Även om epitetet feministisk black metal-föreställning på sätt och vis är en rättvisande beskrivning är monologen ”Heavy as the heart” på teater Moment inte mässande och uppfostrande, vare sig om feminism eller black metal. Det är ”show – not tell”-estetik i dess bästa utformning.
Josefin Ankarberg på teater Moment i ”Heavy as the heart” (2023)
Till en början får vi små inblickar och anekdoter om hårdrock/metal, samt döds- och black-metal, och dessutom glimtar ur Josefin Ankarbergs uppväxt.
Hon håller en formmässigt lekfull monolog och bjuder på mörk musik (och intressant nog även lite Guns n Roses). Hon berättar om sin första gitarrkille-crush, en glammetalsnubbe som hette Vickie.
Det är stundom lättsamt, det blir till och med growl-allsång. Hon uttrycker faktiskt förståelse för alla ”gitarr-killar” som hånas på nätet, och påminner om att några av dessa nörd-övande gitarrgalningar faktiskt till slut lyckades skapa några av världens bästa låtar någonsin.
Även om den vanliga hårdrockens grabbighet får sig små gliringar är detta inte en kulturperson som undervisar folket i ”bra och dålig smak” (och med tanke på att scenen ligger i en söderförort där hårdrocken var stor bland 80-talsungdomen är det nog inte så dumt).
Men det blir strax beck-mörkt på den mycket lilla scenen i Gubbängen. Det har hänt hjärtskärande saker i den 12-åriga Ankarbergs liv, något som skulle kunna delförklara en dragning till den mörkaste av musik. Men det skrivs oss inte på näsan.
Det som jag tänker mest på både under och efter föreställningen är dock inte hennes hemskaste upplevelse- kanske för att händelsen* är så konkret uttryckt och jobbig att tänka på.
Nej, det är en av flera mindre incidenter där hon som ung kvinna eller flicka blir utsatt.
Scenen är följande: den unga tonåringen glider genom skolkorridoren i någon sorts utanförskapsmundering, kanske också vitsvart corpsepaint a la Black Metal. Helt klart signalerar hon ett rebelliskt extremmusik-uttryck.
Plöstligt måste hon passera de smått hotfulla kepskillarna på väg till toaletten, det går bra först, men väl där inne börjar knackandet, sedan bultandet på den tunna dörren. Och skällsorden: häxa Häxa HÄÄXA!
På scenen upprepar hon ordet först i vanlig samtalston, sedan förändras rösten. Först till dödsmetal-growl och därefter till den där mer demoniska versionen som jag associerar starkt med Black metal. H Ä X A. HÄXA! H Ä Ä Ä Ä Ä X A!
Josefin Ankarberg growlar
Growlandet, och vässkrikandet, blir ett sorts härbärgerande och omformande av det hotfulla. Det hotfulla ordet blir något som den talande, eller growlande, kan sägas har tagit över och börjat ta kommando över. Känslomässigt. Kanske kommunikativt? Du är hotfull? Jag ska visa dig vad hotfullhet är!
H Ä Ä Ä X A A A!
I slutet av monologen sjunger hon, nedsmetad i vita och blodröda och svarta färger, en låt med ren sång. ”Vi flyr inte”, hör jag henne sjunga. Ett hoppfullt budskap. Hon är inte längre vara kvar i black metal-fasens demoniska försvar.
/Rickard Jakbo
*Händelsen som hon kallade sitt lilla trauma, ett smutsigt överrumplande övergrepp av äldre killar, ledde tydligen till dissociation, ett fenomen där den som drabbas helt kapar kontakten till sitt känsloliv för en kortare eller längre period.
Måste tipsa om dagens understreckare i Svenska Dagbladet.
Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet skriver om sociologen Hartmut Rosa, som i sin nya bok kommer ut som ett hängivet metal-fan.
Rosa försöker i sin bok ”When monsters roar and angels sing: Eine kleine Soziologie des Heavy Metal” (Kohlhammer Verlag)utifrån sin resonans-teori förklara vilken meningsskapande funktion hårdrock/metal har fyllt under sina dryga 50 år. Väldigt många fans svarar till exempel att metal räddat deras liv.
Enligt en undersökning som sociologen refererar till hävdar 40 procent av de tillfrågade fansen att metal har räddat deras liv (det låter väldigt högt, eller hur, men det beror väl å hur både fans och rädda sitt liv definieras?).
Det kända faktum att hårdrockare är extremt hängivna tas ockås som belägg för den speciella existentiella betydelse som genren har för dem. (Tänk bara på festivalen Sweden Rocks överlägsna popularitet, jämfört med andra musikgenrers festivalers popularitet)
Men varför är det så här?
”Genom resonanserfarenheten träder metallyssnaren i relation till en verklighet utanför sig själv. Men – och detta är ett men med utropstecken! – det handlar inte om en teori om världens beskaffenhet, utan om en erfarenhet av eller snarare med världen”, sammanfattar Sigurdson Rosas teori.
Ja visst är det så. Viss hårdrock och metal ger en sorts känslomening till mycket som är svårt att tolka eller sätta in i ett sammanhang inom de sekulära och moderna över-berättelserna om varför vi lever och hur vi ska leva. I skolan lär vi oss främst att beskriva världen i strikt fysikaliska och rationella termer. Men livet låter sig ofta inte tyglas och förstås inom ramen för värdegrunden, skollagen och vetenskapliga formler.
Så här sammanfattar Sigurdson resonans-teorin.
”Kort uttryckt kännetecknas, enligt Rosa i ”Resonanz”, den moderna livserfarenheten framför allt av strävan efter kontroll. Världen, alltifrån den fysiska och animaliska omvärlden till relationerna till andra människor och till oss själva, har alltmer antagit skepnaden av ting vi tror oss kunna behärska. Men om världen förvandlas till ett ting förstummas också vår relation till den, eftersom relationen blir ensidig: världen förväntas inte ge något självständigt gensvar. Erfarenheten av världen blir stum, som att spela luffarschack med sig själv: det är svårt att bli särskilt överraskad.”
I flera deccenier fattade musikrecensenterna ingenting.
I en allt mer modern och stum värld blir heavy metal då en möjlighet till genuina resonanserfarenheter av tillvarons ljus såväl som dess mörker. Det är kombinationen av änglasång och monstervrål som gör denna musik särskilt lämpad att fånga denna dubbelhet, sammanfattar Sigurdson.
”Men detta sker inte främst på en kognitiv nivå, utan på en emotionell, existentiell, rentav fysisk nivå (”helkroppsgåshud” är ett ord som Rosa verkar vara förtjust i).”
Ja, att metal ofta fokuserat på religiösa berättelser och symboler, som de leker med (och ibland ifrågasätter), vittnar ju om att det delvis kan handla om att genren eller gernrerna inträder i religionens eller någon av de andra känslomässigt stora berättelsernas ställe ( tex nationalism, naturromantik, den moderna demokratins ständigt rationella förträfflighet).
Man adresserar liv, död, kamp, kärlek, nederlag, sorg, och vansinne. Som en väldigt flexibel religion. Textförfattarna kommer sällan med svar och läror, utan erbjuder en känslomässig arena för att ta upp dessa teman. Jag associerar till det gamla begreppet Katarsis, precis som mycket stor konst – erbjuder gitarrerna och trummorna och den kraftfulla sången en sorts känslomässig rening.
Jag tänker att det kanske är därför som många uppger att musiken räddat deras liv. Den ger känslomässig mening åt det moderna mörkret och ljuset.
Förmodligen en av de kändaste svenska extrem-metallåtarna ( om man nu kan kalla math-core/djent/progressive -metal för extrem).
47 miljoner spelningar på Spotify i februari 2023.
Tomas Haake: Meshuggah Facebook / obZen: Joachim Luetke (cover art), Nuclear Blast (label). Source: The Pit.https://www.wearethepit.com/2022/07/meshuggah-drummer-would-like-to-not-have-to-play-bleed-ever-again/
Jag lyssnar inte ofta på denna dänga, men låten är varje gång fascinerande att återvända till.
Främst musiken. Texten innehåller nämligen en engelska där det inte räcker med tre akademiska utbildningar, till hälften på engelska, för att förstå (tro mig, jag vet).
Personligen gillar jag riffen och trummorna och produktionen. Den är hypersnabb, tung, komplicerad, frenetisk och vrickad. En sanslös energi, som i många av bandets låtar. Passar ett band som heter Meshuggah (=galning). Sången är inte i min smak. Här är jag mer mainstream och konservativ.
Co-writing, I think it’s quite a fair description for a lot of songs. Not only does Ozzy do the vocal melodies. He is also an inspiring bundle of special emotions and energy. And the lyricists that work with him knows that. They must consider that he is hunted by demons from the past, but always makes a come back after a crisis, and this with a smile on his lip.
One issue that has become more and more discussed among Ozzy-fans the last ten years is how much he contributed to his own classical songs in the beginning of his career. And this day is a fine day to address the question, since it was at this date that he made his comeback, back in 1980.
The issue is that a lot of the fans in the beginning of Ozzys career thought that he was the lyricist and that he in the lyrics was telling the listeners about his thoughts and views about life, as a kind of diary of the madmen himself.
For example, this is how Ozzy, or the Ozzy team and the record company, describes the history behind Crazy Train in the texts that was included in the compilation album The Ozzman Cometh 1997.
“I’M GOING OFF THE RAILS ON A CRAZY TRAIN!” reflects everything I was going through at the time. We wrote this in Monmouthshire, Wales at a residential studio”
But it wasn’t that simple. Far from it.
This is how the bassist Bob Daisley says that the music came into being when they made Ozzys two first albums in an interview with Youtube channel The Metal Voice 2018.
“Most of the main riffs were Randys, but the music part we did together. Now what we did …would be to play an idea of a song. A backing track kind of a thing, and Ozzy would sing a melody over it. And a lot of these melodies were very good, you know, Ozzy was very melodic in his vocal tunes and melodies. And there weren’t any other lyricists in the band. But I’d written songs in the past” (20.02).
The bassist is quite clear in his biography. It was he, not Ozzy, that wrote most of the lyrics.
Nevertheless, the album Blizzard of Oz became to be a true game changer for John Osbourne, 32 at the time. He had been kicked out of Black Sabbath 1978. He drank a lot and took a lot of coke, and nobody believed in him. Except for his soon-to-be partner and wife Sharon. Fortunately, this woman also acted as his boss and manager, and helped him find musicians that suited him.
I guess that you could say that the guitarist Randy Rhoads, drummer Lee Kerslake and bass player and text producer Bob Daisley – together with Sharon Arden – saved Ozzy’s career.
This heavy metal classic is probably a result of good teamwork. Especially Bob Daisley (ex Gary Moore, Uriah Heep and Rainbow) and his texts is important here. He, the almost legendary Rhoads and Ozzy really were a good combo.
Ozzy says in his biography that he himself was, at least sometimes, involved in the making of the texts and not only the song melodies. For example: it was he who heard that Rhoads had a good riff that would match well to the lyrics that he had formulated for some time “Wine is fine, but whiskey’s quicker, Suicide is slow with liquor” (Osbourne 2010, s 197). But Daisley claims that it was he who wrote the lyrics, with hard-drinking Ozzy in mind. (Daisley 2013, s 122).
Ozzy acknowledged in his biography that experienced rocker Daisley helped with the songwriting and was a good bass player (but kind of an ill-humored and complaining bloke as well). Daisley has quite another take on it. That is evident in his biography “For facts sake”, where he describes how he wrote most of the lyrics, for example to the mega-hit “Crazy Train”.
Either way. This album is good. Is it Ozzy’s best? No, but if you look at it from an objective perspective, I guess this is one of his two best solo records, together with Diary of a Madman.
It’s hard rock, and vaguely late Sabbath-reminding, but catchier and kinder, it has more energy, and was more direct and had much better songs than the late 70:s Sabbath albums. And it was, or was presented as, totally focused on the solo artist himself – more precisely the Ozzy-persona; the crazy artist that said goodbye to romance and friends and bit the head off a bat,(and also a dove actually).
Another example of this focus in Ozzy, besides the Suicide solution song, is ”I don’t know”. Even if it is Daisley’s words, it’s about Ozzys experiences from Sabbath, when everybody asked him and Sabbath about esoteric things and mysteries about life (Daisley 2013, s 122), themes of which he really didn’t had so many things to say.
In the book the former Ozzy bass player even admits that Ozzy changed his lyrics in this song, according to Daisley by accident: Ozzy remembered some of the sentences the wrong way, he writes.
It should be “It’s if you win or lose, you can choose, don’t confuse all the clues, it’s up to you”, but Ozzy changed it to: ”It’s if you win or lose, you can choose, win or lose, it’s up to you”. In the end, everybody in the studio was happy, so the Ozzy version became the final version (Daisley 2013, s 139). And the song was better of.
75 percent of the songs on the debut album are good. It has Crazy Train (473 000 000 plays on Spotify!). It has Mr. Crowley, and it has Rhandy Rhoads. Any bad tracks? Yes, one. It is No bone movies. Totally boring. Doesn’t make you feel anything.
How about the production? Not so good. It sounds a bit…thin? Many seems to like it though. But some of the more skeptical fans says ”Raw”, ”Rough” and ”A bit dated. The production is clearly different from the other albums. Is it cheap or is it perfectly fitting the Ozzy persona at that time? Either way, I give Blizzard of Ozz a weak 8 out of 10.
What does Ozzy says nowadays about the writing of his songs? Among many things he says that he has co-written the songs, when asked to comment that he has produced 173 songs. (Sirius XM, interview 2019.)
Co-writing, I think it’s quite a fair description for a lot of songs. Not only does Ozzy do the vocal melodies. He is also an inspiring bundle of special emotions and energy. And the lyricists that work with him knows that. They must consider that he is hunted by demons from the past, but always makes a come back after a crisis, and this with a smile on his lip. He is there with his his madness and voice and intuition. He makes artistic choices, even when drunk.
The story and the persona is magnified by show business, and the audiences expectations, of course.
Looking back at the first of solo albums, I am more convinced than ever that Ozzy was, and is, heavily involved in the making of his music, even though it’s quite clear that the riffs and the lyrics often relies on somebody else’s efforts.
Rickard Jakbo
References
Sirius XM (2019) Billy Morrison Asks Ozzy Osbourne If He Knows How Many Songs He’s Written
https://www.youtube.com/watch?v=i3kBb7rHIXo
Bob Daisley-Talks Blizzard of Ozz, Diary of a Madman, Bark at the Moon Pt1
Osbourne Ozzy. & Ayres Chris (2010). I am Ozzy/Jag är Ozzy Swedish translation. Norstedts: Stockholm.
Daisley Bob (2013) For facts sake. Thompson Music: Victoria
Saulnier, J. (2011) Jason Saulnier Bob Daisley Interview – Ozzy Osbourne Bassist (Music Legends)
Plats 27 * på Rickards topp 100-lista över de bästa 100 äldre metal/hårdrock-låtarna.
Band: Iron Maiden
Låt: The Rime of the ancient Mariner/Balladen om den gamle sjömannen (1984)
Nästan 14 minuter lång och du har inte tråkigt. Så är det med låten som Steve Harris slängde in ”på kul”, om man får tro Bruce Dickinsons självbiografi. Den finns på gruppens femte album, släppt mitt under storhetstiden.
Den får dig att tänka på om också du, som den gamle sjömannen i sitt gråa skägg och upptända blick, skulle gå från person till person för att berätta din historia, om också du fått skulden för ett skeppshaveri efter att ha dödat en albatross.
Här får den som är lite mer musikaliskt bevandrad sitt lystmäte, i och med ”proffskommentarer från ett icke-maiden-fan”. För dig som vill gådirekt till den dramatiska höjdpunkten, gå till 10.15.
Musikaliskt innehåller den, som de bättre Maiden-eposen, flera och rätt olika stycken som avlöser varandra. Ja, den är ”ett komplicerat och stämningsfullt stycke”, som Mick Wall beskriver den.
I ett moment stillnar den så gott som helt. En röst med gammeldags uttal citerar Coleridges text. Orden ackompanjeras av akustiskliknande gitarr och ljudet av träskrovets ristningar och knarr.
Låten tar verkligen med dig till havet, till utsattheten, till mannen som driver planlöst fram som den enda överlevande på öppet hav under månskenet.
Texten
Denna låts storhet handlar till stor del om originaltexten och historien. Det är alltså varken Steve Harris, Adrian Smith eller Bruce Dickinson som ligger bakom idéerna och temat, utan den skuldridne Samuel Taylor Coleridge.
Den brittisk poeten skrev i slutet av 1700-talet ned historien om den otursförföljda sjömannen som till slut fann en mening i att grabba tag i människor och berätta om det fasanfulla och fantastiska han var med om.
”Water, water everywhere nor any drop to drink”
Mick Wall skriver i sin Maiden-biografi att Harris ”inspirerades” av dikten, och att Harris på så vi framkallade denna mystiska värld som låten består av. Det är lite att överdriva Harris snille, (som så klart i övrigt inte ska dissas). För Iron Maidens text är en sammanfattning av dikten, och innehåller till och med en kopia av två textstycken (se nedan i fetad i stil), varav en också utgör diktens poetiska höjdpunkt för många.
Men att tonsätta den rätt, att våga göra en låt på 14 minuter, och att skapa det musikaliska landskap som förmodligen gjort dikten mer känd över världen än alla litteraturlärare tillsammans; detta är så klart värt att beundra.
Som all stor konst handlar den om många saker samtidigt.
Här är det havet, ensamheten, kampen, hopplösheten och hoppet, berättandet som överlevnadsstrategi, människans relation och täta koppling till naturen. Vår strävan efter att förstå varför vi kan hamna som spillror på ett skepp mitt i havet.
Texten är en fin illustration av något som liknar Coleridges romantiska credo:
”Att göra det utvändiga invändigt, det invändiga utvändigt, att göra naturen till tanke, och tanken till natur – detta är snillets mysterium i konsten”, som Coleridge skrev i sin Biographia Literaria från 1817. (Eriksson, 2018)
Texten är både modern och romantisk. Professor i Environmental Humanities sir Jonathan Bate, säger i ett temaavsnitt av BBC:s avsnitt av In our Time: Culture att det i vår tid går att ge texten en ekologisk tolkning.
”It is also possible to make an crime against nature, for example to shoot an alabatross/…/ a key element of the modernity of this poem.”
Men han säger också avslutningsvis, mycket träffande, att storheten ligger i att det är en oförglömlig story i ett oförglömligt språk.
Iron Maidens text med stycken direkt citerade från Coleridges, versionen från år 1800.
Hear the rime of the ancient mariner See his eye as he stops one of three Mesmerizes one of the wedding guests Stay here and listen to the nightmares of the sea
And the music plays on, as the bride passes by Caught by his spell and the mariner tells his tale
Driven south to the land of the snow and ice To a place where nobody’s been Through the snow fog flies on the albatross Hailed in God’s name, hoping good luck it brings
And the ship sails on, back to the North Through the fog and ice and the albatross follows on
The mariner kills the bird of good omen His shipmates cry against what he’s done But when the fog clears, they justify him And make themselves a part of the crime
Sailing on and on and north across the sea Sailing on and on and north ’til all is calm
The albatross begins with its vengeance A terrible curse a thirst has begun His shipmates blame bad luck on the mariner About his neck, the dead bird is hung
And the curse goes on and on at sea And the curse goes on and on for them and me
”Day after day, day after day We stuck nor breath nor motion As idle as a painted ship upon a painted ocean
Water, water everywhere and All the boards did shrink Water, water everywhere nor any drop to drink”
There calls the mariner There comes a ship over the line But how can she sail with no wind in her sails and no tide
See, onward she comes Onward she nears out of the sun See, she has no crew She has no life, wait but here’s two
Death and she life in death They throw their dice for the crew She wins the mariner and he belongs to her now Then, crew one by one They drop down dead, two hundred men She, she, life in death She lets him live, her chosen one
”One after one by the star dogged moon Too quick for groan or sigh Each turned his face with a ghastly pang And cursed me with his eye
Four times fifty living men (And I heard nor sigh nor groan) With heavy thump, a lifeless lump They dropped down one by one”
The curse it lives on in their eyes The mariner he wished he’d die Along with the sea creatures But they lived on, so did he
And by the light of the moon He prays for their beauty not doom With heart he blesses them God’s creatures all of them too
Then the spell starts to break The albatross falls from his neck Sinks down like lead into the sea Then down in falls comes the rain
Hear the groans of the long dead seamen See them stir and they start to rise Bodies lifted by good spirits None of them speak and they’re lifeless in their eyes
And revenge is still sought, penance starts again Cast into a trance and the nightmare carries on
Now the curse is finally lifted And the mariner sights his home Spirits go from the long dead bodies Form their own light and the mariner’s left alone
And then a boat came sailing towards him It was a joy he could not believe The pilot’s boat, his son and the hermit Penance of life will fall onto him
And the ship it sinks like lead into the sea And the hermit shrives the mariner of his sins
The mariner’s bound to tell of his story To tell this tale wherever he goes To teach God’s word by his own example That we must love all things that God made
And the wedding guest’s a sad and wiser man And the tale goes on and on and on
Källa Youtube Music/Lyricfind
* Efter att ha läst in mig lite på textens historia flyttade jag upp låten från 47 till 27. Detta ska ses som den nya objektivt sanna placeringen på den likaledes objektivt sanna och neutrala 100-listan.
Källor:
Dickinson, B ( 2017) What does this button do? – an Autobiography
Wall, M (2005), Run to the Hills – den officiella biografin.
Eriksson, U (2018) Coleridges moraliska gåta låter oss känna suget från avgrunden, Svenska Dagbladet, 2018 03 07
Del 1 av 100, där jag skriver några rader om alla låtar på listan.
År: 1983 (singeln)
Band: Judas Priest
Varför: En skön kombination av det snabba smattrande sjungandet och de melodiösa gitarrslingorna och ett catchy riff. För en 14-åring på 80-talet även en skön videokombo där arkadspelet och Halford mixas ihop på ett FÖR DÅTIDEN fräckt sätt.
Vad säger arkiven och de andra:
”One of the best opening tracks in rock history”, skriver Loudwire, när de listar Judas bästa låtar.
”The rapid-fire middle-eight is yet another great example of how Halford’s vocals serve as a lead instrument alongside those twin guitars.” , skriver Guardian.
Recensioner ur de gamla hederliga(?) svenska arkiven: Här om skivan Defenders of the Faith i sin helhet som recenserades tillsammans med Saxons och Whitesnakes skivor från samma år, ur Svd 1984 03 02:
