Seventh Star. Jo jag köpte den när den kom 1986, för snart 40 år sedan. Tänkte eller kände ”Vafan är det här?”. Det var inte i den positiva mening som när jag upptäckte Ozzys Bark at the Moon eller Iron Maidens tidiga skivor.
Jovisst, den har ett par schyssta låtar, men. var någonstans fanns Sabbath? Var fanns Tyngden. Det både var och var inte Black Sabbath. Mest inte.
Som alla Black Sabbath-nördar vet vid det här laget var det faktiskt tänkt som ett soloprojekt för gitarristen och bandet ledare och järnnäve – Tony Iommi. Geezer Butler – basisten och textmagikern från de tidiga åren – hade lämnat. Ozzy hade spårat ut kring 1980 (men gjorde succé på egen hand). Bill Ward hade nog med sitt. Dio hade kommit och gått. Alla hade lämnat utom Iommi.
Rock med mycket kokain – en väg framåt?
Har verkar vilja ha gjort en mer rockig och bluesig platta. Testa lite annat. Och det kan man ju förstå. Glenn Hughes är visserligen en bra sångare, men det blir är lite inhyrd proffsmusiker över honom snarare än pur Sabbath-magi. Det hjälpte inte heller att sångaren lssade in kokain under inspelningen och stundtals babblade på i maniskt tempo. Han fick också sparlen på turnén. (Iommi 2011, s 206 – 207).
Kokainet till trots, Hughes är inte direkt jagad av demoner som Ozzy. Inte heller har han ett enormt vokalt driv och känslomässig attack i den skala som salig Ronnie James. D. (RIP) hade. Vad saknas egentligen på denna platta. Först tänker jag att det behövs lite mer av äkta fuck you-attityd i rösten, implicit eller explicit. Detta för att matcha Iommi-gitarrens pregnanta och gränssättande riff, och att Hughes inte har detta. Men det kan också vara så att låtarna inte är Sabbath, och inte vill vara Sabbath (et är väl just titelspåret som har tyngden). och att då rösten är helt passlig som finlandssvenskarna säger. Det är ok rock.
Skivan verkar inte vara så lyssnad på Spotify. Bara en låt är mycket populär – den bluesiga radiovänliga balladen No Stranger to Love.
Den kommer inte ens i närheten av det mest mediokra på Dio-albumet Dehumanizer, sett till genomsnittliga lyssningar. Finns det något mindre lyssnat Sabbath-album, förutom Tony Martin-skivorna?
När man läser Tony Iommis självbiografi förstår man varför skivan är så annorlunda.
”Jag ville absolut inte släppa den som en Black Sabbath-skiva, eftersom det inte var en Black sabbath-skiva jag hade skrivit”, skriver Iommi och konstaterar att den hamnade lågt på listorna, och sjönk snabbt nedåt (Iommi 2011, s 207).
Men skivbolagsbossarna bestämde att bandet och plattan skulle tituleras på ett synnerligen korkat sätt ”Black Sabbath featuring Tony Iommi” – som om Black Sabbath någonsin saknat Iommi???
Det nordiska undantaget
I Norden – Sverige, Finland och Norge gick den trots allt bra på listorna. HAmnade på 11, 10 och 17 enligt Wiki, men den gick inte bra på andra ställen. Vi var väl svältfödda på Sabbath vid det laget. Vi köpte vad som helst som det stod Sabbath på, och vi var som vanligt lite efter i frågor om rock på den tiden.
Det fanns ett par ok låtar, eller som vi sa i Tallkrogen under 80-tler, de t var låtar som”duger under kriget” (oklart varför eftersom vi förmodligen tillhörde en generation barn som aldrig varit längre ifrån krig vare sig före eller efter i historien). Angry Heart, Seventh Star och In for the kill. Nu i denna ålder uppskattar jag för första gången In memory, vilket såklart beror på att texten om döden känns mer på riktigt då åren kommer och går. Men vi som hade närmat oss hårdrocken genom de lite äldre Tallkrogskillarnas ”Paranoid”-album, som vi nu tagit över, var såklart förundrade.
Självklart kommer inte någon av låtarna med på listan av de 30 mest spelade Sabbath-låtarna på Spotify, vilka jag rankat här.
En lustig sak: Hårdrocktiningen Kerrang gav den fem av fem! (återigen enligt skakiga källan Wiki) I historiens ljus har det inte stått sig. Hårdrocknestor Martin Popoff lite mer sansad med sina 7 av tio men det är för högt. (Översnäll? Känner han Hughes personligen?)
Sämst av alla – ändå ok?
Sju av tio för ett random rockband kanske, men här jämför man såklart med klassikerna, till exempel Masters of Reality och Heaven & Hell. Röstarna på Rate Your Music ger en mer nykter bedömning. Genomsnittet låg på 2,75 sommaren 2023, sämst av alla plattor Martin-eran undantagen. Ändå nära tre. Så det kanske inte är ett bottennapp, men det har nästan inget med Sabbath att göra.
Källor:
Iommi, T. 2011. Iron Man – min resa genom himmel och helvete med Black sabbath. Kalla Kulor förlag.
Wikipedia.
