Kategori: Undersökningsmetodik

Finland i topp igen i ”lyckoundersökningen” 2024

För sjunde året i rad är finländarna lyckligast i världen, enligt undersökningen World Hapiness report 2024 från Förenta Nationerna, FN i samarbete med Oxford University och Gallup.

På tio i topp är det idel rika länder som radas upp. Efter Finland kommer nämligen

  • 2.Danmark,
  • 3. Island,
  • 4. Sverige,
  • 5. Israel,
  • 6. Nederländerna,
  • 7. Norge,
  • 8. Luxemburg,
  • 9. Schweiz,
  • 10. Australien.

Men är det verkligen lycka som mäts, på det sätt som de flesta svenskar definierar ”lycka”?

Det tyngsta mätinstrumentet som används i rapporten är något som kallas Cantril-stegen. Frågan formuleras så här:

“Tänk dig en stege med steg numrerade från 0 längst ner till 10 högst upp. Toppen på stegen, 10, motsvarar det bästa liv du kan tänka dig och botten på stegen, 0, det sämsta liv du kan tänka dig. Om du tänker på ditt liv i största allmänhet, var tycker du att du står just nu?”

Som Forskning.se uppmärksammat menar vissa forskare att detta innebär att vad man egentligen mäter är en sorts jämförelse med andra människors tillgång till makt och pengar. Om man i stället frågar om människor lever sitt mest harmoniska liv, skulle resultatet troligtvis bli ett annat, menar dessaa forskarna och utvecklar sina tankar i denna studie: ”The Cantril Ladder elicits thoughts about power and wealth”.

Men nu är det inte endast denna ovan nämnda fråga som gör att finländarna (och svenskarna för dem delen) håller sig i toppen. Undersökningen mäter också positiva och negativa känslor, även om dessa inte värderas lika tungt. Det verkar alltså osannolikt att de nöjda finländarna skulle visa sig vara mycket oharmoniska människor.

Så vad beror ett lands lyckonivå, (eller nöjdhetsnivå) på? Här är några möjliga kandidater som nämnts av trovärdiga förståsigpåare och källor.

Inkomst och att må bra och lite allt möjligt

Finländska public service-kanalen Svenska YLE sammanfattar det så här:

”Att ha en tillräcklig inkomst och en upplevelse av generositet, att må bra såväl fysiskt som psykiskt, att ha någon att förlita sig till, att själv kunna fatta viktiga beslut i livet och att graden av korruption är låg är faktorer som håller finländarna i toppen av listan”.

Det är en rätt bra sammanfattning av forskarnas regressionstabell nedan, där man försöker reda ut vad som påverkar lyckonivån, även om nu forskarna varnar för att ta tabellen nedan för bokstavligt:

Landet är litet!?

Inga folkrika länder finns med bland de absolut lyckligaste. Bland de tio bästa finns endast två länder med över femton miljoner invånare: Nederländerna och Australien. Sambandet är intressant menar lyckoforskare och ekonomiprofessor Micael Dahlén.

Han säger till Studio Ett att de nordiska länderna är små och fungerar bra. Här litar vi på varandra och vi får välja hur våra liv ska se ut, säger han.

–Vi känner oss ganska nära varandra, vi litar på varandra, vi har någon att vända oss till, vi har en relativt sett fantastiskt väl fungerande välfärd. Och vi har möjligheter att kunna välja ganska mycket själva i livet vad vi vill göra, säger lyckoforskare Dahlén.

Det låter rimligt. Men det verkar, intressant nog, inte gälla de yngre nordborna i lika hög grad.

För i de åldersuppdelade listorna framträder ett annat mönster. När man mäter yngre under 30:s lycka hamnar Finland på plats 7 och Sverige först på plats 18. (Och Norge på plats 20 och Danmark på plats 5).

Sverige är inte ensamma om att ha stora åldersskillnader.

”Norge, Sverige, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och
Spanien är länder där de gamla är nu betydligt lyckligare än
de unga, medan Portugal och Grekland visar det omvända mönstret”, skriver rapportförfattarna.

Det finns flera länder där skillnaderna är ännu större, till exempel USA och Kanada.

Nu är de nordiska ungdomarna inte i strykklass direkt, men visst vore det intressant att få en analys på varför inte de nordiska länderna, förutom Danmark, ligger i lyckotoppen även när det det gäller de yngsta?

Fortsättning följer. /Rickard

Mätfakta om undersökningen:

”Our measurement of subjective well-being
continues to rely on three main well-being
indicators: life evaluations, positive emotions,
and negative emotions (described in the
report as positive and negative affect).
Our happiness rankings are based on life
evaluations, as the more stable measure of
the quality of people’s lives./…/

Positive affect is given by
the average of individual yes or no answers
about three emotions: laughter, enjoyment,
and interest (for details see Technical Box 2).
Negative emotions. Negative affect is given
by the average of individual yes or no answers
about three emotions: worry, sadness,
and anger.
Comparing life evaluations and emotions:

Life evaluations provide the most informative
measure for international comparisons
because they capture quality of life in a more
complete and stable way than do emotional
reports based on daily experiences.

Life evaluations vary more between countries
than do emotions and are better explained
by the diverse life experiences in different
countries. Emotions yesterday are well
explained by events of the day being asked
about, while life evaluations more closely
reflect the circumstances of life as a whole.
We show later in the chapter that emotions
are significant supports for life evaluations.

Positive emotions are still more than twice as
frequent as negative emotions, even during
the years since the onset of COVID.”

Källa: World Happiness report 2024

Sociologins historia på fem minuter – del 1

Här kommer världens kortaste sociologihistoria.

I USA kunde man redan strax efter första världskriget identifiera professionella sociologer i den meningen att de började arbeta med standardiserade metoder och att de började skilja ut sig från näraliggande ämnen som psykologi och antropologi (Morrison 2020). Även Azarian (2017) daterar sociologins födelse som akademisk disciplin till för ungefär 100 år sedan.

Mellan de två världskrigen blomstrade ämnet i USA och amerikanerna studerade i första hand det civila samhällets ”problem”: föreningsliv, familjeliv, immigration och ”getton” (Zetterberg 1997).

Till Sverige kom sociologin som ett självständigt ämne först 1947 (Ekerwald 2014). En svensk sociologisk tradition etablerades och var från början inspirerad av den amerikanska. Denna fas har i efterhand bedömts som positivistisk, kvantitativ och pragmatisk med fokus på sociallagstiftningen. Denna bild är enligt Wisselgren (1997) någon som de flesta känner igen sig i.

För utomstående kan tilläggas att positivistisk och kvantitativ i sammanhanget betyder att man försökte efterlikna och ibland kopiera naturvetenskapens vetenskapliga metoder med dess betoning på siffror och mätande, men att sökandet då kom att handla om vetenskapliga sanningar även i det sociala livet.

Från och med 70-talet och framåt började teoretiska och metodologiska alternativ dyka upp. Sociologiprofessorn Hans L . Zetterberg skriver om en marxistisk teorivåg kring 1968, en våg som något senare fick sällskap av feministiska teorier (Zetterberg 1997). Ekerwald (2014) noterar att etnicitet blir ett viktigare inslag under 90-talet.

Ekerwald identifierar dessutom två radikala förändringar av sociologin sedan 1947. För det första är det då ”68-revolutionen”, men – och detta är en viktig poäng utifrån hennes perspektiv – det mest minnesvärda är inte marx- och vänstervågen, utan genombrottet för de kvalitativa forskningsmetoderna. För det andra är det den socialkonstruktivistiska revolutionen kring millennieskiftet, vilket innebar ”en förskjutning i sociologers intressen från materiella till ideella saker” (Ekerwald, 2014, s 92).

I korthet kan man säga att socialkonstruktivisterna oftare försöker förstå människor genom att förstå hur individer och grupper formar olika begrepp om verkligheten och därmed verkligheten och samhället, snarare än att som positivisterna vetenskapligt försöka upptäcka bakomliggande strukturer som förklarar den sociala verkligheten.

Parallellt med teoriernas skiftande status har där dock hela tiden funnits en empirisk och utredande del av sociologin som inte låtit sig förändras så mycket och som mest fokuserat på arbetsliv, utbildning och sjukvård (Ekerwald, 2014).

Frågan om vad sociologin egentligen ska vara är inte avgjord (Furåker 2014, Azarian 2017). I en undersökning av amerikanska sociologers åsikter om vilka fem teman eller begrepp som de ansåg vara viktiga att lära ut på en grundkurs blev detta tydligt. Förutom viss konsensus om att klass, genus, etnicitet var viktiga teman, var det svårt att hitta ett sociologiskt begrepp som fick stöd än mer av tio procent av respondenterna (Schwartz & Smith 2010, refererad i Azarian 2017). Azarian förklarar detta bland annat med att sociologin i princip inbegriper allt socialt liv.

Utifrån dessa sociologibetraktare skulle man kunna sammanfatta sociologins historia med att det är ett ämne som studerar allt socialt liv.

En fin definition av socialt liv är ”de band som binder oss, dig och mig, samman till ett vi” och här syftas på de sociala kitten i våra samhällen (Wide et al 2011, i Alexandersson, M, 2013). Och oftast intresserar sig sociologer alltså för de band som har med klass, genus och etnicitet att göra (och för Sveriges del då i synnerhet inom arbetslivet, utbildningssystemen och sjukvården).

I del två av världens kortaste sociologihistoria, ska jag försöka få syn på vad som hänt efter 2010.

/Rickard Jakbo, journalist och fil mag i sociologi, samt lärarstudent med sikte på behörighet i att undervisa i sociologi.

Referenser

Alexandersson, M (2013). Socialkonstruktivism och antropologi. Bör sociologer reflektera över människans natur? Masteruppsats/ Sociologiska institutionen, Lunds universitet.

Azarian, R. (2017) Sociologins didaktiska utmaning. En rapport om sociologiundervisningen inom Lärarprogrammet.  Conference Paper. Sociologiska institutionen. Uppsala universitet.

Ekerwald, H. 2015. ”Svensk Sociologi – De många rösternas ämne”. Sociologisk Forskning 51 (3–4):79–94. https://doi.org/10.37062/sf.51.21839.

Furåker, B. (2015). ”Landvinningar, Vindkantringar och vägval i Svensk Sociologi”. Sociologisk Forskning 51 (3–4):95–114. https://doi.org/10.37062/sf.51.21840.

Morrison. D.  (Programledare). (2020, november). George Herbert Mead [Poddavsnitt]. Annex Sociology Podcast.

Abrahamsson, Christian; Palm, Fredrik & Wide, Sverre (red.) (2011): Sociologik: tio essäer om socialitet och tänkande. Stockholm: Santerus Academic Press.

Wisselgren, P. (1997). Sociologin som inte blev av. Gustaf Steffen och tidig svensk socialvetenskap. Sociologisk Forskning, 34(1-2), 75–116. https://doi.org/10.37062/sf.34.18527

Zetterberg, H. (1997). Svensk sociologi 50 år. Dagens Nyheter. 1997-10-24.

Hämtat från: http://zetterberg.org/Press/DN/dn971024.html

Få vill gå vid 67 år som politikerna tänkt sig

En ny undersökning indikerar att få planerar att göra som politikerna vill när det gäller pensionsåldern. Kanske har det inte bara med pengarna att göra, utan även med arbetets innehåll.

Enligt en ny webbenkätundersökning, representativ för svenskar mellan 18 och 79 år, är det bara en av tio som anser att 67 år är en lämplig pensionsålder.

Hur kan detta komma sig? Om tre år är det tänkt att de flesta ska gå i pension vid 67, då den nya riktåldern ska träda i kraft. Om de jobbar kortare får de ju mindre i pension, och de flesta är redan i dag oroliga för sin kommande pension. Pensionsbolaget SPP är de som har beställt undersökningen från Novus. Bolagets pensionsekonom har ett par teorier.

– Det faktum att du få en betydligt bättre allmän pension om du arbetar tills 67 verkar inte påverka svenskarnas inställning till när de vill gå i pension. Kanske känner de inte till detta eller så spelar inte någon eller några tusen lappar i månaden någon roll. Det kan ju också vara så att de vill arbeta längre, men inte får av arbetsgivaren, säger Shoka Åhrman, parekonom på SPP och Storebrand.

Informationen är inte tillräckligt bra, menar hon.

– Den slutsats vi kan dra är att vi i pensionsbranschen och Pensionsmyndigheten behöver förenkla informationen för att få fler människor att engagera sig i sin pension.

Och det är ju ingen hemlighet att många tycker att systemet är komplext. Så även i denna undersökning. 7 av 10, svarar här att de tycker att pensionssystemet är komplext. Många är också oroliga för sin pension.

Det rimmar illa med följande resultat i undersökningen: tre av tio planerar att gå i pension före 65 års ålder, två av tio vid 65 och bara en av tio vid 67 års ålder, alltså den kommande riktåldern.

Förmodligen har inte alla klart för sig hur tydligt sambandet är mellan att jobba längre och att få en högre pension (för de allra flesta är det så i alla fall). Det kan också handla om att en grupp upplever att fler år i arbete inte leder till så mycket mer i pension. Här kan gruppen som ändå – trots två tre år mer i arbete – kommer hamna på garantinpensionnivå finnas.

Men att så få verkar vilja jobba längre i takt med den ökande livslängden skulle väl rimligen också kunna bero på arbetsmiljön och arbetsvillkoren?

Ja, vad händer om man väger in arbetsmiljöaspekten?

Samma undersökningsbolag, Novus, gjorde just det för två år sedan och ställde frågan även då till cirka 1 000 personer mellan 18 och 79 (då på uppdrag av Movestic).

Det visade sig att i åldersgruppen 50—64 år så svarade 38 procent att de kan tänka sig att skjuta upp tidpunkten för sin pension om de får arbeta hemma helt eller delvis. (i åldersgruppen 18—29 år var det 45 procent).

Andra argument för att senarelägga pensionen som framkom i den äldre undersökningen är högre lön, flexibla arbetstider, möjligheten till deltid och nya arbetsuppgifter.

Förmodligen väger många saker in i fall en person vill jobba vidare efter 65: kunskap, arbetsmiljö och den faktiska vinsten av att jobba längre.

Vilken aspekt en undersökning tydliggör kan bero på hur frågorna ställs.

För den som vill veta hur mycket ett år extra kan ge, har Pensionsmyndigheten nyligen räknat på det.