Sociologins historia på fem minuter – del 1

Här kommer världens kortaste sociologihistoria.

I USA kunde man redan strax efter första världskriget identifiera professionella sociologer i den meningen att de började arbeta med standardiserade metoder och att de började skilja ut sig från näraliggande ämnen som psykologi och antropologi (Morrison 2020). Även Azarian (2017) daterar sociologins födelse som akademisk disciplin till för ungefär 100 år sedan.

Mellan de två världskrigen blomstrade ämnet i USA och amerikanerna studerade i första hand det civila samhällets ”problem”: föreningsliv, familjeliv, immigration och ”getton” (Zetterberg 1997).

Till Sverige kom sociologin som ett självständigt ämne först 1947 (Ekerwald 2014). En svensk sociologisk tradition etablerades och var från början inspirerad av den amerikanska. Denna fas har i efterhand bedömts som positivistisk, kvantitativ och pragmatisk med fokus på sociallagstiftningen. Denna bild är enligt Wisselgren (1997) någon som de flesta känner igen sig i.

För utomstående kan tilläggas att positivistisk och kvantitativ i sammanhanget betyder att man försökte efterlikna och ibland kopiera naturvetenskapens vetenskapliga metoder med dess betoning på siffror och mätande, men att sökandet då kom att handla om vetenskapliga sanningar även i det sociala livet.

Från och med 70-talet och framåt började teoretiska och metodologiska alternativ dyka upp. Sociologiprofessorn Hans L . Zetterberg skriver om en marxistisk teorivåg kring 1968, en våg som något senare fick sällskap av feministiska teorier (Zetterberg 1997). Ekerwald (2014) noterar att etnicitet blir ett viktigare inslag under 90-talet.

Ekerwald identifierar dessutom två radikala förändringar av sociologin sedan 1947. För det första är det då ”68-revolutionen”, men – och detta är en viktig poäng utifrån hennes perspektiv – det mest minnesvärda är inte marx- och vänstervågen, utan genombrottet för de kvalitativa forskningsmetoderna. För det andra är det den socialkonstruktivistiska revolutionen kring millennieskiftet, vilket innebar ”en förskjutning i sociologers intressen från materiella till ideella saker” (Ekerwald, 2014, s 92).

I korthet kan man säga att socialkonstruktivisterna oftare försöker förstå människor genom att förstå hur individer och grupper formar olika begrepp om verkligheten och därmed verkligheten och samhället, snarare än att som positivisterna vetenskapligt försöka upptäcka bakomliggande strukturer som förklarar den sociala verkligheten.

Parallellt med teoriernas skiftande status har där dock hela tiden funnits en empirisk och utredande del av sociologin som inte låtit sig förändras så mycket och som mest fokuserat på arbetsliv, utbildning och sjukvård (Ekerwald, 2014).

Frågan om vad sociologin egentligen ska vara är inte avgjord (Furåker 2014, Azarian 2017). I en undersökning av amerikanska sociologers åsikter om vilka fem teman eller begrepp som de ansåg vara viktiga att lära ut på en grundkurs blev detta tydligt. Förutom viss konsensus om att klass, genus, etnicitet var viktiga teman, var det svårt att hitta ett sociologiskt begrepp som fick stöd än mer av tio procent av respondenterna (Schwartz & Smith 2010, refererad i Azarian 2017). Azarian förklarar detta bland annat med att sociologin i princip inbegriper allt socialt liv.

Utifrån dessa sociologibetraktare skulle man kunna sammanfatta sociologins historia med att det är ett ämne som studerar allt socialt liv.

En fin definition av socialt liv är ”de band som binder oss, dig och mig, samman till ett vi” och här syftas på de sociala kitten i våra samhällen (Wide et al 2011, i Alexandersson, M, 2013). Och oftast intresserar sig sociologer alltså för de band som har med klass, genus och etnicitet att göra (och för Sveriges del då i synnerhet inom arbetslivet, utbildningssystemen och sjukvården).

I del två av världens kortaste sociologihistoria, ska jag försöka få syn på vad som hänt efter 2010.

/Rickard Jakbo, journalist och fil mag i sociologi, samt lärarstudent med sikte på behörighet i att undervisa i sociologi.

Referenser

Alexandersson, M (2013). Socialkonstruktivism och antropologi. Bör sociologer reflektera över människans natur? Masteruppsats/ Sociologiska institutionen, Lunds universitet.

Azarian, R. (2017) Sociologins didaktiska utmaning. En rapport om sociologiundervisningen inom Lärarprogrammet.  Conference Paper. Sociologiska institutionen. Uppsala universitet.

Ekerwald, H. 2015. ”Svensk Sociologi – De många rösternas ämne”. Sociologisk Forskning 51 (3–4):79–94. https://doi.org/10.37062/sf.51.21839.

Furåker, B. (2015). ”Landvinningar, Vindkantringar och vägval i Svensk Sociologi”. Sociologisk Forskning 51 (3–4):95–114. https://doi.org/10.37062/sf.51.21840.

Morrison. D.  (Programledare). (2020, november). George Herbert Mead [Poddavsnitt]. Annex Sociology Podcast.

Abrahamsson, Christian; Palm, Fredrik & Wide, Sverre (red.) (2011): Sociologik: tio essäer om socialitet och tänkande. Stockholm: Santerus Academic Press.

Wisselgren, P. (1997). Sociologin som inte blev av. Gustaf Steffen och tidig svensk socialvetenskap. Sociologisk Forskning, 34(1-2), 75–116. https://doi.org/10.37062/sf.34.18527

Zetterberg, H. (1997). Svensk sociologi 50 år. Dagens Nyheter. 1997-10-24.

Hämtat från: http://zetterberg.org/Press/DN/dn971024.html

Skilda valdagar borde leda till sjukvårdsdemokrati i praktiken

Det talas ofta mot hot mot demokratin. Mindre talas det om befintliga demokratiska underskott inom vårt demokratiska system. Ett genant exempel finns mitt i hjärtat av vårt gamla goda demokrati-Sverige:

I Stockholmsregionen bor och lever var fjärde svensk. Men hur många kan nämna skillnaderna i partiernas sjukvårdspolitik i regionen? Mycket få personer. Detta trots att a) de flesta sjukvårdspolitiska beslut tas av regionpolitikerna och b) sjukvårdspolitik är ett av väljarnas absolut viktigaste områden.

En del av förklaringen till underskottet finns i hur medierna arbetar.

”Vi klarar inte av det”, säger Ingrid Johansson, reporter på Mitti, i ett intressant och viktigt reportage i programmet Medierna i SR.

Hon syftar på hela journalistkåren och hur sjukvårdsfrågorna bevakas.

Hon var nämligen den enda på plats när Region-topparna Irene Svenonius (M) och Aida Hadzialic (S) med flera hade budgetdebatt om drygt 120 miljarder kronor (75,1 miljarder till hälso- och sjukvårdsnämnden), och hon syftar på den bristfälliga bevakningen av sjukvården och lokaltrafiken i Stockholmsregionen.

Sjukvården är svårbevakad, och det är ett komplext lokalt system och medierna i Stockholm arbetar på ett sätt som gör att frågorna hamnar i medieskugga är reporterns analys.

SVT:s lokala nyheter framför dock i reportaget att de faktiskt har en specialreporter med fokus på sjukvård och SR:s företrädare försvarar redaktionens frånvaro med att kanalen hade gjort många inslag, men de publicerades då budgeten presenterades. Jag tror ändå att det snarare är Mitti i-reportern som har den mer korrekta bilden.

Det är inte bara mediernas bristande intresse som är problemet, utan även medborgarnas låga intresse är ett problem. Få diskuterar regionalpolitik i Stockholm inför valdagarna (och ibland verkar inte ens valarbetarna i valstugorna ha så bra koll, är min erfarenhet).

Är det då ristat i sten att ha en svajig sjukvårdsdemokrati i Stockholmsregionen med lojal väljare och svag journalistik? Nej, det förefaller osannolikt.

Så varför inte ha skilda valdagar? Om det är viktigt med demokrati och regionerna ska vara kvar är det minsta man kan göra är att ha skilda valdagar. Detta skulle göra att alla centrala aktörer – medierna, politikerna och medborgarna – blir mer på alerten i sjukvårdsfrågan.

Vartannat år region- och kommunval och vartannat år riksdagsval.

Enkelt. Träffsäkert. Utvecklande.

Skilda valdagar skulle göra att medierna skriver mer, politikerna anstränger sig mer och medborgarna intresserar sig mer.

DEMOKRATIN skulle bli BÄTTRE. Kanske skulle även medborgarna börja gå med i politiska partier igen – de allt tunnare partiorganisationerna är ju också en del av problemet.

Dyrare, javisst. Men om vi inte ens värdesätter demokrati, vilka är vi då?

Ett motargument som ibland hörs är att valdeltagandet i regionvalet förmodligen skulle gå ner, då man inte längre röstar i samband med riksdagsvalet.

Ok, men hur högt valdeltagande av demokratiskt värde har vi i praktiken, om inte väljarna känner till de politiska alternativen?

Är det 15 – 20 procent av väljarna som är medvetna? Är det nästan ingen alls?

Klart är att regionvalet i Stockholm behöver en nystart.

/RJ