Även om epitetet feministisk black metal-föreställning på sätt och vis är en rättvisande beskrivning är monologen ”Heavy as the heart” på teater Moment inte mässande och uppfostrande, vare sig om feminism eller black metal. Det är ”show – not tell”-estetik i dess bästa utformning.
Till en början får vi små inblickar och anekdoter om hårdrock/metal, samt döds- och black-metal, och dessutom glimtar ur Josefin Ankarbergs uppväxt.
Hon håller en formmässigt lekfull monolog och bjuder på mörk musik (och intressant nog även lite Guns n Roses). Hon berättar om sin första gitarrkille-crush, en glammetalsnubbe som hette Vickie.
Det är stundom lättsamt, det blir till och med growl-allsång. Hon uttrycker faktiskt förståelse för alla ”gitarr-killar” som hånas på nätet, och påminner om att några av dessa nörd-övande gitarrgalningar faktiskt till slut lyckades skapa några av världens bästa låtar någonsin.
Även om den vanliga hårdrockens grabbighet får sig små gliringar är detta inte en kulturperson som undervisar folket i ”bra och dålig smak” (och med tanke på att scenen ligger i en söderförort där hårdrocken var stor bland 80-talsungdomen är det nog inte så dumt).
Men det blir strax beck-mörkt på den mycket lilla scenen i Gubbängen. Det har hänt hjärtskärande saker i den 12-åriga Ankarbergs liv, något som skulle kunna delförklara en dragning till den mörkaste av musik. Men det skrivs oss inte på näsan.
Det som jag tänker mest på både under och efter föreställningen är dock inte hennes hemskaste upplevelse- kanske för att händelsen* är så konkret uttryckt och jobbig att tänka på.
Nej, det är en av flera mindre incidenter där hon som ung kvinna eller flicka blir utsatt.
Scenen är följande: den unga tonåringen glider genom skolkorridoren i någon sorts utanförskapsmundering, kanske också vitsvart corpsepaint a la Black Metal. Helt klart signalerar hon ett rebelliskt extremmusik-uttryck.
Plöstligt måste hon passera de smått hotfulla kepskillarna på väg till toaletten, det går bra först, men väl där inne börjar knackandet, sedan bultandet på den tunna dörren. Och skällsorden: häxa Häxa HÄÄXA!
På scenen upprepar hon ordet först i vanlig samtalston, sedan förändras rösten. Först till dödsmetal-growl och därefter till den där mer demoniska versionen som jag associerar starkt med Black metal. H Ä X A. HÄXA! H Ä Ä Ä Ä Ä X A!
Growlandet, och vässkrikandet, blir ett sorts härbärgerande och omformande av det hotfulla. Det hotfulla ordet blir något som den talande, eller growlande, kan sägas har tagit över och börjat ta kommando över. Känslomässigt. Kanske kommunikativt? Du är hotfull? Jag ska visa dig vad hotfullhet är!
H Ä Ä Ä X A A A!
I slutet av monologen sjunger hon, nedsmetad i vita och blodröda och svarta färger, en låt med ren sång. ”Vi flyr inte”, hör jag henne sjunga. Ett hoppfullt budskap. Hon är inte längre vara kvar i black metal-fasens demoniska försvar.
/Rickard Jakbo
*Händelsen som hon kallade sitt lilla trauma, ett smutsigt överrumplande övergrepp av äldre killar, ledde tydligen till dissociation, ett fenomen där den som drabbas helt kapar kontakten till sitt känsloliv för en kortare eller längre period.
