Etikett: Tallkrogen

Seventh Star ett bottennapp i Sabbath-historien eller helt ok rock?

Seventh Star. Jo jag köpte den när den kom 1986, för snart 40 år sedan. Tänkte eller kände ”Vafan är det här?”. Det var inte i den positiva mening som när jag upptäckte Ozzys Bark at the Moon eller Iron Maidens tidiga skivor.

Jovisst, den har ett par schyssta låtar, men. var någonstans fanns Sabbath? Var fanns Tyngden. Det både var och var inte Black Sabbath. Mest inte.

Som alla Black Sabbath-nördar vet vid det här laget var det faktiskt tänkt som ett soloprojekt för gitarristen och bandet ledare och järnnäve – Tony Iommi. Geezer Butler – basisten och textmagikern från de tidiga åren – hade lämnat. Ozzy hade spårat ut kring 1980 (men gjorde succé på egen hand). Bill Ward hade nog med sitt. Dio hade kommit och gått. Alla hade lämnat utom Iommi.

Rock med mycket kokain – en väg framåt?

Har verkar vilja ha gjort en mer rockig och bluesig platta. Testa lite annat. Och det kan man ju förstå. Glenn Hughes är visserligen en bra sångare, men det blir är lite inhyrd proffsmusiker över honom snarare än pur Sabbath-magi. Det hjälpte inte heller att sångaren lssade in kokain under inspelningen och stundtals babblade på i maniskt tempo. Han fick också sparlen på turnén. (Iommi 2011, s 206 – 207).

Kokainet till trots, Hughes är inte direkt jagad av demoner som Ozzy. Inte heller har han ett enormt vokalt driv och känslomässig attack i den skala som salig Ronnie James. D. (RIP) hade. Vad saknas egentligen på denna platta. Först tänker jag att det behövs lite mer av äkta fuck you-attityd i rösten, implicit eller explicit. Detta för att matcha Iommi-gitarrens pregnanta och gränssättande riff, och att Hughes inte har detta. Men det kan också vara så att låtarna inte är Sabbath, och inte vill vara Sabbath (et är väl just titelspåret som har tyngden). och att då rösten är helt passlig som finlandssvenskarna säger. Det är ok rock.

Skivan verkar inte vara så lyssnad på Spotify. Bara en låt är mycket populär – den bluesiga radiovänliga balladen No Stranger to Love.

Den kommer inte ens i närheten av det mest mediokra på Dio-albumet Dehumanizer, sett till genomsnittliga lyssningar. Finns det något mindre lyssnat Sabbath-album, förutom Tony Martin-skivorna?

När man läser Tony Iommis självbiografi förstår man varför skivan är så annorlunda.

”Jag ville absolut inte släppa den som en Black Sabbath-skiva, eftersom det inte var en Black sabbath-skiva jag hade skrivit”, skriver Iommi och konstaterar att den hamnade lågt på listorna, och sjönk snabbt nedåt (Iommi 2011, s 207).

Men skivbolagsbossarna bestämde att bandet och plattan skulle tituleras på ett synnerligen korkat sätt ”Black Sabbath featuring Tony Iommi” – som om Black Sabbath någonsin saknat Iommi???

Det nordiska undantaget

I Norden – Sverige, Finland och Norge gick den trots allt bra på listorna. HAmnade på 11, 10 och 17 enligt Wiki, men den gick inte bra på andra ställen. Vi var väl svältfödda på Sabbath vid det laget. Vi köpte vad som helst som det stod Sabbath på, och vi var som vanligt lite efter i frågor om rock på den tiden.

Det fanns ett par ok låtar, eller som vi sa i Tallkrogen under 80-tler, de t var låtar som”duger under kriget” (oklart varför eftersom vi förmodligen tillhörde en generation barn som aldrig varit längre ifrån krig vare sig före eller efter i historien). Angry Heart, Seventh Star och In for the kill. Nu i denna ålder uppskattar jag för första gången In memory, vilket såklart beror på att texten om döden känns mer på riktigt då åren kommer och går. Men vi som hade närmat oss hårdrocken genom de lite äldre Tallkrogskillarnas ”Paranoid”-album, som vi nu tagit över, var såklart förundrade.

Självklart kommer inte någon av låtarna med på listan av de 30 mest spelade Sabbath-låtarna på Spotify, vilka jag rankat här.

En lustig sak: Hårdrocktiningen Kerrang gav den fem av fem! (återigen enligt skakiga källan Wiki) I historiens ljus har det inte stått sig. Hårdrocknestor Martin Popoff lite mer sansad med sina 7 av tio men det är för högt. (Översnäll? Känner han Hughes personligen?)

Sämst av alla – ändå ok?

Sju av tio för ett random rockband kanske, men här jämför man såklart med klassikerna, till exempel Masters of Reality och Heaven & Hell. Röstarna på Rate Your Music ger en mer nykter bedömning. Genomsnittet låg på 2,75 sommaren 2023, sämst av alla plattor Martin-eran undantagen. Ändå nära tre. Så det kanske inte är ett bottennapp, men det har nästan inget med Sabbath att göra.

Källor:

Iommi, T. 2011. Iron Man – min resa genom himmel och helvete med Black sabbath. Kalla Kulor förlag.

Wikipedia.

Att kasta, att springa och att låta sig berusas av faran. Tallkrogsminnen #1

En sprakande gemenskap för vandaler eller Att kasta, att springa och att låta sig berusas av faran.

Gatlykta i Enskede där glödlampan är väl skyddad. (Obs! The names of the highly involved persons have been changed to protect the innocent).

På av de långa gatorna längs Enskede IP knatade vi på upplogade och kalla gångbanor en gång i veckan på väg mot Enskede gårds gymnasiums gymnastikhall. Det var i de här krokarna som en av flera ”vandaliseringsuppslag” kläcktes.

Vi var 13 år. Det var oftast jag, P och B som mötte upp i Tallkrogen någonstans för att gå den långa sträckan. Kanske även K. Hallen låg 2,5  förorter bort och inte på linje 18 där vi bodde. Vi gick väl för att 13-åringar inte cyklade på vintern på den tiden och för att det inte var någon förälder med bil som brydde sig om vårt kassa handbollsgäng (En gång förlorade vi mot H43:s lag från Lund med cirka 39 – 1).

Det var en långtråkig promenad på hårt snöknastrigt underlag. Enstaka bilar och lyktstolpar lyste upp vinterkvällen.

Någon kom på att promenaden blev mer spännande ifall man kramade isigt hårda snöbollar och sulade dem rakt upp mot någon av de uppradade gatlyktorna. Jag gillade det inte.

Men de flesta ansåg att detta var en god idé, att det var en handling som kanske kunde leda till respekt och ryktbarhet eller i alla fall något att berätta. Ingen protesterade i alla fall. (Det var troligtvis B som kom på det, och om honom berättades det senare  att han växte upp till att bli en hejare på att stjäla bilar, fast bara på fyllan).

På den nutida bilden ovan är ljuskällan inkapslad bakom något som ser ut som hård genomskinlig plast. Men då var det helt öppet fram till glödlampan. Det var upptäckten av denna glipa i en hörna av ytterfasadmiljön som gjorde det möjligt ”att vanda” på detta sätt.

Enligt min minnesbild gjorde jag tappra men lågmälda försök att få Tallkrogsfalangen av IK Götas 71:or på andra tankar. Min inställning hjälpte föga. Jag såg hur den ena lyktan efter den andra krossades. Promenaderna i snön kändes inte längre så långa, men innehöll tyvärr också nu ett moraliskt dilemma.

Jag deltog som sagt inte i detta vansinne. Eller rättare sagt; jag deltog inte till en början. Efter ett tag trädde nämligen en av människans starkaste  drivkrafter in i bilden: den sociala, en känsla av att vilja att tillhöra gruppen. Som en ljummen vind blåste den in under min blå täckjacka.

Det var fel, jag visste detta. Men det kändes som om det fanns en belöning på andra sidan beslutet av att ge upp, av att säga ja till: ”nu gör vi något häftigt och coolt tillsammans”. Säga ja till att kasta, att springa och att låta sig berusas av känslan av fara. Jag ville inte heller vara en tönt. Att vara en tönt medförde både risker och nackdelar, och mer om det senare.

Kanske bytte jag inställning, kanske agerade jag bara. Jag slungade i alla fall ett par snöbollar, och åtminstone en hård variant orsakade ett härligt sprakande och ett blixtrande poff när den träffade sitt mål i mörkret. Jag blev aldrig någon vandal av rang, men jag var en del av gemenskapen, och ingen av oss åkte fast. I alla fall inte för detta.