göra som politikerna vill när det gäller pensionsåldern. Kanske har det inte bara med pengarna att göra, utan även med arbetets innehåll.
Enligt en ny webbenkätundersökning, representativ för svenskar mellan 18 och 79 år, är det bara en av tio som anser att 67 år är en lämplig pensionsålder.
Hur kan detta komma sig? Om tre år är det tänkt att de flesta ska gå i pension vid 67, då den nya riktåldern ska träda i kraft. Om de jobbar kortare får de ju mindre i pension, och de flesta är redan i dag oroliga för sin kommande pension. Pensionsbolaget SPP är de som har beställt undersökningen från Novus. Bolagets pensionsekonom har ett par teorier.
– Det faktum att du få en betydligt bättre allmän pension om du arbetar tills 67 verkar inte påverka svenskarnas inställning till när de vill gå i pension. Kanske känner de inte till detta eller så spelar inte någon eller några tusen lappar i månaden någon roll. Det kan ju också vara så att de vill arbeta längre, men inte får av arbetsgivaren, säger Shoka Åhrman, parekonom på SPP och Storebrand.
Informationen är inte tillräckligt bra, menar hon.
– Den slutsats vi kan dra är att vi i pensionsbranschen och Pensionsmyndigheten behöver förenkla informationen för att få fler människor att engagera sig i sin pension.
Och det är ju ingen hemlighet att många tycker att systemet är komplext. Så även i denna undersökning. 7 av 10, svarar här att de tycker att pensionssystemet är komplext. Många är också oroliga för sin pension.
Det rimmar illa med följande resultat i undersökningen: tre av tio planerar att gå i pension före 65 års ålder, två av tio vid 65 och bara en av tio vid 67 års ålder, alltså den kommande riktåldern.
Förmodligen har inte alla klart för sig hur tydligt sambandet är mellan att jobba längre och att få en högre pension (för de allra flesta är det så i alla fall). Det kan också handla om att en grupp upplever att fler år i arbete inte leder till så mycket mer i pension. Här kan gruppen som ändå – trots två tre år mer i arbete – kommer hamna på garantinpensionnivå finnas.
Men att så få verkar vilja jobba längre i takt med den ökande livslängden skulle väl rimligen också kunna bero på arbetsmiljön och arbetsvillkoren?
Ja, vad händer om man väger in arbetsmiljöaspekten?
Samma undersökningsbolag, Novus, gjorde just det för två år sedan och ställde frågan även då till cirka 1 000 personer mellan 18 och 79 (då på uppdrag av Movestic).
Det visade sig att i åldersgruppen 50—64 år så svarade 38 procent att de kan tänka sig att skjuta upp tidpunkten för sin pension om de får arbeta hemma helt eller delvis. (i åldersgruppen 18—29 år var det 45 procent).
Andra argument för att senarelägga pensionen som framkom i den äldre undersökningen är högre lön, flexibla arbetstider, möjligheten till deltid och nya arbetsuppgifter.
Förmodligen väger många saker in i fall en person vill jobba vidare efter 65: kunskap, arbetsmiljö och den faktiska vinsten av att jobba längre.
Vilken aspekt en undersökning tydliggör kan bero på hur frågorna ställs.
För den som vill veta hur mycket ett år extra kan ge, har Pensionsmyndigheten nyligen räknat på det.
