Länge såg han bara metal ut, men sedan en tid har han kommit ut som en sann hårdrocksgubbe. Bra.
Han startar nu en klubb eller bar med det skitbra namnet Mammut. Ett fantastiskt namn för oss halvgamla som gillar metal.
Eftersom han har relativt långt kvar till pensionen kommer det säkert bli många år i den hårda rockkulturens tjänst.
Han är nämligen född 1965, och fyller 59 i år. Då den lägsta åldern för pension från staten kommer att vara minst 64 för hans årskull, måste han kränga Iron Maiden-brandad bira och dricka sponsrad whiskey i minst fem -sex år innan han kan njuta sitt otium.
Förmodligen ännu längre.
För normalpensionsåldern – den så kallade riktåldern – kommer att vara 67 eller 68 för den fd popstjärnan. Först då kommer systemet generera en vettig pension för en genomsnittlig löntagare, kan man säga.
Och eftersom karln verkar ha hur mycket energi som helst kan vi nog räkna med minst 10 år av hårdrock/metal bland kullerstenar, dalahästar och turister.
Även om epitetet feministisk black metal-föreställning på sätt och vis är en rättvisande beskrivning är monologen ”Heavy as the heart” på teater Moment inte mässande och uppfostrande, vare sig om feminism eller black metal. Det är ”show – not tell”-estetik i dess bästa utformning.
Josefin Ankarberg på teater Moment i ”Heavy as the heart” (2023)
Till en början får vi små inblickar och anekdoter om hårdrock/metal, samt döds- och black-metal, och dessutom glimtar ur Josefin Ankarbergs uppväxt.
Hon håller en formmässigt lekfull monolog och bjuder på mörk musik (och intressant nog även lite Guns n Roses). Hon berättar om sin första gitarrkille-crush, en glammetalsnubbe som hette Vickie.
Det är stundom lättsamt, det blir till och med growl-allsång. Hon uttrycker faktiskt förståelse för alla ”gitarr-killar” som hånas på nätet, och påminner om att några av dessa nörd-övande gitarrgalningar faktiskt till slut lyckades skapa några av världens bästa låtar någonsin.
Även om den vanliga hårdrockens grabbighet får sig små gliringar är detta inte en kulturperson som undervisar folket i ”bra och dålig smak” (och med tanke på att scenen ligger i en söderförort där hårdrocken var stor bland 80-talsungdomen är det nog inte så dumt).
Men det blir strax beck-mörkt på den mycket lilla scenen i Gubbängen. Det har hänt hjärtskärande saker i den 12-åriga Ankarbergs liv, något som skulle kunna delförklara en dragning till den mörkaste av musik. Men det skrivs oss inte på näsan.
Det som jag tänker mest på både under och efter föreställningen är dock inte hennes hemskaste upplevelse- kanske för att händelsen* är så konkret uttryckt och jobbig att tänka på.
Nej, det är en av flera mindre incidenter där hon som ung kvinna eller flicka blir utsatt.
Scenen är följande: den unga tonåringen glider genom skolkorridoren i någon sorts utanförskapsmundering, kanske också vitsvart corpsepaint a la Black Metal. Helt klart signalerar hon ett rebelliskt extremmusik-uttryck.
Plöstligt måste hon passera de smått hotfulla kepskillarna på väg till toaletten, det går bra först, men väl där inne börjar knackandet, sedan bultandet på den tunna dörren. Och skällsorden: häxa Häxa HÄÄXA!
På scenen upprepar hon ordet först i vanlig samtalston, sedan förändras rösten. Först till dödsmetal-growl och därefter till den där mer demoniska versionen som jag associerar starkt med Black metal. H Ä X A. HÄXA! H Ä Ä Ä Ä Ä X A!
Josefin Ankarberg growlar
Growlandet, och vässkrikandet, blir ett sorts härbärgerande och omformande av det hotfulla. Det hotfulla ordet blir något som den talande, eller growlande, kan sägas har tagit över och börjat ta kommando över. Känslomässigt. Kanske kommunikativt? Du är hotfull? Jag ska visa dig vad hotfullhet är!
H Ä Ä Ä X A A A!
I slutet av monologen sjunger hon, nedsmetad i vita och blodröda och svarta färger, en låt med ren sång. ”Vi flyr inte”, hör jag henne sjunga. Ett hoppfullt budskap. Hon är inte längre vara kvar i black metal-fasens demoniska försvar.
/Rickard Jakbo
*Händelsen som hon kallade sitt lilla trauma, ett smutsigt överrumplande övergrepp av äldre killar, ledde tydligen till dissociation, ett fenomen där den som drabbas helt kapar kontakten till sitt känsloliv för en kortare eller längre period.
Först ut i denna fantastiska serie kulturtips för den mogne metallisten är Sabbath bloody Podcast. Podden har funnits sedan 2018, och riktar sig till fansen (eller förvirrade människor utan så mycket att göra).
Upplägget ser ut så här: för varje år som tickat på under Heavy Metal-skaparnas karriärer skapas ett avsnitt som går igenom alla väsentliga händelser och tillgängliga åsikter om dessa händelser. Serien startar med ett Pre-Sabbath avsnitt, och sedan följer året 1970, året 1971, året 1972 och så vidare – ja du hajar.
När detta skrivs har alla Sabbath-åren avverkats, men serien har i sann hårdrocksnörd-anda utökats med en Ozzy år för år-inriktning, och på denna linje har vi nu nått 1982.
Det är ett härligt program. Tok-Nördigt, javisst. Men inte på ett tråkigt sätt. Det är metal-nörderi när det är som bäst.
Ibland hamnar programledaren på en löjligt inzoomad detaljnivå. Men det funkar. Och det av två skäl: a) det serveras nyheter för alla fans som inte är helt galna och har pluggat in varenda intervju med legendarerna och deras medmusiker och b) det finns en humoristisk ton.
Här är ett exempel på hur det kan låta ungefär:
-Bob Daisley writes very good texts on the album, almost Geezer level. .. Even my mom sings along to Crazy train.
Här finns intervjusnuttar från tiden då det begav sig, citat ur den växande högen med BS- och Ozzy-böcker och även färskare intervjuer av tala ut-karaktär (läs berätta om vilken egoist/idiot/svin någon av stjärnorna kunde vara och hur synd det är om den som talar ut).
Poddaren är ett till synes anonymt fan som kan berätta i podd-format om allt du velat veta, och även sådant du inte velat veta, om mighty BS och Ozzy.
Podden känns väldigt lovande. Det är mitt intryck efter att ha lyssnat på ett par avsnitt i den serie avsnitt som behandlar Ozzys solokarriär år för år (1980 och 1982). Jag kommer såklart att lyssna vidare.
