Länge såg han bara metal ut, men sedan en tid har han kommit ut som en sann hårdrocksgubbe. Bra.
Han startar nu en klubb eller bar med det skitbra namnet Mammut. Ett fantastiskt namn för oss halvgamla som gillar metal.
Eftersom han har relativt långt kvar till pensionen kommer det säkert bli många år i den hårda rockkulturens tjänst.
Han är nämligen född 1965, och fyller 59 i år. Då den lägsta åldern för pension från staten kommer att vara minst 64 för hans årskull, måste han kränga Iron Maiden-brandad bira och dricka sponsrad whiskey i minst fem -sex år innan han kan njuta sitt otium.
Förmodligen ännu längre.
För normalpensionsåldern – den så kallade riktåldern – kommer att vara 67 eller 68 för den fd popstjärnan. Först då kommer systemet generera en vettig pension för en genomsnittlig löntagare, kan man säga.
Och eftersom karln verkar ha hur mycket energi som helst kan vi nog räkna med minst 10 år av hårdrock/metal bland kullerstenar, dalahästar och turister.
Även om epitetet feministisk black metal-föreställning på sätt och vis är en rättvisande beskrivning är monologen ”Heavy as the heart” på teater Moment inte mässande och uppfostrande, vare sig om feminism eller black metal. Det är ”show – not tell”-estetik i dess bästa utformning.
Josefin Ankarberg på teater Moment i ”Heavy as the heart” (2023)
Till en början får vi små inblickar och anekdoter om hårdrock/metal, samt döds- och black-metal, och dessutom glimtar ur Josefin Ankarbergs uppväxt.
Hon håller en formmässigt lekfull monolog och bjuder på mörk musik (och intressant nog även lite Guns n Roses). Hon berättar om sin första gitarrkille-crush, en glammetalsnubbe som hette Vickie.
Det är stundom lättsamt, det blir till och med growl-allsång. Hon uttrycker faktiskt förståelse för alla ”gitarr-killar” som hånas på nätet, och påminner om att några av dessa nörd-övande gitarrgalningar faktiskt till slut lyckades skapa några av världens bästa låtar någonsin.
Även om den vanliga hårdrockens grabbighet får sig små gliringar är detta inte en kulturperson som undervisar folket i ”bra och dålig smak” (och med tanke på att scenen ligger i en söderförort där hårdrocken var stor bland 80-talsungdomen är det nog inte så dumt).
Men det blir strax beck-mörkt på den mycket lilla scenen i Gubbängen. Det har hänt hjärtskärande saker i den 12-åriga Ankarbergs liv, något som skulle kunna delförklara en dragning till den mörkaste av musik. Men det skrivs oss inte på näsan.
Det som jag tänker mest på både under och efter föreställningen är dock inte hennes hemskaste upplevelse- kanske för att händelsen* är så konkret uttryckt och jobbig att tänka på.
Nej, det är en av flera mindre incidenter där hon som ung kvinna eller flicka blir utsatt.
Scenen är följande: den unga tonåringen glider genom skolkorridoren i någon sorts utanförskapsmundering, kanske också vitsvart corpsepaint a la Black Metal. Helt klart signalerar hon ett rebelliskt extremmusik-uttryck.
Plöstligt måste hon passera de smått hotfulla kepskillarna på väg till toaletten, det går bra först, men väl där inne börjar knackandet, sedan bultandet på den tunna dörren. Och skällsorden: häxa Häxa HÄÄXA!
På scenen upprepar hon ordet först i vanlig samtalston, sedan förändras rösten. Först till dödsmetal-growl och därefter till den där mer demoniska versionen som jag associerar starkt med Black metal. H Ä X A. HÄXA! H Ä Ä Ä Ä Ä X A!
Josefin Ankarberg growlar
Growlandet, och vässkrikandet, blir ett sorts härbärgerande och omformande av det hotfulla. Det hotfulla ordet blir något som den talande, eller growlande, kan sägas har tagit över och börjat ta kommando över. Känslomässigt. Kanske kommunikativt? Du är hotfull? Jag ska visa dig vad hotfullhet är!
H Ä Ä Ä X A A A!
I slutet av monologen sjunger hon, nedsmetad i vita och blodröda och svarta färger, en låt med ren sång. ”Vi flyr inte”, hör jag henne sjunga. Ett hoppfullt budskap. Hon är inte längre vara kvar i black metal-fasens demoniska försvar.
/Rickard Jakbo
*Händelsen som hon kallade sitt lilla trauma, ett smutsigt överrumplande övergrepp av äldre killar, ledde tydligen till dissociation, ett fenomen där den som drabbas helt kapar kontakten till sitt känsloliv för en kortare eller längre period.
”Stargazer är däremot magisk. Form och text i harmoni. Det är vemod och romantik, kraft och mystik, och som för många stora låtar verkar det delvis ha gått intuitivt till”.
Rainbows Stargazer har ”bara” 39 miljoner spelningar. Jag skriver bara, för bandets mest populära låt Since you been gone har smått otroliga 137 miljoner spelningar på Spotify (23 06 08).
Ändå är det Stargazer som är hårdrocksmästerverket framför andra av Richie Blackmores supergrupp som vid 1976 hade Dio som sångare.
Den mest populära låten är, som flera av Rainbows senare kommersiella hits, mer rockn’roll än hårdrock/metal. Mer mainstream och lättviktigt.
Det tidiga Rainbows Stargazer nådde aldrig hit-listorna, men den är ändå lite av ett signum för bandet. En motsvarighet till Black Sabbaths Iron Man eller War Pigs.
Varför?
Det är form och text i harmoni. Det är vemod och romantik, kraft och mystik.
Låten är över åtta minuter lång och lätt symfonisk, vilket delvis beror på att Blackmore fick hjälp.
”Låten skrev han delvis på cello och till sin hjälp hade gruppen Munchens filharmoniker”, skriver Ove Falkenström i sin bok om 100 skivor 1967 – 1979 (Falkenström, 2012).
Men den har också en catchy hit-feeling över sig. Den har en bra sång-melodi, som vilar på en enkel, suggestiv och malande trum- och basmatta.
Men vad handlar den om? Det är typisk Dio-materia. Trollkarlar och myter och saga och dramatik. Enligt tidskriften Ultimate Rock handlar den om en” ego-maniacal wizard and his tower of stone”.
Det sägs att den är sjungen ur en egyptisk slavs perspektiv, alltså en av de många slavar som bygger det höga tornet mot himlen som trollkarlen vill ha ( men projektet verkar barka åt skogen). Det är en rimlig tolkning. Men det är som med mycket bra poesi. Det är gåtfullt och tvetydigt.
In the heat and the rain
With whips and chains
To see him fly
So many die
We build a tower of stone
With our flesh and bone
Just to see him fly
Don’t know why
Now where do we go?
Stargazer (1976)
Den är ödesmättad och episk, som om man lyssnar på en komprimerad version av sista avsnittet av Game of Thrones eller får en sammanfattning av Sagan om ringen-hobbitarnas gemenskap och kamp i musik-format. Det är en innerlig klagan och en lovsång över livets sorgliga skönhet.
Och som för många stora låtar verkar det delvis ha gått intuitivt till. Inspelningen av hela albumet bara tog ett par veckor.
”The melody and track would be in the air for a couple of days and all of a sudden Ronnie would be gone with his pen and paper and then he’d come down and just sing it and not spend hours doing it. They had a great writing chemistry”, säger fotografen Raymond D’Addario, som var med under inspelningen ( Bloom 2008).
Den är bra, den är en klassiker. Den femte bästa äldre hårdrock/metal-låten under perioden 1970 till 1995.
Spotify-Lista på de 100 bästa tidiga hårdrock/metal låtarna. Objektivt urval.
Falkenström, O. (2012) Hårdrock 1967 -1979. 100 skivor. Epitome förlag.
Jerry Bloom, J. (2008)Black Night.Ritchie Blackmore. Omnibus Press.
