Etikett: Metalltext

Plats 27 * på Rickards topp 100-lista över de bästa 100 äldre metal/hårdrock-låtarna.

Band: Iron Maiden

Låt: The Rime of the ancient Mariner/Balladen om den gamle sjömannen (1984)

Nästan 14 minuter lång och du har inte tråkigt. Så är det med låten som Steve Harris slängde in ”på kul”, om man får tro Bruce Dickinsons självbiografi. Den finns på gruppens femte album, släppt mitt under storhetstiden.

Den får dig att tänka på om också du, som den gamle sjömannen i sitt gråa skägg och upptända blick, skulle gå från person till person för att berätta din historia, om också du fått skulden för ett skeppshaveri efter att ha dödat en albatross.

Musikaliskt innehåller den, som de bättre Maiden-eposen, flera och rätt olika stycken som avlöser varandra. Ja, den är ”ett komplicerat och stämningsfullt stycke”, som Mick Wall beskriver den.

I ett moment stillnar den så gott som helt. En röst med gammeldags uttal citerar Coleridges text. Orden ackompanjeras av akustiskliknande gitarr och ljudet av träskrovets ristningar och knarr.

Låten tar verkligen med dig till havet, till utsattheten, till mannen som driver planlöst fram som den enda överlevande på öppet hav under månskenet.

Texten

Denna låts storhet handlar till stor del om originaltexten och historien. Det är alltså varken Steve Harris, Adrian Smith eller Bruce Dickinson som ligger bakom idéerna och temat, utan den skuldridne Samuel Taylor Coleridge.

Den brittisk poeten skrev i slutet av 1700-talet ned historien om den otursförföljda sjömannen som till slut fann en mening i att grabba tag i människor och berätta om det fasanfulla och fantastiska han var med om.

”Water, water everywhere nor any drop to drink”

Mick Wall skriver i sin Maiden-biografi att Harris ”inspirerades” av dikten, och att Harris på så vi framkallade denna mystiska värld som låten består av. Det är lite att överdriva Harris snille, (som så klart i övrigt inte ska dissas). För Iron Maidens text är en sammanfattning av dikten, och innehåller till och med en kopia av två textstycken (se nedan i fetad i stil), varav en också utgör diktens poetiska höjdpunkt för många.

Men att tonsätta den rätt, att våga göra en låt på 14 minuter, och att skapa det musikaliska landskap som förmodligen gjort dikten mer känd över världen än alla litteraturlärare tillsammans; detta är så klart värt att beundra.

Som all stor konst handlar den om många saker samtidigt.

Här är det havet, ensamheten, kampen, hopplösheten och hoppet, berättandet som överlevnadsstrategi, människans relation och täta koppling till naturen. Vår strävan efter att förstå varför vi kan hamna som spillror på ett skepp mitt i havet.

Texten är en fin illustration av något som liknar Coleridges romantiska credo:

”Att göra det utvändiga invändigt, det invändiga utvändigt, att göra naturen till tanke, och tanken till natur – detta är snillets mysterium i konsten”, som Coleridge skrev i sin Biographia Literaria från 1817. (Eriksson, 2018)

Texten är både modern och romantisk. Professor i Environmental Humanities sir Jonathan Bate, säger i ett temaavsnitt av BBC:s avsnitt av In our Time: Culture att det i vår tid går att ge texten en ekologisk tolkning.

”It is also possible to make an crime against nature, for example to shoot an alabatross/…/ a key element of the modernity of this poem.”

Men han säger också avslutningsvis, mycket träffande, att storheten ligger i att det är en oförglömlig story i ett oförglömligt språk.

För ännu mer om denna storslagna romantik-dikt, Läs The Guardians hyllning från 2009:

Iron Maidens text med stycken direkt citerade från Coleridges, versionen från år 1800.

Hear the rime of the ancient mariner
See his eye as he stops one of three
Mesmerizes one of the wedding guests
Stay here and listen to the nightmares of the sea

And the music plays on, as the bride passes by
Caught by his spell and the mariner tells his tale

Driven south to the land of the snow and ice
To a place where nobody’s been
Through the snow fog flies on the albatross
Hailed in God’s name, hoping good luck it brings

And the ship sails on, back to the North
Through the fog and ice and the albatross follows on

The mariner kills the bird of good omen
His shipmates cry against what he’s done
But when the fog clears, they justify him
And make themselves a part of the crime

Sailing on and on and north across the sea
Sailing on and on and north ’til all is calm

The albatross begins with its vengeance
A terrible curse a thirst has begun
His shipmates blame bad luck on the mariner
About his neck, the dead bird is hung

And the curse goes on and on at sea
And the curse goes on and on for them and me

”Day after day, day after day
We stuck nor breath nor motion
As idle as a painted ship upon a painted ocean

Water, water everywhere and
All the boards did shrink
Water, water everywhere nor any drop to drink”

There calls the mariner
There comes a ship over the line
But how can she sail with no wind in her sails and no tide

See, onward she comes
Onward she nears out of the sun
See, she has no crew
She has no life, wait but here’s two

Death and she life in death
They throw their dice for the crew
She wins the mariner and he belongs to her now
Then, crew one by one
They drop down dead, two hundred men
She, she, life in death
She lets him live, her chosen one

”One after one by the star dogged moon
Too quick for groan or sigh
Each turned his face with a ghastly pang
And cursed me with his eye

Four times fifty living men
(And I heard nor sigh nor groan)
With heavy thump, a lifeless lump
They dropped down one by one”

The curse it lives on in their eyes
The mariner he wished he’d die
Along with the sea creatures
But they lived on, so did he

And by the light of the moon
He prays for their beauty not doom
With heart he blesses them
God’s creatures all of them too

Then the spell starts to break
The albatross falls from his neck
Sinks down like lead into the sea
Then down in falls comes the rain

Hear the groans of the long dead seamen
See them stir and they start to rise
Bodies lifted by good spirits
None of them speak and they’re lifeless in their eyes

And revenge is still sought, penance starts again
Cast into a trance and the nightmare carries on

Now the curse is finally lifted
And the mariner sights his home
Spirits go from the long dead bodies
Form their own light and the mariner’s left alone

And then a boat came sailing towards him
It was a joy he could not believe
The pilot’s boat, his son and the hermit
Penance of life will fall onto him

And the ship it sinks like lead into the sea
And the hermit shrives the mariner of his sins

The mariner’s bound to tell of his story
To tell this tale wherever he goes
To teach God’s word by his own example
That we must love all things that God made

And the wedding guest’s a sad and wiser man
And the tale goes on and on and on

Källa Youtube Music/Lyricfind

* Efter att ha läst in mig lite på textens historia flyttade jag upp låten från 47 till 27. Detta ska ses som den nya objektivt sanna placeringen på den likaledes objektivt sanna och neutrala 100-listan.

Källor:

Dickinson, B ( 2017) What does this button do? – an Autobiography

Wall, M (2005), Run to the Hills – den officiella biografin.

Eriksson, U (2018) Coleridges moraliska gåta låter oss känna suget från avgrunden, Svenska Dagbladet, 2018 03 07

Lyricfind