Rickard Jakbo – frilansjournalist
Hittar och fördjupar nyheter och trender
Flera undersökningar visar att majoriteten av pensionärerna är nöjda med sin ekonomi.
Samtidigt kommer ofta rapporter om att pensionerna och systemen är dåliga.
Hur hänger det ihop? Behöver man spara privat till sin pension? Jag och tidningen Kollega tog hjälp av ett par experter för att få svar.
https://kollega.se/pension/pensionsspara-eller-inte-sa-ska-du-rakna
Nära fyra av tio svenskar uppger nu att de har mycket eller ganska lågt förtroende för det svenska pensionssystemet, och andelen som har högt förtroende har sjunkit ned till var fjärde svensk.
Det visar i alla fall försäkringsbolaget Skandias senaste undersökning.
Den första mätningen , som kom 2018, visade att anseendet var skadeskjutet på grund av skandalerna kring premiepensionsfonderna — men sedan dess har förtroendet ökat sakta men säkert.
Men nu har något hänt i siffersserien.
— Det som är förvånande nu är att vi får ett relativt stort tapp på kort tid. Normalt sett brukar det här vara mer trögrörliga siffror så det talar för att något större har inträffat som skadat förtroendet, säger Mattias Munter, pensionsekonom på Skandia, i en presskommentar.
Andelen svenskar som svarar att de har högt förtroende för systemet har sjunkit med 10 procentenheter.
I den senaste mätningen uppger 24 procent att de har mycket eller ganska högt förtroende för det svenska pensionssystemet generellt. Vid föregående mätning var siffran 34 procent.
Samtidigt svarade 39 procent att de hade mycket eller ganska lågt förtroende för pensionssystemet.
Skandia för ett resonemang om att det handlar om Alectas felplaceringar av tjänstepensionskapitalet, i synnerhet ska det handla om de ifrågasatta investeringarna i Heimstaden Bostad som delvis skulle kunna förklara siffrorna. Och man ställer även en explicit fråga om detta till de svarande.
Men om siffrorna ligger inom den statistiska felmarginalen kan jag tänka mig att det minskade så kallade respektavståndet också ligger bakom.
Under året stod det ju klart att de flesta pensionärer (över 66 år i alla fall) inte har tjänat pensionsmässigt på att ha jobbat ett helt liv, jämfört med dem som inte jobbat så mycker eller ingenting alls.
Detta beror på att garantipensionen för de med minst i pension (en sorts medborgarlön för äldre som bott länge i Sverige) har räknats upp kraftigt de senaste åren, medan den vanliga inkomstbaserade pensionen knappt räknades upp alls i år.
Kultur i Hökis & Gubbis, vecka 42.
Den första snön föll över Hökarängen, men det hindrade inte Hökis Visrum från att bli fullsatt den 19 oktober 2023.
Anders Lago spelade och sjöng, och Cornelis Vreswijks siste producent, Silas Bäckström berättade mellan låtarna.
Tjena assistenten, Cecilia Lind, Till Jack, Somliga går i trasiga skor och många andra visor stod på repertoaren. En del med inslag av allsång. En härlig och munter stämning. Men det som var unikt var allt vi fick veta under framförandet av ”Sagan om Cornelis”.
Med ett precist berättande, med inslag av chosefri äldre stockholmslang, fick vi höra både kända och mer okända episoder: bomberna i Holland, flytten till det rikare Sverige, och att den blivande nationalskalden först lärde sig svenska genom serietidningar men sedan läste en bok om dagen.
Om kvinnan som lyckades få trubaduren skinande vit först vid 40, men att han då strax därefter flyttade till Köpenhamn bara för att fördjupa sig i ”godiskryddorna” (samma kryddor som ha i slutet av sitt liv ville varna för i en bok, som vi senare fick veta).
Mest intressant för mig var att få syn på – utifrån en förstahandskälla – hur ute och passé den holländsk-svenske vissångaren och poeten var under en period. I alla fall för dem med makt, ”larvpottorna” och skivbolagsbossarna. Och hur det gick till inför den sista skivan, då inget skivbolag ville spela in en skiva med Vreeswijk kring 1986/87.
– Jag ringde all skivbolag, ingen ville spela in. ”Han är slut” eller ”han är för jobbig att ha att göra med”, sa de, berättade Cornelis sista producent .
Efter att han som producent lånade på sitt hus, kunde inspelningen av den sista skivan spelas in.
Att skivan skulle gå bra var något som Cornelis hade lite på känn, då han tydligen kom upp till producenten ett par veckor före sin död – fullt på det klara med vad som skulle inträffa inom kort – och då sa något i stil med att ”Med tanke på omständigheterna kommer skivan förmodligen gå ganska bra, eller hur?, och kan du då tänka dig att ge mig ett förskott”.
200 000 spänn fick han, vilka brändes på de 19 dagar som han hade kvar att leva. De gick bland annat till en båt, en hel del fina skor, och troligen till hans mamma som återvänt till Holland, dit Cornelis reste under de sista veckorna.
Vi fick också veta att utställningen i lokalen om Cornelis till stor del består av prylar från Silas B. – afficsher och fotografier och målningar. Stolen han satt på under sin sista turné.
Intressant nog, var det första gången som trubadurens siste producent var på plats på scen i Hökarängen med sina minnen och sitt berättande.
-Lokalen är liten och jag tyckte det behövdes en större lokal för dig Silas, förklarade föreståndaren Lennart Johansson för publiken, och det verkade vara ett helt ärligt svar.
Inte konstigt att det var fullsatt alltså, vilket betydde drygt 40 personer ungefär, varav en mindre del kom från Hökis.
Sammanfattningsvis kan man säga att Hökis Visrum i Hökarängen anordnade en riktigt bra kväll med god stämning och som avslutades med allsång i ”Brev från kolonien”.
På hösten när själen är extra känslig bör man söka tröst i poesins skyddande, långsamma och vidgande värld.
Jag påmindes om detta när jag var på poesimässa i Stockholm för ett par veckor sedan.
Det var ju länge sedan jag hade min poesiperiod med både egna dikter och överdrivet svärmande för finlandssvenska och ryska poeter (och så klart Tranströmer). Så jag behövde bli påmind.
Det började med att jag fick upp ögonen för Järnjungfrupoesi av Nicko Smith. Det är poesi om Iron Maiden, eller snarare om upplevelsen av Iron Maiden. Ett viktigt och självklart koncept och det är konstigt att så få uppmärksammat detta tilltag. Väl utfört. Ett smakrov här:
Stirrar på Eddie
som reser sig upp från graven
inuti mig
Live After Death
Smith, N. Järnjungfrupoesi (2022). Eget förlag.
Inspirerad av denna metalpoetiska insats åkte jag till Medborgarplatsen och lyssnade på fem – sex uppläsningar på Tranströmerbiblioteket.
Bäst var Daniel Boyaciglou. Det var tänkvärt, det var timing, lite humor och även sång (!).
(Han ska tydligen uppträda på Dramaten snart i ett sorts 20-årsjubileum, ska försöka gå)
Där fanns också en underfundig herre vid namn Eric Fylkeson, som tydligen är lite av en legend inom modern poesi. Han läste också väldigt bra. Jag köpte hans nysläppta ”Flyktdjurets dikter”.
Här är en av dikterna i denna samling, den landade väldigt väl i salongen:
Bara man anstränger sig går det att leva
ett gott liv inuti en regndroppe
hade det varit fint om pappa sagt.Eric Fylkeson, Flyktdjurets dikter (2023). Fri Press.
Så läs poesi i höst. Det ska jag göra.
Rolling Stone har fortfarande inte fattat Heavy Metal
(eller: Jag förlåter Rolling Stone efter 53 år)
53 år efter sina famösa sågningar av Sabbaths mästerverk kommer en av världens äldsta rockblaskor med en lista som tidningen väl tror gör att vi ska förlåta dem.
Här finns allt från väntade Ozzy och Mötley Crüe till Mastodon och Dream Theater, till mer oväntade band i dessa sammanhang som grungiga Kyuss och proto-metalliga Blue Cheer.
Mestadels bra låtar.
Men vad gör flera döds- och blackmetallåtar i en Heavy Metal-lista? Grunge och Glam är Heavy? Ministry? Inget konsekvenstänk.
Men det är ju väldigt metal i och för sig.
Så jag bejakar denna lista, Rolling Stone är förlåten.
Men den borde heta hetat 100 bästa hårdrock/metal-listan, då täcker den in allt från Skid Row till Emperor.
Plus
+ Modig. Kopplar ihop en väldigt lång tidslinje i en och samma lista, från tidiga Judas (Heavy Metal) till Bolt Thrower (döds) och sedan över till SYOD (Nu metal) och slutligen till Tool (Progressive metal).
+ flera kvinnliga sångare
+ svenska band (At the Gates, Arch Enemy, Meshuggah, Bathory, Opeth – och detta stärker bilden av att Sverige internationellt sett är ett extrem metal-land och inte ett hårdrocksland, Europes framgågar till trots )
+ Försöker tillfredsställa alla tänkbara hårdrock/metal-smaker
Minus
Extra saknade låtar för en 70-talist
Black Sabbath – Children of the Grave
AC/DC – Hell Bells
Guns/Roses – Paradise City
D.A.D – Sleeping my day away
Queensrÿche – I don’t believe in love
Mastodon – Crack the Sky
Ratt – You’re in love
UFO – Lights out
Vilka är de 20 mest spelade svenska rockbanden?
Länge var jag förvissad om att det var Europe som var de populäraste svenska rockarna på Spotify. Men nej. Ghost är 50 procent mer populära än Joey Tempest & Co.
Sabaton och In Flames ligger också bra till med sina 3,1 respektive 2,5 miljoner lyssnare på streamingtjänsten varje månad.
Men störst antal lyssnare har Roxette, tätt följda av Ghost och på trejde platskommer Europe. Per Gessle och Marie Fredriksson är väl inte så jättemycket rock egentligen. Men de katgoriseras ofta som poprock eller rockpop, så ja – de får vara med. Abba går dock bort, de är onekligen pop eller disco.
Här har ni topplistan.
20 i topp. Svenska rockband som sjunger på Engelska. Miljoner spelningar på Spotify per månad. (hämtat 2023 02 25)
Och som ni ser; gamle Yngwie Malmsteen drar fortfarande till sig rätt mycket lyssnare, vilket uppenbarligen glädjer gitarrsnillet.
And people say “are you relevant?” 😂Going strong 💪🏻 Almost half a million listeners on Spotify alone!Over 2 million listeners per months in total from other channels combined! pic.twitter.com/53BYv56leQ
— Yngwie Malmsteen (@OfficialYJM) February 24, 2023
Men kanske är denna lista hopplöst snedvriden av mina egna rock-preferenser? Jag bad allas vår AI-robot ChatGPT att göra sin bedömning, och jag verkar inte vara helt fel ute jämfört vad folk skriver på nätet.
Några band utanför topp 20. Alla har mellan 100 000 och 300 000 lyssnare i månaden: Eclipse, Normandie, Mustasch, Entombed Halo effect, Backyard Babies, Candlemass, Bathory, Graveyard, Scar Symmetry, Hellacopters, Sahara Hotnights, Wannadies, Watain, Dark Tranquillity, Hellacopters, Therion, Hardcore Superstar, At the Gates, Witchcraft, Haunted, The Ark, Treat, Boppers
Uppdatering: Upptäckte juts att Melodifestivalpopulära Smash into Pieces har mycket spelningar just nu – hela 1 miljon i månaden. Imponerande, kul. Men även om de beskrivs som rock och ibland även metal, så jag diskar dem från listan på grund av att siffran troligen boostas tillfälligt av Mello. men vi får se, nästa gång jag uppdaterar listan : )
Co-writing, I think it’s quite a fair description for a lot of songs. Not only does Ozzy do the vocal melodies. He is also an inspiring bundle of special emotions and energy. And the lyricists that work with him knows that. They must consider that he is hunted by demons from the past, but always makes a come back after a crisis, and this with a smile on his lip.
One issue that has become more and more discussed among Ozzy-fans the last ten years is how much he contributed to his own classical songs in the beginning of his career. And this day is a fine day to address the question, since it was at this date that he made his comeback, back in 1980.
The issue is that a lot of the fans in the beginning of Ozzys career thought that he was the lyricist and that he in the lyrics was telling the listeners about his thoughts and views about life, as a kind of diary of the madmen himself.
For example, this is how Ozzy, or the Ozzy team and the record company, describes the history behind Crazy Train in the texts that was included in the compilation album The Ozzman Cometh 1997.
“I’M GOING OFF THE RAILS ON A CRAZY TRAIN!” reflects everything I was going through at the time. We wrote this in Monmouthshire, Wales at a residential studio”
But it wasn’t that simple. Far from it.
This is how the bassist Bob Daisley says that the music came into being when they made Ozzys two first albums in an interview with Youtube channel The Metal Voice 2018.
“Most of the main riffs were Randys, but the music part we did together. Now what we did …would be to play an idea of a song. A backing track kind of a thing, and Ozzy would sing a melody over it. And a lot of these melodies were very good, you know, Ozzy was very melodic in his vocal tunes and melodies. And there weren’t any other lyricists in the band. But I’d written songs in the past” (20.02).
The bassist is quite clear in his biography. It was he, not Ozzy, that wrote most of the lyrics.
Nevertheless, the album Blizzard of Oz became to be a true game changer for John Osbourne, 32 at the time. He had been kicked out of Black Sabbath 1978. He drank a lot and took a lot of coke, and nobody believed in him. Except for his soon-to-be partner and wife Sharon. Fortunately, this woman also acted as his boss and manager, and helped him find musicians that suited him.
I guess that you could say that the guitarist Randy Rhoads, drummer Lee Kerslake and bass player and text producer Bob Daisley – together with Sharon Arden – saved Ozzy’s career.
This heavy metal classic is probably a result of good teamwork. Especially Bob Daisley (ex Gary Moore, Uriah Heep and Rainbow) and his texts is important here. He, the almost legendary Rhoads and Ozzy really were a good combo.
Ozzy says in his biography that he himself was, at least sometimes, involved in the making of the texts and not only the song melodies. For example: it was he who heard that Rhoads had a good riff that would match well to the lyrics that he had formulated for some time “Wine is fine, but whiskey’s quicker, Suicide is slow with liquor” (Osbourne 2010, s 197). But Daisley claims that it was he who wrote the lyrics, with hard-drinking Ozzy in mind. (Daisley 2013, s 122).
Ozzy acknowledged in his biography that experienced rocker Daisley helped with the songwriting and was a good bass player (but kind of an ill-humored and complaining bloke as well). Daisley has quite another take on it. That is evident in his biography “For facts sake”, where he describes how he wrote most of the lyrics, for example to the mega-hit “Crazy Train”.
Either way. This album is good. Is it Ozzy’s best? No, but if you look at it from an objective perspective, I guess this is one of his two best solo records, together with Diary of a Madman.
It’s hard rock, and vaguely late Sabbath-reminding, but catchier and kinder, it has more energy, and was more direct and had much better songs than the late 70:s Sabbath albums. And it was, or was presented as, totally focused on the solo artist himself – more precisely the Ozzy-persona; the crazy artist that said goodbye to romance and friends and bit the head off a bat,(and also a dove actually).
Another example of this focus in Ozzy, besides the Suicide solution song, is ”I don’t know”. Even if it is Daisley’s words, it’s about Ozzys experiences from Sabbath, when everybody asked him and Sabbath about esoteric things and mysteries about life (Daisley 2013, s 122), themes of which he really didn’t had so many things to say.
In the book the former Ozzy bass player even admits that Ozzy changed his lyrics in this song, according to Daisley by accident: Ozzy remembered some of the sentences the wrong way, he writes.
It should be “It’s if you win or lose, you can choose, don’t confuse all the clues, it’s up to you”, but Ozzy changed it to: ”It’s if you win or lose, you can choose, win or lose, it’s up to you”. In the end, everybody in the studio was happy, so the Ozzy version became the final version (Daisley 2013, s 139). And the song was better of.
75 percent of the songs on the debut album are good. It has Crazy Train (473 000 000 plays on Spotify!). It has Mr. Crowley, and it has Rhandy Rhoads. Any bad tracks? Yes, one. It is No bone movies. Totally boring. Doesn’t make you feel anything.
How about the production? Not so good. It sounds a bit…thin? Many seems to like it though. But some of the more skeptical fans says ”Raw”, ”Rough” and ”A bit dated. The production is clearly different from the other albums. Is it cheap or is it perfectly fitting the Ozzy persona at that time? Either way, I give Blizzard of Ozz a weak 8 out of 10.
What does Ozzy says nowadays about the writing of his songs? Among many things he says that he has co-written the songs, when asked to comment that he has produced 173 songs. (Sirius XM, interview 2019.)
Co-writing, I think it’s quite a fair description for a lot of songs. Not only does Ozzy do the vocal melodies. He is also an inspiring bundle of special emotions and energy. And the lyricists that work with him knows that. They must consider that he is hunted by demons from the past, but always makes a come back after a crisis, and this with a smile on his lip. He is there with his his madness and voice and intuition. He makes artistic choices, even when drunk.
The story and the persona is magnified by show business, and the audiences expectations, of course.
Looking back at the first of solo albums, I am more convinced than ever that Ozzy was, and is, heavily involved in the making of his music, even though it’s quite clear that the riffs and the lyrics often relies on somebody else’s efforts.
Rickard Jakbo
References
Osbourne Ozzy. & Ayres Chris (2010). I am Ozzy/Jag är Ozzy Swedish translation. Norstedts: Stockholm.
Daisley Bob (2013) For facts sake. Thompson Music: Victoria
Saulnier, J. (2011) Jason Saulnier Bob Daisley Interview – Ozzy Osbourne Bassist (Music Legends)
https://www.youtube.com/watch?v=Gx6PyOwCYI8, The Metal Voice
Osbourne, 0. (1997) The Ozzman Cometh. CD.
Ride the lightning. Metallica. 1984.
This thrash and metal classic were mostly ignored by commercial press* when it came out, which is both strange (because of the quality) and predictable (because of the audience).
Nowadays, every sane and insane hard rock/metal enthusiast regards the blue album as a milestone. It currently rates as #3 at the best metal albums ever list, in the app Rate your music (that’s surprisingly high if you ask me).
It has seven angry thrashy and heavy songs and one sad ballad. All songs are about death except ”Escape” (which ix about saying Fuck you to everybody).
The themes is, as Mick Wall writes in ”Enter night”(2010) the kind of youthful death theme that you could expect from a acne-burdened teenager, ”that locked himself in his room and hopelessly tried to defend himself against an unfair world”. (And the singer and frontman James Hetfield really had some acne problems in those days).
Personally I was totally struck by the title track. A man reflects on life and death before he is executed, but it’s not only sadness that you feel when you listen. Rather, you recieve a kind of strength through the angry vocals and also a sense of connection and knowledge about this dark place of the world (but I remember I soon got tired of it after listening to it 25 times or so).
Songs that I always will get back to is For whom the bell tolls and the instrumental Call of the Kthulu.
What about the audience? Why did the press miss it out?
My theory, inspired by the sociologist Pierre Bourdieu: Music reporters in the press is rarely in contact with teenagers from the working class, (or other groups with less academic cultural capital, like small firm owners). And the people that loved Metallica in the beginning were, to a large part, from these classes and groups.
That’s why the press, at least the culture-section, doesn’t appreciate the next big thing a lot of the times. (Most famously they didn’t get shit about heavy metal in the 70’s). And I’m quite sure it happens still, with newer young genres. (Maybe with EDM, the kind of music Avicii played ?)
However. The album is a 8 out of 10.
Best: the Hemingway-inspired For whom the bell tolls, and Ride the lightning isn’t far behind.
Very good: The Call of Cthulhu, a short story by American writer H. P. Lovecraft.
Worst: Trapped under Ice.
* Mick Wall. Enter Night (2010), s 195.
En sprakande gemenskap för vandaler eller Att kasta, att springa och att låta sig berusas av faran.
På av de långa gatorna längs Enskede IP knatade vi på upplogade och kalla gångbanor en gång i veckan på väg mot Enskede gårds gymnasiums gymnastikhall. Det var i de här krokarna som en av flera ”vandaliseringsuppslag” kläcktes.
Vi var 13 år. Det var oftast jag, P och B som mötte upp i Tallkrogen någonstans för att gå den långa sträckan. Kanske även K. Hallen låg 2,5 förorter bort och inte på linje 18 där vi bodde. Vi gick väl för att 13-åringar inte cyklade på vintern på den tiden och för att det inte var någon förälder med bil som brydde sig om vårt kassa handbollsgäng (En gång förlorade vi mot H43:s lag från Lund med cirka 39 – 1).
Det var en långtråkig promenad på hårt snöknastrigt underlag. Enstaka bilar och lyktstolpar lyste upp vinterkvällen.
Någon kom på att promenaden blev mer spännande ifall man kramade isigt hårda snöbollar och sulade dem rakt upp mot någon av de uppradade gatlyktorna. Jag gillade det inte.
Men de flesta ansåg att detta var en god idé, att det var en handling som kanske kunde leda till respekt och ryktbarhet eller i alla fall något att berätta. Ingen protesterade i alla fall. (Det var troligtvis B som kom på det, och om honom berättades det senare att han växte upp till att bli en hejare på att stjäla bilar, fast bara på fyllan).
På den nutida bilden ovan är ljuskällan inkapslad bakom något som ser ut som hård genomskinlig plast. Men då var det helt öppet fram till glödlampan. Det var upptäckten av denna glipa i en hörna av ytterfasadmiljön som gjorde det möjligt ”att vanda” på detta sätt.
Enligt min minnesbild gjorde jag tappra men lågmälda försök att få Tallkrogsfalangen av IK Götas 71:or på andra tankar. Min inställning hjälpte föga. Jag såg hur den ena lyktan efter den andra krossades. Promenaderna i snön kändes inte längre så långa, men innehöll tyvärr också nu ett moraliskt dilemma.
Jag deltog som sagt inte i detta vansinne. Eller rättare sagt; jag deltog inte till en början. Efter ett tag trädde nämligen en av människans starkaste drivkrafter in i bilden: den sociala, en känsla av att vilja att tillhöra gruppen. Som en ljummen vind blåste den in under min blå täckjacka.
Det var fel, jag visste detta. Men det kändes som om det fanns en belöning på andra sidan beslutet av att ge upp, av att säga ja till: ”nu gör vi något häftigt och coolt tillsammans”. Säga ja till att kasta, att springa och att låta sig berusas av känslan av fara. Jag ville inte heller vara en tönt. Att vara en tönt medförde både risker och nackdelar, och mer om det senare.
Kanske bytte jag inställning, kanske agerade jag bara. Jag slungade i alla fall ett par snöbollar, och åtminstone en hård variant orsakade ett härligt sprakande och ett blixtrande poff när den träffade sitt mål i mörkret. Jag blev aldrig någon vandal av rang, men jag var en del av gemenskapen, och ingen av oss åkte fast. I alla fall inte för detta.
Den australiska statsvetaren Adam Hannah har doktorerat på det svenska pensionssystemet och den svenska pensionsreformen från 90-talet. Jag intervjuade honom för ett par veckor sedan om hans nya studie av det svenska pensionssystemet. I dessa tider av hård kritik mot den svenska pensionsgruppen (inklusive medlemspartierna) så blir rubrikförslaget jag skickade till redaktören extra intressant:
”Pensionsgruppen bästa delen av pensionsöverenskommelsen”
Faktum är att forskarens analys, som bygger på intervjuer med nyckelpersoner och tidigare forskning* kommer fram till att det är pensionsgruppen från 90-talets överenskommelse som har stått sig bäst.
Det är i studien ”Procedural tools and pension reform in the long run: the case of Sweden”, i peer review granskade Policy and Society , som statsvetaren redogör för sina slutsatser.
Det som gruppen lyckats med under en slående lång period, ”drygt 25 år”, i alla fall fram tills nu är:
* stabilitet, som är viktigt inte bara för staten i en sådan långsiktig fråga som pensionerna utan även för till exempel pensionssparare och fondförvaltare
* rekalibrering, alltså justeringar av sådant som måste ändras i systemet genom kompromisser
* kraft att stoppa att pensionerna utvecklas till en valfråga
Det sistnämnda tillsammans med stabiliteten är förstås inte en fördel, utan en nackdel, för de partier och organisationer som ogillar det svenska pensionssystemet, tillstår han.
Men kommer gruppens framgångar fortsätta? Kommer M, C, L, KD och S fortsätta att kompromissa fram justeringar som gör att systemet håller och till stor del finansierar sig självt genom tydlig koppling till hur svenskarna arbetar och betalar skatt?
Som alla som följer pensionsfrågorna vet så stormar det ju rejält utanför grupphusets väggar (och kanske även innanför?). Det har bråkats om hur mycket socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi har förankrat sina och sina utredningar, och borgerliga ledamöter har undrat om han ens vill ha pensionsgruppen kvar .
Och under vintern har Vänsterpartiet, som inte är medlem i gruppen, lyckats få med sig Socialdemokraterna på ett, enligt många bedömare, systemomvälvande pensionsförslag. De ställde krav på ett generöst garantitillägg som villkor för att Magdalena Andersson skulle bli statsminister. Att ett parti i pensionsgruppen, Socialdemokraterna, genomdriver en stor pensionsförändring utifrån sin egen agenda vore också nytt, enligt Hannah.
Men det är inte säkert att förslaget går igenom riksdagen.
”Om det blir en valfråga kan man tänka sig att fler förändringar står för dörren. Det skulle hursomhelst bli svårare för pensionsgruppen att arbeta om det blir en valfråga”, säger han i min intervju.
Studien kommer också fram till att det gick sämre för flera av de andra pensionspolitiska verktygen från 90-talet, speciellt de som var kopplade till att staten skulle avsäga sig en stor del av ansvaret för pensionsnivåerna. Mycket skulle ju ske med automatik, genom ”bromsen” som sänker pensionerna automatiskt, eller genom medborgarnas val, var det tänkt.
Han konstaterar att det skett reträtter från både valfrihet och automatik och kommer fram till att de svenska politikerna till viss del har återställt en modifierad form av det klassiska statliga ansvaret för pensionerna. Sverige är enligt studien ett exempel på hur svårt det kan vara att flytta ansvaret för en socialförsäkring från staten till individerna, även då man noggrant bygger upp nya politiska strukturer och verktyg för detta.
Intervjun med honom och en djupare beskrivning av hans studie finns att läsa i Pensioner & Förmåner Insights.
*När det gäller bromsen lutar han sig mycket på Kent Weaver, och hans studie , och när det gäller hu svenska folket till stor del avstått från att göra pensionsval, hänvisar han mycket till boken Reform and Responsibility in the Remaking of the Swedish National Pension System, av Anette Nyqvist.
