Det talas ofta mot hot mot demokratin. Mindre talas det om befintliga demokratiska underskott inom vårt demokratiska system. Ett genant exempel finns mitt i hjärtat av vårt gamla goda demokrati-Sverige:
I Stockholmsregionen bor och lever var fjärde svensk. Men hur många kan nämna skillnaderna i partiernas sjukvårdspolitik i regionen? Mycket få personer. Detta trots att a) de flesta sjukvårdspolitiska beslut tas av regionpolitikerna och b) sjukvårdspolitik är ett av väljarnas absolut viktigaste områden.
En del av förklaringen till underskottet finns i hur medierna arbetar.
”Vi klarar inte av det”, säger Ingrid Johansson, reporter på Mitti, i ett intressant och viktigt reportage i programmet Medierna i SR.
Hon syftar på hela journalistkåren och hur sjukvårdsfrågorna bevakas.
Hon var nämligen den enda på plats när Region-topparna Irene Svenonius (M) och Aida Hadzialic (S) med flera hade budgetdebatt om drygt 120 miljarder kronor (75,1 miljarder till hälso- och sjukvårdsnämnden), och hon syftar på den bristfälliga bevakningen av sjukvården och lokaltrafiken i Stockholmsregionen.
Sjukvården är svårbevakad, och det är ett komplext lokalt system och medierna i Stockholm arbetar på ett sätt som gör att frågorna hamnar i medieskugga är reporterns analys.
SVT:s lokala nyheter framför dock i reportaget att de faktiskt har en specialreporter med fokus på sjukvård och SR:s företrädare försvarar redaktionens frånvaro med att kanalen hade gjort många inslag, men de publicerades då budgeten presenterades. Jag tror ändå att det snarare är Mitti i-reportern som har den mer korrekta bilden.
Det är inte bara mediernas bristande intresse som är problemet, utan även medborgarnas låga intresse är ett problem. Få diskuterar regionalpolitik i Stockholm inför valdagarna (och ibland verkar inte ens valarbetarna i valstugorna ha så bra koll, är min erfarenhet).
Är det då ristat i sten att ha en svajig sjukvårdsdemokrati i Stockholmsregionen med lojal väljare och svag journalistik? Nej, det förefaller osannolikt.
Så varför inte ha skilda valdagar? Om det är viktigt med demokrati och regionerna ska vara kvar är det minsta man kan göra är att ha skilda valdagar. Detta skulle göra att alla centrala aktörer – medierna, politikerna och medborgarna – blir mer på alerten i sjukvårdsfrågan.
Vartannat år region- och kommunval och vartannat år riksdagsval.
Enkelt. Träffsäkert. Utvecklande.
Skilda valdagar skulle göra att medierna skriver mer, politikerna anstränger sig mer och medborgarna intresserar sig mer.
DEMOKRATIN skulle bli BÄTTRE. Kanske skulle även medborgarna börja gå med i politiska partier igen – de allt tunnare partiorganisationerna är ju också en del av problemet.
Dyrare, javisst. Men om vi inte ens värdesätter demokrati, vilka är vi då?
Ett motargument som ibland hörs är att valdeltagandet i regionvalet förmodligen skulle gå ner, då man inte längre röstar i samband med riksdagsvalet.
Ok, men hur högt valdeltagande av demokratiskt värde har vi i praktiken, om inte väljarna känner till de politiska alternativen?
Är det 15 – 20 procent av väljarna som är medvetna? Är det nästan ingen alls?
Klart är att regionvalet i Stockholm behöver en nystart.
I dag kommunicerade Pensionsmyndigheten via pressmeddelande ut en rad ståndpunkter som tydligör än mer hur man ser på det grundskydd som alla pensionärer har rätt till, bland annat:
* Grundskyddet i pensionssystemet behöver utredas
* Målet för grundskyddet är oklart
* Förmånerna i grundskyddet är svåra för pensionärerna att förstå, och pensionärer riskerar att få fel belopp eller missa skyddet helt
− Syftet med de olika förmånerna är delvis oklara och delvis motstridiga. Pensionsmyndigheten ifrågasätter om reglerna idag är ändamålsenliga, säger Ole Settergren, analyschef på Pensionsmyndigheten i en kommentar.
Det är med anledning av en ny rapport, Alternativ för ett enklare grundskyddsom man redovisar dessa ståndpunkter. I rapporten visar Pensionsmyndigheten hur politikerna skulle kunna förenkla systemet utifrån en rad alternativa vägval.
Ett av dem är att endast ha ett enkelt grundskydd. Det är en radikal förändring som får betydande ekonomiska konsekvenser för antingen individerna eller staten, eller bägge.
Men man laborerar också med möjliga förändringar inom systemen, till exempel att alltid använda faktiskt utbetald pension som underlag när garantipension beräknas (förvånande nog gör man alltså inte detta i dag), att man inte bryr sig om mottagaren är gift eller sambo eller att man helt enkelt undantar garantipensionen från beskattning.
För bostadstillägget har man ett alternativ som går ut på att detta görs om till ett konsumtionsstöd där man inte väger in den faktiska bostadskostnaden. Ett annat förenklingsalternativ är att tillägget beräknas utan hänsyn till vad den sökande har i förmögenhet.
Sista ordet är inte sagt. Myndigheten menar att beslutsfattarna bör tillsätta en statlig utredning i ämnet.
Till utmaningarna hör frågan om respektavståndet – frågan om hur mycket det ska ha lönat sig att har arbetat. Frågan berörs relativt kortfattat i rapporten, även om man också skriver att ”målet för den långsiktiga nivån på garantipensionen är oklart”. Frågan om synen på respektavståndet och därmed garantipensionen kommer dock vara viktig i alla förslag om grundskydd, och kommer säkert tas upp i de kommande rapporterna.
Denna fråga är också mer aktuell än någonsin.
Bakgrunden är följande: den nya garantipensionen , inklusive ett maximalt bostadstillägg, hamnar på 16 534 efter skatt från och med 1 januari 2023.
Detta gör att en allt större andel kommer att få garantipension 2023 och 2024.
Trenden med ett ökande respektavstånd gentemot de som arbetat är nu också bruten, visade Pensionsmyndighetens beräkningar nyligen, vilka jag skrev om för ett par veckor sedan i Pensionsnyheterna.
I artikeln framförde analyschefen Ole Settergren att inkomstbortfallstillägget från 2021 och garantipensionshöjningen från i år urholkat livsinkomstprincipen, alltså att varje intjänad krona ska märkas tydligt i pensionsutbetalningarna.
Till saken hör att garantipensionen är kopplad till prisutvecklingen, medan vanlig arbetsrelaterad pension från staten inte är det. Detta gör att den räknas upp extra mycket när priserna stiger kraftigt, som nu.
I går publicerade Svenskt Näringslivs tidning TN en artikel på samma tema. Här återupprepades myndighetens bedömning: Hela en av två pensionärer har inte längre pension utifrån vad de jobbat ihop och tjänat – de får fylla ut med grundbidrag i stället.
Det är inte konstigt att frågan om det så kallade respektavståndet, avståndet i pengar mellan den som inte arbetat alls och de som arbetat mycket under ett helt yrkesliv, blir allt hetare.
Enligt SPF Seniorernas sätt att räkna blir respektavståndet mellan de som arbetat hela livet och de som aldrig haft ett jobb till och med negativt nästa år för en medelinkomsttagare (förutsatt att denne får maximalt bostadstilläg).
Om det blir en utredning om ett nytt grundskydd kommer utredaren få en stor utmaning i knät. Man måste göra en avvägning mellan två goda ting. Bra pensioner till alla och ett tydligt respektavstånd som gör det pensionsmässigt lönsamt att arbeta mycket och länge.
/RJ
Fakta om grundskydd:
Garantipension – ger en utfyllnad till den inkomstgrundade pensionen upp till en viss nivå för de som har låg eller ingen egen inkomstgrundad allmän pension, baseras främst på storleken på inkomstpensionen samt bosättningstid i Sverige (40 år), men även om man är gift eller inte.
Bostadstillägg – ett skattefritt tillägg för den som har låg pension, hela ekonomin tas med i beräkningen.
Särskilt bostadstillägg – för personer med höga boendekostnader finns också ett särskilt bostadstillägg
Äldreförsörjningsstöd – för personer som inte har rätt till full garantipension (alltså de som ej bott 40 år i Sverige) finns äldreförsörjningsstödet som fungerar som ett yttersta skyddsnät och säkerställer en skälig levnadsnivå för alla äldre. (Detta är lägre än garantipensionen och behovsprövas).
Inkomstpensionstillägg – infördes 2021 med motiveringen att öka respektavståndet.
Inte mindre än fyra polisbilar hade radat upp sig på gatan.
Polisen hade försökt med pepparspay, men trots det inte lyckats få ut den medelålders rätt så ungdomliga mannen ur den lilla tvåan i trevåningshuset.
Nu stod en civilklädd dialogpolis på det höstgulnade gräset och vädjade. Hon hojtade vänligt upp mot balkongen, och åt mannen som vankade in och ut ur det lilla vardagsrummet. Runt omkring henne spatserade fem till sex stadiga poliser.
-Du verkar väldigt arg, varför är du så arg, undrade poliskvinnan?
-Dra åt helvete!
– Kan du komma ut?
– Håll Käften! Hämta mig som en man!!
Så höll det på i 45 minuter innan han till slut accepterade det fysiska underläget, och gick ut i handfängsel ledsagad av poliserna.
Efter ett litet tag haltade en kvinna ut ur en av de fyra polisbilarna. Hon var förmodligen den den som bodde i lägenheten och hon stegade sakta mot samma port som mannen gått ut ur. Hon gick i sällskap av några av poliserna.
Varför var han så arg? Ja, en bidragande orsak var troligtvis droger och alkohol. Eller både och.
Han hade tidigare i år bankat på våra balkonger och krävt att få komma in och flera gånger slagit sönder ytterdörrar i området. När jag pratade med honom såg jag att det var något med blicken. Kanske var det pupillerna som var onormalt stora.
Skulle all skada han åstadkommit kunna undvikas om beroendevården varit bättre? Tanken slog mig i förra veckan, efter attha lyssnat på SNS seminarium ”Sociala insatser för att minska brottsligheten”.
Här preseneterades intressanta fakta om vad som påverkar våldsbrottsligheten. Bland mycket annat dessa två iakttagelser:
1. Beroendevården skulle behöva möta dubbelt så många, och om det sker så skulle brottsligheten minska
2. Beroendevården saknar tillräckliga redskap att möta den växande gruppen unga med stort våldskapital (och man vet inte riktigt hur man ska ta sig an denna utmaning)
Den välciterade Yale-utbildade professor Randi Hjalmarsson vid Göteborgs universitet gick igenom vad forskningen säger om vilken socialpolitik som har effekt på brottsligheten. Nationalekonomen menar att brottsligheten kan reduceras med socialpolitik, men att man ofta bortser från detta. Det handlar bland annat om utbildnings- och hälsopolitik. Men också om välfärdspolitiska insatser.
Hjalmarsson framhåller alkoholen i rapportsammanfattningen. Där slås fast att ”det finns en bred empirisk evidens för att alkoholkonsumtion ökar såväl kriminellt beteende och som risken att drabbas av brott”. (Även för narkotika, tillade hon på fråga från pubilken, men rapporten går ej in på detta då detta i hennes eller rapportens sammanhang defineras som kriminalpolitik, i stället för hälsopolitik).
Att alkoholpolitik påverkar våldsnivåerna är ju kanske inte nyheter för den sociologiskt bevandrade. Men väl så viktigt för alla som vill se lägre våldsnivåer.
Mer uppseendeväckande är vad professor Johan Frank sa. Utifrån hans perspektiv som verksamhetschef och FoUU-direktör för Beroendecentrum Stockholm framhöll han att vården möter alldeles för få av dem som behöver vård för missbruk, eller skadligt bruk som han numera föredrar att kalla det (Implicit och med tanke på rapportens fokus och konklusioner fanns antagandet om att om dessa personer skulle fångas upp så skulle brottsligheten minska).
– Vi träffar 1 procent av befolkningen i beroendevården, men vi skulle behöva möta 2 – 3 procent, sa överläkaren och forskningsledaren.
Förmodligen skulle det dock inte finnas ekonomi för att träffa alla, så vården måste arbeta med digitala redskap, trodde han.
Ett annat mycket intressant spår som professor Frank, som för övrigt i år vann CAN:s forskningspris, var inne på var att missbruks- eller beroendevården har svårt att nå den växande gruppen unga med tung våldsproblematik.
Han berättade att vården har svårt att nå denna grupp då vården/bemötandet ofta består av en ensam sjuksköterska. Det blir då svårt att ordna nödvändiga säkerhetsarrangemang. När det gäller unga med stort våldskapital har organsiationen (eller om det nu var politiken, min anm.) inte landat ännu, förklarade han.
Även personal från Fryshuset i publiken vittnade om liknande svårigheter. Bland deras besökare, bland annat unga med våldshistorik, fanns dem som har haft det svårt med att får rätt vård (De nämnde dock inte explicit alkohol/Droger). Inför Fryshusets persnal sa att de att de inte riktigt kunde kommunicera med de psykologer och terapeuter som de mötte. De kund einte riktigt hantera deras våldsamma verklighet. Ett annat problem sades vara att de som var födda i Sverige inte kunde få ta del av traumavård.
Trots att Sverige styrs av moderaterna höjs skatten på ISK och kapitalförsäkring till nära 1 procent nästa år. Jämfört med de politiska signalerna blev det tvärtom. I stället för en sänkning blev det en höjning.
Den nya regeringen hade ju enligt vissa beskrivingar lovat att sänka skatten på investeringssparkontona. Svensk Försäkrings Eva Erlandsson konstaterade följande:
”Vad gäller ISK står det svart på vitt i avtalet att ”Sänkt skatt på sparande genom att en grundnivå på 300 000 kr i ISK görs skattefri” ”(Läs mer här)
Men när regeringens budget lades fram fanns löftet inte längre med.
Det blev i stället en rejäl höjning. Nästa år betalar man nära 1 procent, eller mer precist 0,88 procent, av sitt sparkapital i skatt.
Det kan ju tyckas märkligt att en moderatledd regering höjer skatterna på sparande (och för många av oss egenföretagares del även då i praktiken på pensionsssparande). Är det något som är beständigt inom Moderaterna är det ju en vilja till att sänka skatter.
Förklaringen är att detta mer eller mindre sker automatiskt på grund av det allmänna ränteläget. Kapitalet som läggs in i ett ISK-skal schablonbeskattas med en årlig skatt som baseras på statslåneräntan den 30 november. Och räntorna ökar som bekant, så även statslåneräntan.
Men för den som likt jag – en egenföretagare med enskild firma – står i valet och kvalet mellan att spara i ISK eller kapitalförsäkring, betyder det föga.
Skatten på kapitalförsäkringen höjs också. Den beräknas nämligen också utifrån statslåneräntan (Se Nordeas pedagogiska förklaring här).
Ett tag såg det ut som att regeringen skulle införa en stor fördel för ISK på bekostnad av kapitalförsärking, vilket jag skrev om här. Var det då kanske dags att byta sparform?
Denna ansats mötte dock stort motstånd av försäkringsbranschen. De erbjuder ju nämligen inte ISK, utan i stället bland annat just kapitalförsärking. Intressorganisationen Svensk Försäkring kontaktade både tjänstemän och politiker på finansdepartementet för att varna för ”en snedvridning av konkurrensen”.
Och det kanske gav effekt? Kanske blev det för dyrt eller svårt att samtidigt som en ISK-skattesänkning även sänka skatterna på motsvarande sparande i försäkringsform?
Fakta om beskattningen på ISK och Kapitalförsäkring:
Den skattemässiga hanteringen av ISK liknar den som för kapitalförsäkring. Den beräknas efter en formel där man tar statslåneräntan och lägger till 1 procent. Skatten uppgår sedan till 30 procent av summan. Under 2022 har detta gett en skatt på 0,375 procent av behållningen på sparkontot inom ett ISK-skal eller på det belopp som finns på Kapitalförsäkring. Men nästa år blir skatten 0,88 procent av kapitalet som finns på ditt konto under 2023. Källor: Svensk Försärking/DN/DI/Nordea
Är det bra att pensionsspara via kapital- eller pensionsförsäkring? Inte om det är hög fast årlig avgift för då kan du förlora en miljon, säger Avanzas sparekonom och ger ett exempel på vad han menar med hög avgift: 0,65 procent (vilket råkar vara en nästan lika hög avgift som jag betalar…)
Kan det verkligen stämma att jag kan gå miste om en miljon, om jag ligger kvar i mitt kapitalförsäkringssparande med en årlig procentuell administrationsavgift som pensionsbolaget tar ut?
Bakgrunden till frågan är en digital annons i artikelformat i Dagens Industri där Avanzas sparekonom tar ut svängarna.
”Det är så onödigt. En till synes låg avgift på 0,65 procent per år kan göra att du får 1 miljon mindre att leva på”, säger sparekonomen.
Han utgår från ett exempel där den så kallade skalavgiften är 0,65 procent.
Det är alltså en avgift för själva formen för sparandet, skalet, det är det du betalar för att använda någon av sparprodukterna kapitalförsäkring, pensionsförsäkring eller individuell tjänstepension.
Den går oftast under namnet förvaltningsavgift i en pensionsförsäkring och kapitalavgift för en kapitalförsäkring.
Observera att skalavgiften är något annat än fondavgifterna där kapitalet är placerat. Det vi snackar om här är en administrationsavgift som går till pensionsbolaget.
Jag känner mig nästan idiotförklarad som har mina pengar i en försäkring med en avgift som ligger på ungefär denna miljontorsk-nivå. Följande oneliner gör att jag känner mig lite dum:
”Ingen skulle väl någonsin ha sin månadslön på ett konto med årlig procentuell avgift, men ändå har många ett sådant upplägg med sin tjänstepension”, fortsätter Niklas Andersson i annonstexten som så klart syftar till en flytt till Avanzas alternativ.
Han har rätt i att det kan bli mycket pengar, även om avgiften ser låg ut för många sparare.
0,65 procent på 500 000 kronor blir drygt 3 000 kronor om året. Och denna årliga kostnad blir högre och högre i takt med att kapitalet växer.
Dessa pengar skulle annars ha funnits kvar i fonderna där kapitalet placerats och växt med ränta på ränta-effekten fram till pensionen
När spararen betalar sin årsavgift på till exempel 3 500 kronor kostar det i praktiken mer än själva avgiften. Spararen missar också framtida värdeökningar på de 3 500 kronorna som gick till avgift. Och framtida värdeökningar på värdeökningarna.
Om sparkapitalet är högt och insättningarna på en viss nivå och börsen går bra kan det kanske bli en miljon kronor som spararen går miste om på grund av pensionsbolagets administrationsavgift.
Det är en hög siffra jämfört med flera andra räkneexempel. Men att effekten är reell går inte att ta miste på. Kolla bara på dessa räkneexempel:
25-åriga Jenny väljer ett tjänstepensionssparande med 0,5 procents avgift. Jämfört med om hon hade haft 0 procent får hon drygt 220 000 kronor mindre i pensionskapital när hon fyller 67. Hennes pension blir 1 700 kronor lägre varje månad livet ut (Exempel från Staffan Ström, Alecta 2021).
Om samma Jenny i stället nappar på ett erbjudande om pensionssparande för 1,5 procent i total avgift, försvinner cirka 590 000 kronor i avgifter och utebliven avkastning. Det sänker pensionen med 4 600 kronor varje månad. (Staffan Ström, Alecta 2021).
Betalar du en avgift på 0,2 procent och sparar 500 kronor i månaden under 40 år, sänks den totala summa du sparat ihop i slutändan av avgifterna med 5 procent. Om avgiften i stället ligger på 1,5 krymper summan du sparat med cirka 29 procent (Pensionsmyndigheten 2021, exemplet gäller fondavgifter).
Är jag en idiot som betalar en årlig avgift på 0,45 % av kapitalet i en kapitalförsäkring?
Nja, avgifterna på marknaden ligger i spannet 0,25 och 0,90 procent, enligt Konsumenternas Försäkringsbyrå (som kallar avgiften för grundavgift). Priset är alltså ok, sett till denna typ av produkt.
För min del ser jag ett par fördelar jämfört med att spara direkt i fonder via en bank. Jag har möjligheten att sjukförsäkra sparandet mot en avgift, jag har tillgång till rådgivning, och jag får stå i pensionsbolagets bostadskö.
På min sparandenivå kostar det inte en miljon, snarare ett par hundra tusen kronor, under 15 – 17 års sparande, allt annat lika.
Är det värt det?
Än så länge skulle jag inte vilja avfärda det som dumt, även om det är dyrt jämfört med att spara direkt i fonderna.
En sak är säker: att ha en kapitalförsäkring eller en pensionsförsäkring kostar en hel del vid långsiktigt och ambitiöst sparande. Vi som pensionssparare måste ställa oss följande frågor:
a) hur mycket kostar den årliga procentuella avgiften oss? b) vad får vi för den? c) är det vi får värt kostnaden, givet de alternativ som finns
Återigen varnar de för produkter som säljs till privatpersoner och företag efter så kallad avgiftsfri och gratis “fristående rådgivning”.
Dels handlar det om rådgivare som hänvisar kunderna till sina egna dyra fonder.
Dels handlar det om att bolag och banker hänvisar till fonder hos andra bolag. Detta i utbyte mot att rådgivarens bolag får höga provisioner – alltså bra betalt – från de rekommenderade fondernas ägare för att göra det.
Eller så gör de både och, skriver Småspararguiden. Säljer egna och andras dyra fonder. Det är du som betalar.
Det är läsvärt och detta år är det dessutom väl underbyggt med hänvisningar till oberoende bedömningar från myndigheter och medier.
Det är förmodligen så att finansbolagens rådgivare inte förklarar den genomsnittliga konsekvensen av att investera i dyra fonder.
Höga avgifter är nämligen något vi som sparar till pensionen måste vara uppmärksamma på. Risken är annars att avgiften gnager upp en stor del av din och min pension.
Det handlar om en sorts omvänd ränta på ränta-effekt, som gör att en hög avgift är osund i nästan alla väder.
Det finns såklart undantag. Du kanske har den osannolika rötan att lotsas till ett dyrsparande där förvaltarbossen och hans team har fantastiska förmågor? Du väljer ett bolag som har krafter som gör att de vet hur ekonomin utvecklar sig de nämaste 25 åren och därför hela tiden väljer aktier som går som tåget ?
Ja, då kan det löna sig. Men är det värt att betala uppemot flera hundra tusen kronor för att chansa på att just denna dyra förvaltare har denna förmåga?
Den nya regeringen vill införa noll procent skatt på investeringssparkonto, ISK och detta upp till ett sparkapital på 300 000 kronor. Noll procent i skatt! Det är ju rätt billigt det. Varför ska då jag som sparar i en kapitalförsäkring inte byta?
(eller Jag och min kapitalförsäkring, del 1)
För mig som behöver spara till min pension blir jag såklart nyfiken på om detta är en sparform för mig ( som företagare har jag ju tyvärr ej en tjänstepension som nästan alla fast anställda har).
Jag sparar i dag i en kapitalförsäkring. Folk i min situation som inte är höginkomsttagare, alltså egenföretagare med enskild firma* eller dem som saknar tjänstepension från arbetsgivare, har oftast ISK eller i kapitalförsäkring som sparalternativ.
Dessa sparformer sänker nämligen inte sjukpenningsgrundande inkomst, föräldrapenning, a-kassa eller allmän statlig pension, eftersom sparandet sker med skattade pengar. (I Arbetsvärlden tidigare i år skrev jag att många ofta sparar på ett sätt som gör att de sänker dessa statliga försäkringsförmåner, läs mer här.)
Sparformerna liknar varandra. För bägge sparformer får du betala en årlig relativt låg skatt oavsett om du gjort en vinst i sparandet eller inte. Så om då skatten försvinner i ISK borde väl denna sparform hamna i tätposition? Allt annat lika så är svaret såklart ja. Men allt annat är inte lika såklart. Det handlar ju om pension…
Vad är det då för skillnad? Enkelt uttryckt kan man säga att ISK inte har något med försäkringar att göra. Det är ett mer rent sparande, och därför också billigare.
Bägge former är sparande med skattade pengar i olika kombinationer av fonder och aktier och andra värdepapper, men i kapitalförsäkring sker sparandet i försäkringsform. I varje fall ges en eller flera försäkringsmöjligheter.
Försäkringsbolagen framhåller till exempel att du enkelt kan utse en förmånstagare som får sparkapitalet om du hastigt och lustigt skulle förvinna från jordens yta. (Detta går dock att lösa för ISK genom testamente).
Du kan också köpa till olika försäkringsdelar som till exempel täcker upp i fall du blir sjuk, och tillfälligt inte kan spara till sin pension.
Formen ger dig också möjlighet att pytsa ut pengarna under längre tid som månadsutbetalningar, som om det vore en riktig pension.
Vissa bolag erbjuder dig dessutom valet att spara så att en del av värdet på de insatta pengarna garanteras (oftast 80 procent), så att de inte förvinner till stor del i dåliga investeringar eller i en börsnedgång. Det kallas att spara i traditionell försäkring.
Den tydligaste fördelen med ISK jämfört medkapitalförsäkring är framför allt avgiften. Ett ISK är i regel avgiftsfritt i sig, till skillnad från dess ”konkurrent” (men fonderna i sparandet betalar du för i bägge fall).
Med ränta på ränta-effekten kan kapitalförsäkringen därför bli rejält dyrt jämfört med ISK om avgiften är hög och sparandet långsiktigt.
Och om schablonskatten försvinner för ISK, men inte avkastningsskatten hos kapitalförsäkring, blir alltså ISK ännu billigare jämfört med kapitalförsäkring.
Det som jag och andra i min situation alltså bör ta ställning till: är fördelarna med kapitalförsäkring värda de högre avgifterna och den framtida eventuellt högre skatten?
Eftersom jag inte sparar till en traditionell försäkring som garanterar ett visst utbetalningsbelopp är de återstående fördelarna för mig, som jag ser det:
*Det är möjligt att köpa till en slags sjukförsäkring som tillfälligt genererar insättningar till pension (men denna upplevde jag som rätt dyr, och det är som alltid svårt att veta det reella värdet av en försäkring) *Långvarig utbetalning, så att det liknar en vanlig pension, och inte är en summa på ett konto *I mitt fall även att stå i en speciell bostadskö där jag kan flytta in i försäkringsbolagets fastigheter
Men eftersom jag inte har tecknat sjukförsäkringen till kapitalförsäkringen, är det rätt få fördelar faktiskt. Jag vill ju inte längre bo på Södermalm, som när jag var 30, så bostadskön är inte så värdefull längre för mig. Så om skatten försvinner på ISK, och inte på kapitalförsäkring, kommer jag nog att flytta mina pengar, om jag inte gjort det tidigare. Rickard
Läs mer: Här hos oberoende Konsumenternas Försäkringsbyrå finns en jämförelse mellan ISK och kapitalförsäkring, men de går på just denna sida inte in konkret på avgifter och möjliga försäkringstillval. Men om du surfar runt kan du även jämföra avgifter.
Den nya regeringen vill sänka skatten på pension och dessutom utreda frågor som skulle kunna leda fram till ett skattegynnat pensionssparande.
Så kan det avtal som förhandlats fram av regeringspartierna tolkas. Det står att åtgärder som riktas till hushållen bör innehålla sänkningar av skatten både för arbetsinkomster och pensionsinkomster.
Regeringen ska dessutom ta fram andra förslag på hur pensionärernas ekonomi kan bli starkare.
En något svårtolkad passage är en formulering som rör ”breddat ägande av pensioner”.
Det handlar om en formulering under rubriken Hushållsekonomi på sid 59, som lyder:
”Reformer som bidrar till breddat ägande, vad gäller exempelvis boende, sparande och pension bör genomföras”.
Gunnar Loxdal på nyhetsbrevet Sak & Liv tolkar det som att det öppnar för en utredning om skattegynnat pensionssparande. Detta vore en stor nyhet för både pensionsbranschen och enskilda pensionssparare. Det är en rimlig tolkning. Åtminstone kan det ses som ett första steg i denna riktning.
I dag finns det ingen möjlighet eller poäng för den stora majoriteten att spara avdragsgillt till pensionen. Endast egenföretagare och dem som saknar tjänstepension kan göra avdrag, och bland dessa grupper är det bara solklart pensionsmässigt gynnsamt för dem som tjänar mycket bra, över drygt 46 000 kronor i månaden.
Detta beror på att avdragen sänker den pensionsgrundande inkomsten som deklareras till staten för den som tjänar sämre än så, och därför blir avdraget en sorts pyrrhusseger. Man ökar sin kommande privata pension men sänker samtidigt sin kommande statliga pension.
Man måste också komma ihåg att det fåtal som i dag är gynnade av avdragsmöjligheten måste betala skatten någon gång, även om de slipper den i dag, i det här fallet när den insparade pensionen betalas ut.
Om de sparade pengarna växt rejält kanske det inte spelar så stor roll i sig, men för att det ska bli ekonomiskt gynnsamt måste de privata pensionspengarna växa så mycket att det förtar den negativa effekten av att få en mindre inkomstrelaterad pension av staten, vilket blir fallet när man drar av på skatten och sänker sin inkomst.
I dag hänvisas alltså de flesta till att spara till sin pension med skattade pengar.
Om det nu är en utredning på gång som ska införa skatteincitament till privat pensionssparande, blir det förmodligen en utmaning för utredarna att hitta ett system som gör systemet gynnsamt skattemässigt för låg och medelinkomsttagare, utan negativa effekter för deras vanliga pension.
En av anledningarna till att den tidigare avdragsmöjligheten togs bort var att den inte gynnade dem med vanliga inkomster, utan mest dem med mycket höga inkomster.
Det finns ett stort intresse för att få reda på hur ens framtida pension kommer att se ut, i synnerhet bland de äldre. Uppskattningsvis mellan fyra och fem tusen personer loggar i genomsnitt in på tjänsten Min Pension varje dag.
Det finns ett stort intresse för att få reda på hur ens framtida pension kommer att se ut, i synnerhet bland de äldre. Uppskattningsvis mellan fyra och fem tusen personer loggar i genomsnitt in på tjänsten Min Pension varje dag. Det vore intressant att få reda på mer om hur nöjda användarna är med informationen.
På Min Pension kan du göra prognoser om hur din framtida pension kan bli. Det handlar om totalen: om hur mycket din allmänna statliga och pension, dina tjänstepensioner och ditt eventuella privata pensionssparande sammanlagt kan ge. Och det är många som vill veta svaret.
Även om antalet gjorda prognoser minskat sedan förra årets rekordår, så måste man nog säga att intresset är stort.
I den statistik som finns att tillgå framkommer att 3 077 093 nu levande personer besökt Min Pension under de senaste 24 månaderna. Det är alltså minst cirka 1,5 miljoner personer om året som loggat in, vilket innebär 128 000 personer i månaden.
Ett dagligt snitt skulle vara 4 273 personer ifall det var jämnt fördelat under året och månaderna. (en minimisiffra en del av dem loggat in under de senaste två åren gått bort).
Vilka är de inloggade? Ja, lite mer än hälften hade fyllt 50 år, enligt rapporten för kvartal 3. En betydande grupp 70+ hade också loggat in, intressant nog. Det ser i grafiken ut som det är cirka 5 procent som hade fyllt 70. (Man kan tycka att dessa borde ha en rätt så bra koll på sin pension, men förmodligen handlar det om dem vars tjänstepension ska upphöra inom kort?).
Det är ungefär hälften kvinnor och hälften män som använder tjänsten. 27 procent har ännu inte fyllt 40 år.
Enligt ett tidigare blogginlägg från Min Pension i år var de yngsta klart mindre aktiva än de äldre. 14 procent av prognoserna gjordes av användare under 40 år medan 60-plussarna stod för 43,5 procent av de genomförda prognosberäkningarna. Det är såklart inte så konstigt. Enligt min erfarenhet är det relativt få personer under 40 som tar pensionsfrågan på allvar.
Många gör också flera prognoser. De ändrar sina antaganden om när och hur de ska gå i pension. Min Pension rapporterar om att det skapas ungefär 114 692 pensionsprognoser dagligen.
En besökare gör i snitt gör 2,5 prognoser per besök, men hur många som gör väldigt många prognoser, och hur många som nöjer sig med en prognos och sedan inte mer, eller inte riktigt förstår hur man gör en prognos, framgår inte.
Det skulle vara intressant att läsa en mer djupgående statistisk analys och dessutom en kvalitativ analys med längre intervjuer med olika typer av användare. Hur tas informationen emot? Är förståelsen hög eller låg? Hur många upplever att informationen är tillräckligt tydlig? Hur många känner sig osäkra på om någon av sina inbetalda pensioner saknas i prognosen (täckningen är god, men inte fullständig) ? Gör prognosresultaten att användarna på något sätt ändrar sin inställning till sin pension?
Co-writing, I think it’s quite a fair description for a lot of songs. Not only does Ozzy do the vocal melodies. He is also an inspiring bundle of special emotions and energy. And the lyricists that work with him knows that. They must consider that he is hunted by demons from the past, but always makes a come back after a crisis, and this with a smile on his lip.
One issue that has become more and more discussed among Ozzy-fans the last ten years is how much he contributed to his own classical songs in the beginning of his career. And this day is a fine day to address the question, since it was at this date that he made his comeback, back in 1980.
The issue is that a lot of the fans in the beginning of Ozzys career thought that he was the lyricist and that he in the lyrics was telling the listeners about his thoughts and views about life, as a kind of diary of the madmen himself.
For example, this is how Ozzy, or the Ozzy team and the record company, describes the history behind Crazy Train in the texts that was included in the compilation album The Ozzman Cometh 1997.
“I’M GOING OFF THE RAILS ON A CRAZY TRAIN!” reflects everything I was going through at the time. We wrote this in Monmouthshire, Wales at a residential studio”
But it wasn’t that simple. Far from it.
This is how the bassist Bob Daisley says that the music came into being when they made Ozzys two first albums in an interview with Youtube channel The Metal Voice 2018.
“Most of the main riffs were Randys, but the music part we did together. Now what we did …would be to play an idea of a song. A backing track kind of a thing, and Ozzy would sing a melody over it. And a lot of these melodies were very good, you know, Ozzy was very melodic in his vocal tunes and melodies. And there weren’t any other lyricists in the band. But I’d written songs in the past” (20.02).
The bassist is quite clear in his biography. It was he, not Ozzy, that wrote most of the lyrics.
Nevertheless, the album Blizzard of Oz became to be a true game changer for John Osbourne, 32 at the time. He had been kicked out of Black Sabbath 1978. He drank a lot and took a lot of coke, and nobody believed in him. Except for his soon-to-be partner and wife Sharon. Fortunately, this woman also acted as his boss and manager, and helped him find musicians that suited him.
I guess that you could say that the guitarist Randy Rhoads, drummer Lee Kerslake and bass player and text producer Bob Daisley – together with Sharon Arden – saved Ozzy’s career.
This heavy metal classic is probably a result of good teamwork. Especially Bob Daisley (ex Gary Moore, Uriah Heep and Rainbow) and his texts is important here. He, the almost legendary Rhoads and Ozzy really were a good combo.
Ozzy says in his biography that he himself was, at least sometimes, involved in the making of the texts and not only the song melodies. For example: it was he who heard that Rhoads had a good riff that would match well to the lyrics that he had formulated for some time “Wine is fine, but whiskey’s quicker, Suicide is slow with liquor” (Osbourne 2010, s 197). But Daisley claims that it was he who wrote the lyrics, with hard-drinking Ozzy in mind. (Daisley 2013, s 122).
Ozzy acknowledged in his biography that experienced rocker Daisley helped with the songwriting and was a good bass player (but kind of an ill-humored and complaining bloke as well). Daisley has quite another take on it. That is evident in his biography “For facts sake”, where he describes how he wrote most of the lyrics, for example to the mega-hit “Crazy Train”.
Either way. This album is good. Is it Ozzy’s best? No, but if you look at it from an objective perspective, I guess this is one of his two best solo records, together with Diary of a Madman.
It’s hard rock, and vaguely late Sabbath-reminding, but catchier and kinder, it has more energy, and was more direct and had much better songs than the late 70:s Sabbath albums. And it was, or was presented as, totally focused on the solo artist himself – more precisely the Ozzy-persona; the crazy artist that said goodbye to romance and friends and bit the head off a bat,(and also a dove actually).
Another example of this focus in Ozzy, besides the Suicide solution song, is ”I don’t know”. Even if it is Daisley’s words, it’s about Ozzys experiences from Sabbath, when everybody asked him and Sabbath about esoteric things and mysteries about life (Daisley 2013, s 122), themes of which he really didn’t had so many things to say.
In the book the former Ozzy bass player even admits that Ozzy changed his lyrics in this song, according to Daisley by accident: Ozzy remembered some of the sentences the wrong way, he writes.
It should be “It’s if you win or lose, you can choose, don’t confuse all the clues, it’s up to you”, but Ozzy changed it to: ”It’s if you win or lose, you can choose, win or lose, it’s up to you”. In the end, everybody in the studio was happy, so the Ozzy version became the final version (Daisley 2013, s 139). And the song was better of.
75 percent of the songs on the debut album are good. It has Crazy Train (473 000 000 plays on Spotify!). It has Mr. Crowley, and it has Rhandy Rhoads. Any bad tracks? Yes, one. It is No bone movies. Totally boring. Doesn’t make you feel anything.
How about the production? Not so good. It sounds a bit…thin? Many seems to like it though. But some of the more skeptical fans says ”Raw”, ”Rough” and ”A bit dated. The production is clearly different from the other albums. Is it cheap or is it perfectly fitting the Ozzy persona at that time? Either way, I give Blizzard of Ozz a weak 8 out of 10.
What does Ozzy says nowadays about the writing of his songs? Among many things he says that he has co-written the songs, when asked to comment that he has produced 173 songs. (Sirius XM, interview 2019.)
Co-writing, I think it’s quite a fair description for a lot of songs. Not only does Ozzy do the vocal melodies. He is also an inspiring bundle of special emotions and energy. And the lyricists that work with him knows that. They must consider that he is hunted by demons from the past, but always makes a come back after a crisis, and this with a smile on his lip. He is there with his his madness and voice and intuition. He makes artistic choices, even when drunk.
The story and the persona is magnified by show business, and the audiences expectations, of course.
Looking back at the first of solo albums, I am more convinced than ever that Ozzy was, and is, heavily involved in the making of his music, even though it’s quite clear that the riffs and the lyrics often relies on somebody else’s efforts.
Rickard Jakbo
References
Sirius XM (2019) Billy Morrison Asks Ozzy Osbourne If He Knows How Many Songs He’s Written
https://www.youtube.com/watch?v=i3kBb7rHIXo
Bob Daisley-Talks Blizzard of Ozz, Diary of a Madman, Bark at the Moon Pt1
Osbourne Ozzy. & Ayres Chris (2010). I am Ozzy/Jag är Ozzy Swedish translation. Norstedts: Stockholm.
Daisley Bob (2013) For facts sake. Thompson Music: Victoria
Saulnier, J. (2011) Jason Saulnier Bob Daisley Interview – Ozzy Osbourne Bassist (Music Legends)
