På hösten när själen är extra känslig bör man söka tröst i poesins skyddande, långsamma och vidgande värld.
Jag påmindes om detta när jag var på poesimässa i Stockholm för ett par veckor sedan.
Det var ju länge sedan jag hade min poesiperiod med både egna dikter och överdrivet svärmande för finlandssvenska och ryska poeter (och så klart Tranströmer). Så jag behövde bli påmind.
Det började med att jag fick upp ögonen för Järnjungfrupoesi av Nicko Smith. Det är poesi om Iron Maiden, eller snarare om upplevelsen av Iron Maiden. Ett viktigt och självklart koncept och det är konstigt att så få uppmärksammat detta tilltag. Väl utfört. Ett smakrov här:
Stirrar på Eddie
som reser sig upp från graven
inuti mig
Live After Death
Smith, N. Järnjungfrupoesi (2022). Eget förlag.
Inspirerad av denna metalpoetiska insats åkte jag till Medborgarplatsen och lyssnade på fem – sex uppläsningar på Tranströmerbiblioteket.
Bäst var Daniel Boyaciglou. Det var tänkvärt, det var timing, lite humor och även sång (!).
(Han ska tydligen uppträda på Dramaten snart i ett sorts 20-årsjubileum, ska försöka gå)
Där fanns också en underfundig herre vid namn Eric Fylkeson, som tydligen är lite av en legend inom modern poesi. Han läste också väldigt bra. Jag köpte hans nysläppta ”Flyktdjurets dikter”.
Här är en av dikterna i denna samling, den landade väldigt väl i salongen:
Bara man anstränger sig går det att leva
ett gott liv inuti en regndroppe
hade det varit fint om pappa sagt.Eric Fylkeson, Flyktdjurets dikter (2023). Fri Press.
Så läs poesi i höst. Det ska jag göra.
