SPF Seniorerna har sammanställt intressanta siffror rörande sysselsättningen av äldre.
Siffrorna visar att antalet sysselsatta som fyllt 65 under åren 2005–2023 har ökat med 135 000 personer. Det är nästan en tredubbling av antalet sysselsatta i gruppen sedan mätningens startår 2005, då 75 000 i åldern 65 till 74 jobbade.
Källa SPF Seniorernas rapport: Fler och fler seniorer jobbar -rekord för seniorernas sysselsättning 2023,
Varför sker då den snabba förändringen?
Delvis har det att gör med att de som fyllt 65 är fler. Men det är en mindre del av förklaringen. Sett till andelen av den äldre befolkningen som arbetar har det skett en fördubbling, från cirka 10 till 20,0 procent. Organisationen kommer fram till att endast drygt en femtedel av sysselsättningsökningen i gruppen 65 – 74 år, beror på att befolkningen i åldersgruppen har ökat.
Rapportförfattarna lyfter explicit fram gynnsammare skatteregler och förändringar i lagar som reglerar arbetsmarknaden som tänkbara skäl till ökningen. Till exempel nämner de höjningen av den högsta åldern då en person har rätt att ha kvar sin anställning, den så kallade LAS-åldern. Den har ju de senaste åren höjts från 67 till 69 år.
Organisationen verkar också hålla öppet för att kan finnas ekonomiska skäl till ökningen, men de verkar inte ha hittat studier som mäter detta. Synd, med tanke på den debatt om fattigpensionärer som finns.
Rapporten försöker dock svara på hur stor del av de äldre som arbetar vidare av ekonomiska skäl. Man kan kanske se detta som en sorts replik på, eller i alla fall en motvikt till, tjänstepensionsbolaget Alecta som nyligen i sin årliga rapport lyft fram hur bra total ekonomi de flesta äldre har ( i alla fall de ”yngre äldre”).
SPF Seniorerna sammanfattar forskningsläget så här:
”Studier visar att 40–50 procent av seniorerna som jobbar vidare gör det helt eller delvis av ekonomiska skäl, och detta är vanligare bland kvinnor än bland män”
och att
”det finns en kärna på cirka 20 procent av seniorerna som yrkesarbetar som gör det huvudsakligen av ekonomiska skäl”. *
Sistnämnda bedömning ligger också faktiskt i linje med Alectas analys. När jag intervjuade tjänstepensionsbolagets pensionsekonom nyligen sa han att cirka åtta av tio jobbonärer uppger att drivkrafterna ”i första hand är den sociala stimulansen, att man trivs med sina arbetsuppgifter och att man upplever att det är bra för hälsan att fortsätta jobba”. De återstående 20 procenten höll alltså inte med om det.
Jag kan tänka mig att den ökande medellivslängden och bättre hälsan som möjliggör dessa allt längre liv också ligger bakom en del av ökningen. Om fler orkar arbeta, borde fler också fortsätta arbeta.
Det kanske också handlar om att det finns tillgång till fler arbeten där äldre trivs och efterfrågas?
Klart är att nästan alla som arbetar vidare också får ut annat än pengar. För det motiv som nästan alla angav i en ISF-rapport* från 2020 var att man fick positiv stimulans av arbetet. Hela 98 procent höll med om detta.
*Här hänvisar man bland annat till ISF:s , Inspektionen för socialförsäkringens (2020) rapport, Tidig och sen pensionering. (2020) och Pensionsmyndighetens ”Blev det som du tänkt dig? En studie bland 70–75-åringar” (2020).
Trots att myndigheter, pensionsexperter och politiker tjatar om att vi måste jobba längre – för att vi lever längre – ligger Sverige inte i framkant internationellt. Sverige hamnar på plats 15 av 38 i OECD:s lista över hur stor andel av befolkningen som arbeta efter sin 65-års dag. Ett av skälen kan vara de yngre svenska pensionärernas relativt goda ekonomi, säger två experter.
14 av 38 undersökta OECD-länder har en högre andel av åldersgruppen 65-69 år i sysselsättning än Sverige, vilket jag kunde rapportera om i Pensionsnyheterna i början av året. Siffrorna hittade jag i OECD:s årliga rapport, ”Pensions at a Glance 2023”. Där
I Sverige jobbar 28 procent i åldersgruppen. Men är det mycket eller litet? Det är en fråga om vilket perspektiv man har.
Det är visserligen över snittet på 25 procent, men vi ligger långt efter länder som Island, Japan, Nya Zeeland och Estland, och även klart efter Norge. (se tabell nedan). Fem länder har mellan 40 och 50 procent (!) i åldersgruppen 65-69 i arbete.
”Inte förvånande att Sverige inte ligger högre”
Varför ligger då inte Sverige högre i listan? Jo, många OECD-länder har arbetat med att höja sina pensionsåldrar, och i flera länder måste man förmodligen arbeta länge för sin ekonomis skull. Det är i alla fall två av förklaringarna som utredaren och forskaren Stefanie König ger till varför så många länder klår Sverige i grenen ”äldre i arbete”.
– Jag tycker egentligen inte att det är så förvånande. Visst, Sverige har försökt få upp pensionsåldern, men vi ser i stort sett samma trend när det gäller andra länder också, sa Stefanie König, verksam som utredare och forskare på Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, till mig och Pensionsnyheterna.
Bland de som höjt pensionsåldern finns våra nordiska grannar Norge, Island och Finland. I vårt östra grannland kan finländarna från och med i år tidigast ta ut sin arbetspension då de uppnått åldern 64 och ett halvt år.
Stephanie König har forskat mycket kring pensionsåldrar i Sverige och andra länder, både på ISF och när hon var verksam som forskare i Tyskland.
– När det gäller ganska många av de länder som ligger i toppen tänker jag att många av de äldre i dessa länder jobbar av ekonomisk nödvändighet.
Estland, på plats sju, är ett exempel. 37 procent av landets ”yngre äldre” är i sysselsättning 2022, att jämföra med Sveriges 28 procent.
När Stefanie König undersökte saken visade det sig att de flesta av de äldre estländarna angav finansiella skäl till att de fortsatte att arbeta. I undersökningar av svenska äldre som arbetade angav de flesta i stället positiva saker* som skäl, som till exempel att det var simulerande att arbeta.
– Andelen fattiga bland de äldre är relativt hög i länder som Korea och de baltiska länderna och i flera av de andra länderna med en hög sysselsättningsgrad. Det kanske inte är helt frivilligt att de arbetar.
Men denna förklaringsmodell gäller inte alla länder. För Japan, Nya Zeeland, Norge och Island kan pensions- och trygghetssystemen, eller en kombination av dem, spela in. På Island handlar det om regler. Det finns få eller inga möjligheter att gå i pension tidigt om man inte är sjuk, förklarar experten. Pensionsåldern är också 67 år.
”Nyblivna pensionärer har faktiskt ganska hyggliga inkomster totalt sett”
Tjänstepensionsbolaget Alectas pensionsekonom Staffan Ström ser tre huvudförklaringar till att Sverige inte hamnar på topp 10-listan över vilka länder som har störst andel äldre i sysselsättning. Dels handlar det om att många svenskar får det tillräckligt bra ekonomiskt när de går relativt tidigt.
– Många nyblivna pensionärer har faktiskt ganska hyggliga inkomster totalt sett, förklarade pensionsekonomen.
Här syftar han på alla inkomster, och inte bara pension. Alecta sammanställer årligen hur pensionärerna har det ekonomiskt. I år kunde man till exempel visaatt nästan 50 procent av svenskarna har en högre (!) totalinkomst när de är 67 år än när de är 60 år. (Dock finns inte de som bott färre än 40 år i Sverige med i undersökningen)
– När man mäter någorlunda nyblivna pensionärers totala inkomster blir siffrorna förvånande höga, oavsett om man ser till låg-, medel- eller höginkomsttagare. Det tror jag i hög grad bidrar till att vissa väljer en tillvaro som heltidspensionärer medan de kanske hade jobbat på några år till i ett land där pensionärer har sämre disponibla inkomster
Alecta räknar i sin studie alltså in alla inkomster, och inte bara med den statliga pensionen och tjänstepensionen från arbetsgivaren. Här ingår inkomster från arbete och kapitalinkomster från aktier och sparanden med, samt bidraget bostadstillägg och kompletterande bidraget garantipension.
Pensionsekonomen påpekar också att de som jobbar högt upp i åldrarna i Sverige oftast inte anger ekonomin som huvudskäl.
– Ungefär åtta av tio jobbonärer säger att drivkrafterna i första hand i stället är den sociala stimulansen, att man trivs med sina arbetsuppgifter och att man upplever att det är bra för hälsan att fortsätta jobba.
Sveriges placering handlar också om normer. Det finns fortfarande en föreställning hos arbetsgivare och anställda om att en svensk går i pension vid ungefär 65 års ålder, och det betyder ju att många går även innan sin 65-årsdag.
– Det nästan förutsätts att man ska gå vid en viss ålder. 65-årsnormen har varit väldigt stark i Sverige, trots att det nu är 30 år sedan denna pensionsålder officiellt avskaffades. När vi i djupintervjuer frågar om varför man gått vid en viss ålder blir svaret ofta ”det bara blev så”.
Det svenska särdraget
Den tredje tänkbara förklaringen handlar om ett svenskt kulturellt särdrag. I olika undersökningar brukar Sverige sticka ut som ett land där hög ålder inte värderas särskilt högt. Detta påverkar nog hur arbetsgivare tänker kring att behålla och rekrytera äldre medarbetare, menar Staffan Ström.
Framtiden
Kommer då de flesta svenskar fortsätta att gå vid 65 och ligga nära mitten av OECD-tabellen? Nej, det tror han inte. Inte minst för att Sverige på senare år gjort många förändringar, och att effekterna ännu inte syns i statistiken. Han tänker främst på följande faktorer.
*den höjda lägstaåldern för uttag av allmän pension (höjdes härom året från 62 till 63 och kommer 2026 att bli 64)
* nya skatteregler
*höjda intjänandeåldrar i vissa tjänstepensionsavtal (det vill säga att inbetalningarna fortsätter längre upp i åldrarna)
* införandet av en normerande riktålder på 67 år (som formellt införs 2026 och då hamnar, men en inofficiell riktålder – 66 – används redan nu av pensionsmyndigheten och vissa pensionsexperter)
*höjd LAS-ålder
Allt detta innebär troligen att fler över 65 kommer att jobba. Detta skulle i så fall utgöra en acceleration av en pågående trend. För både i Sverige och de flesta av andra OECD-länder så jobbar de äldre bara mer och mer. I den ovan nämnda OECD-rapporten lyfter man fram att de äldres sysselsättningsgrad har ökat avsevärt sedan år 2000.
Bland 65–69-åringarna ökade sysselsättningsgraden med i genomsnitt drygt 9 procentenheter i de 33 OECD-länder som det fanns jämförbara siffror för. I Sverige var ökningen större. Sysselsättningen bland svenskar i åldrarna 65-69 har ökat med 13 procentenheter.
Det franskspråkiga undantaget
Som syns i tabellen ovan är det flera EU-länder, i synnerhet de fransktalande medlemsstaterna, som ligger i botten med under 10 procent av gruppen 65-69 i sysselsättning. Varför det är så? Är de immuna mot den internationella trenden? Det är föremål för en annan text.
* Detta betyder dock inte att ekonomin är betydelselös. I en annan studie svarade 60 procent av de äldre svenskarna att även ekonomiska skäl påverkade beslutet.
Debatten om omställningsstudiestödets tröga införande har tagit fart även i riksdagen. Arbetsvärlden publicerar en artikel jag skrivit om detta i dag.
Under ett halvår har jag följt införandet för Arbetsvärldens räkning, men hittills har det varit relativt stillsamt i riksdagskammaren.
Två oppositionspolitiker, Ciczie Weidby (V) och Niklas Sigvardsson (S) har visserligen vid ett par tillfällen ställt frågor till utbildningsminister Mats Persson (L) om hur det kan komma sig att det går så långsamt med att handlägga omställningsstudiestödet till de yrkesverksamma som vill ställa om och kompetensutveckla sig med förmånliga vilkor. Det som var det stora löftet till arbetstagarna i den stora LAS/Trygghetsreformen.
I frågeställningarna hänvisas till Arbetsvärldens artiklar:
Nu har Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling (V) skrivit en interpellation, daterad 10 maj, där han ställer en rad frågor, och hänvisar till ytterligare en Arbetsvärldsartikel jag skrivit.
Temperaturen i frågan ökade då CSN meddelade att 600 miljoner kronor inte verkar kunna betalas ut, detta på grund av långsamhet och resursbrist.
CSN mäktar helt enkelt inte med. Dels har man inte tillräckligt många som kan jobba med handläggningen, dels har man inte utvecklat ett digitalt stödsystem som kan underlätta den komplexa granskning av varje ansökan som måste ske.
Nu är frågan vad som kommer att ske med alla ansökningar som kommit in inför höstterminen? Vilka åtgärder vidtar minstern, undrar gruppledaren?
S-ledamoten Niklas Sigvardsson uppmanar i sin interpellation regeringen att lyssna på arbetsmarknadens parter som i flera debattartiklar succesivt blivit allt mer irriterade i offentligheten.
Det ryktas om att riksdagsledamöterna tidgare har tvingats hålla inne med besvikelsen och kritiken då en skriftlig fråga ska vara neutralt formulerad och icke-argumenterande.
I interpellationsdebatten, som alltså öppnar för andra partiers reprsentanter att delta, är tonen mer kritisk. Man går inte så långt som att man talar om avtalsbrott från statens sida, som till exempel SSR:s Ursula Berge gjort, men man använder fraser som ”tomma löften” och ”oacceptabel situation”.
Nu blir det alltså debatt i kammaren i slutet av maj. Det ska bli intressant att höra vad som sägs, inte minst från utbildningsminister Mats Perssons sida.
